sumpnycklar

Enligt Leffler (1863) är arten funnen i Onsala av E. A. Trana men beläggexemplaret i UPS är D. incarnata. Se också föregående art.

Funnen i SÖ Sölvesborg Valje, 1928 Hgn (Holmgren 1942). Material i LD ombestämt till ängsnycklar D. incarnata (det. LF).

Inte sällan rikliga, vackra bestånd . Den i särklass mest variabla av släktets arter i Ångermanland både vad gäller blommornas form , färg och mönstring amt bladens form och fläckighet (fläckar kan saknas). Hybridiserar särskilt med D. maculata subsp. fuchsii, till synes mer sällan med D. incarnata var. incarnata och D. incarnata var. cruenta. Eftersom arten tidigare sammanblandats med den nordliga varianten av D. incarnata var. incarnata, D. incarnata var. cruenta och diverse hybridformer upptas nedan endast uppgifter grundade på belägg och aktuell, pålitlig fälterfarenhet. Äldre litteraturuppgifter betraktas som osäkra. - 85 (11).

Begreppet Dactylorhiza transteineri används här i vid bemärkelse i enlighet med Hylander (1966) och ställning tas inte till hur de synnerligen variabla nordskandinaviska formgrupperna bör avgränsas taxonomiskt. De har bl.a. benämnts D. pseudocordigera (Neum.) Soó respektive D. lapponica (Hartm.) Soó. Nyligen har visats att den förstnämnda arten enligt angivna karaktärer t ex hos Lid (1979, 1985) inte kan upprätthållas (Reinhard 1985, jfr Wischmann & Nordal 1987). Enligt Wischmann & Nordal (1987) bör samtliga former i det nordliga komplexet föras under D. lapponica. Frågan kan dock knappast anses slutgiltigt utredd med hänsyn till de uttalade variationerna i olika delar av fjällkedjan och skogslandet, med markant avvikande populationer på åtskilliga lokala växtplatser såsom kunnat konstateras inom Ångermanland.

De ångermanlänska sumpnycklar som uppträder på kalkrika myrar i västra Helgum, Edsele och Ramsele utmärker sig för stor variabilitet i flera karaktärer. Bladen är ofta långsmala, rännformiga, stundom uttalat kurverade, med kraftig fläckning på översidan, men de kan också sakna fläckar. Kortbladigare typer förekommer dock även, och bladen är då ofta plattare. Blomaxet är relativt glest med stora pupurröda blommor. Oftast är läppen bred och utplattad, men det finns också former med smal läpp som har tillbakavikta kanter. Läppteckningen är oftast uppbruten med slingor och ringar, men även härvidlag är variationerna legio. Sporren är tämligen grov, rak eller oftare något böjd, lätt konisk. Populationerna kan skilja sig markant från lokal till lokal. Speciellt anmärkningsvärda avvikelser visar de ovannämnda förekomsterna i Nordingrå, Ådalsliden, Junsele och Stigsjö. Dactylorhiza majalis subsp. sphagnicola, som nordligast är känd i Hälsingland, har ännu ej påträffats i landskapet.

Kalkgynnad växt i kärr och fuktängar, angiven från många lokaler under olika namn, men är mkt sälls. med få säkert belagda lokaler genom tiderna.

Med Hylanders systematik skulle det mesta av landskapets sumpnycklar hänföras till var. blyttii med oklar synonymik. Efter Wischmanns och Nordals (1987) utredning är jag dock övertygad om att lappnycklar bör behandlas som egen art med namnet Dactylorhiza lapponica.

OBS! Danielssons särskiljande mellan sumpnycklar och lappnycklar är ej giltig enligt Dyntaxa.

Därför är dessa sammanslagna vid redovisningen i Botanikportalen.

580 Dactylorhiza traunsteineri (Saut.) Soó

Syn.: Orchis traunsteineri Saut.

The distribution of this Eurasiatic species is hardly possible to define in detail because of the polymorphy of this species and its close relation to the polymorphic D. incarnata (L.) Soó (cf. Fl. Eur. 5/1980, p. 335 f., and the discussion [in Swedish] in Hylander, Nord. kärlväxtfl. 2/1966, p. 225 ff. and 232ff.). Therefore, the map must be regarded as preliminary.

19; tämligen sällsynt i V. Bergslagen, f.ö. mycket sällsynt Mälarslätten 0. Utbredningen följer i V D. incarnatas, med vilken den ofta tycks samväxa. Frånvaron i Ö beror på brist på lämpliga ståndorter (se nedan). Utbredningstyp: N4.

Sumpnycklar växer på våt, kalkrik mark med rörligt grundvatten. På Öland är den mycket sällsynt och förekommer på några ställen i numera utdikade stora våtmarksområden samt i källkärr med omgivande kalkfuktängar. På flera av lokalerna växer gulyxne Liparis loeselii och/eller axag Schoenus ferrugineus i närheten. Sumpnycklar är idag mer uppmärksammad än förr vilket förklarar det ökande antalet lokaler. I realiteten har den säkert haft en stor minskning i Högby sn efter de stora utdikningar som skedde under slutet av 1800- och början av 1900-talet.

Öländska sumpnycklar kännetecknas av att blomaxet är kort och glest. Stjälkbladen är ganska smala och på ovansidan mörkt fläckiga. Stödbladen i blomaxet är fint sågade i kanten. Blommorna är mörkt purpurröda och läppen är treflikad med en liten mittflik som är något längre än sidoflikarna.

Gammal, bofast.

