strandpilört

Strandpilört är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer främst på sandiga, tånggödslade havsstränder. Några få fynd har gjorts i majs- och betåkrar samt ett i en handelsträdgård.

På havsstränder förekommer mellanformer mellan strandpilört och vanlig pilört.

Prickkartan omfattar bestånd som kunnat kontrolleras genom belägg i herbarier.

Spridd på Närkeslätten, saknas eller är mkt sälls. i Skogsbygden, sedd bl.a. i Lerbäck och Kvistbro. Mellan 1858 och 1991 samlad på ett 30-tal lokaler vid Hjälmaren. Från övriga delar av landskapet finns ett 20-tal belägg från 1980–1990-talen. Sydligast är ett från en sandstrand vid Kyrksjön i Lerbäck 1992 (OREB), bl.a. från ett grustag vid Karlsborg i Kil 1990 (Asklund, UPS).

Växtplatser är stränder, vägkanter, sandhögar, bäckkanter, kvarndammar och lagårdsbackar.

Strandpilört har av expert identifierats på en handfull belägg, enligt förteckningen nedan.

Strandpilört växer bl.a. på strandvallar.

Samtliga insamlingar granskade av S. Ekman. - 7 (5).

Sannolikt något förbisedd.

Hittills få säkra fynd. Enligt min erfarenhet tämligen sällsynt i Östra Västmanland. Ännu inte påvisad V om Skinnskatteberg. Tycks spontan N om Västmanland endast nå upp till nedre Dalälven i Dalarna. Utbredningstyp osäker.

(Polygonum lapathifolium subsp. lapathifolium)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: förefaller ha minskat med mer är 75 % men detta beror troligen åtminstone delvis på felbestämningar i äldre tid.
Kommentar: B, granskare KAO och SEk.

Strandpilört växer som namnet antyder ofta på havsstränder och denna miljö står för 80 % av fynden. Ibland kan den ses på grus- eller sandhögar som tagits från kusten och tippats som vägförbättring, för täckdikning eller i liknande syften. Sällsynt är strandpilört funnen i ruderatmiljöer, som åkerogräs eller på traktorvägar. Den är mer konkurrenssvag än vanlig pilört.

Strandpilört är funnen utmed långa sträckor av Ölands kust men inte på de alltför exponerade partierna, exempelvis längs västra stenkusten. Helst ska stranden vara betad och långgrund, bestå av grus, sand eller vara något gyttjig.

Strandpilört skiljs bäst från vanlig pilört genom att man bedömer nöten. Hos strandpilört mäter den 1,8–2,4 mm, har en rundad bas och är tydligt högre än bred (ca 1,4 ggr). Hyllet har ganska få glandler och är hopknipet som en näbb högst upp. Vanlig pilört har en nöt som mäter 2,6–3 mm med en tvär bas; den är nästan lika lång som bred (ca 1,25 ggr). Hyllet är rikligt försett med glandler, det är ungefär av nötens längd och inte hopknipet högst upp (Ekman & Knutsson 1986).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Merparten av växtplatserna finns vid havsstränder, i regel på tångvallar. Enligt Englund (1942) är strandpilört tveklöst ursprunglig på denna typ av lokaler. Den förekommer också i det inre av Gotland på kulturpåverkad mark, åkrar och beten samt i gårdsmiljöer. Hit har den troligen spritts från strandförekomster. Ekman & Knutsson (1986) höll möjligheten öppen att strandpilört invandrat till Sverige längs de dåvarande havsstränderna omkring 7000 f.Kr. och att den hållit sig kvar på lämpliga lokaler (i inlandet) sedan dess. Detta gäller dock knappast Gotland, där inlandslokalerna är starkt kulturberoende.

Jämfört med Englunds utbredningskarta (1942, inventeringar 1928–36, med 115 lokalprickar för arten) är strandpilört inte lika utbredd i dag. Det ska dock påpekas att Englund sammanförde ssp. lapathifolia och vanlig pilört ssp. pallida i sin karta.

Det föreligger också några rapporter om avvikande former av strandpilört som tillfälligt kommit in på ruderatmark. Hylander (1966) nämnde en bredbladig form, ”ssp. brittingeri”, från Visby 1882, men Ekman & Knutsson (1986) inkluderade den (och andra bredbladiga former) under ssp. lapathifolia.

Strandpilört växer huvudsakligen på tånggödslade havsstränder men även på jordhögar och i skräpmarker av olika slag. Förmodligen är den inte tillräckligt uppmärksammad under inventeringen.