Se även dubbelnycklar Dactylorhiza majalis

Ursprunglig.
Sumpnycklar är en karaktärsart för de gotländska källmyrarna. Eftersom arten kräver rörligt grundvatten nära ytan finns den oftast i källmyrens övre partier, där vatten tränger fram. Den följer sedan bäckstråken neråt, men ersätts av ängsnycklar längre ner, där vattnet stagnerar. Sumpnycklar har också nykoloniserat andra miljöer med rörligt grundvatten, t.ex. övergivna grustäkter. Arten har sin utbredning koncentrerad till nordöstra Gotland (särskilt Rute–Fleringe, men bara tre lokaler på Fårö) och till ett stråk över mellersta Gotland, i synnerhet Lojsta hed. Söder därom är sumpnycklar känd bara från en lokal i Hablingbo och två i Sundre.

Någon enstaka gång kan vitblommiga ex. förekomma, t.ex. i Sundre, Muskmyr (Larsson 1994), Lojsta (Larsson 1994), Buttle, Lindhammarsmyr (Rosvall 1976), Hejnum, Kallgatburg (Larsson 1994) och Bunge, Bluttmo (Johansson 1996b).

De gotländska sumpnycklarna är invandrade österifrån och har till stor del andra genotyper än sumpnycklarna i norra Sverige (tidigare med det svenska namnet lappnycklar), som invandrat från nordost (Nordström & Hedrén 2008). De är därmed närmare besläktade med de sumpnycklar som finns i Estland än med sumpnycklar på svenska fastlandet och på Öland.

Sumpnycklar är återfunnen på lokalen i Hjärtum, där arten växer i ett rikkärr med följearter som knagglestarr och tagelstarr, och där minst 50 blommande stänglar sågs vid återfyndet.

Sumpnycklar växer i blöta kalkkärr, ”extremrikkärr”. I Sandstugukärren i Svärta växer de i stor mängd i fastare delar av källmyren. I Igelbålskärret och Nya Kärren växer arten i blötare vassbevuxna kärrpartier. I Älgsjömossen växte den tidigare i den blöta, av fastmarksvatten påverkade laggen. På samtliga lokaler har kärrmarkerna förr hållits öppna genom slåtter och bete. Arten är sårbar och försvinnande och mycket känslig för utdikning och beskogning. Sumpnycklar markerar alltid skyddsvärda miljöer. förgäves sökt 1994. Lokalen hade då förlorat hela sin rikkärrsflora med bl.a. kärrknipprot, och gräsull, förmodligen på grund av ändrat grundvattenflöde genom dikning och anläggningen av en väg i dess västra kant (HEW). Österhaninge Gullringskärret, senast sedd 1936 (Ad, C. Edelstam S). Sumpnycklar bildar svårutredda hybridsvärmar med både ängsnycklar och skogsnycklar om de växer tillsammans. Så är fallet i Sandstugukärren och tidigare i Älgsjömossen.

Sumpnycklar förekommer i öppna eller glest buskbevuxna, blöta extremrikkärr och kan ibland kvarleva i täta bestånd av bladvass. Den kan i enstaka fall även förekomma i fattigare miljöer, se nedan.
Arten växer vanligen tillsammans med flera andra sällsynta extremrikkärrsarter och dess biotop är alltid skyddsvärd. Lokalerna har tidigare ofta betats och många som inte längre hävdas växer nu långsamt igen. Förändrad hydrologi är ett annat hot. Att fler lokaler är kända nu än under tidigt 1900-tal beror troligtvis på bättre kunskap om arten.

Sumpnycklar identifierades med hjälp av de beskrivningar av morfologiska kännetecken som vi hade tillgång till på 1980- och 1990-talen. Senare har artbestämningen av vissa exemplar kontrollerats med molekylära metoder av Mikael Hedrén, och då bekräftats i vissa fall men ändrats i andra. När vi blev medvetna om att mossnycklar också fanns i Hälsingland ökade osäkerheten beträffande de nycklar som vi tidigare hade kallat sumpnycklar. Den lokalförteckning som presenteras här omfattar populationer som har artbestämts med varierande grad av säkerhet och måste betraktas som preliminär.

Sumpnycklar har från andra delar av Sverige beskrivits som hemmahörande i rikkärr, vilket stämmer med våra erfarenheter.

Lappnycklar Dactylorhiza majalis subsp. lapponica och sumpnycklar Dactylorhiza majalis subsp. traunsteineri behandlades som olika taxa i Medelpadsflora, men är sedan dess sammanslagna till sumpnycklar Dactylorhiza majalis subsp. lapponica - karta se dubbelnycklar Dactylorhiza majalis

Lappnycklar förekommer främst i de kalkrikaste myrarna i norra Borgsjö och angränsande delar av Haverö och Torp. Den växer ute i de ofta glest skogklädda rikkärren, mer sällan ute på öppna myrplan. Med starkt färgade blommor står den i små grupper i svackor, i tuvkanter eller på låga tuvor. Lappnycklar kan också finnas på småmyrar, särskilt sluttningsmyrar påverkade av rörligt grundvatten. På större öppnare myrar, där ängsnycklar D. incarnata växer på vattenrika vidder, är lappnycklarna ofta inskränkta till den torrare kantzonen.

Sumpnycklar förekommer i rikkärr i öster. Lokalerna är kalkrika och sannolikt påverkade av skalgrusbankar. Populationerna växer här i artrika kärr och tillsammans med andra Dactylorhiza-arter och förekomsterna kan ha påverkats av närstående arter och är därför svårbedömda. Sumpnycklar växer på tuvkanter i kärren eller i myrkanten.