strandnarv

Gammal bofast art.

764 Sagina maritima G. Don

This sea-shore plant is restricted to Europe and adjacent parts of Asia and Africa. The population on the Azores is distinguished as subsp. debilis (Jord.) Bah. (Sjögren in Mem. Soc. Brot. 22/1973, p. 141). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 146.

Strandnarv är ursprunglig. Den är konkurrenssvag och växer på glesbevuxna strandängar, främst i zonen närmast ovanför högvattenlinjen och gärna på markblottor eller vid klipphällar och stenar. Då och då finner man den även på myrhögar och mer eller mindre naken jord bland strandklippor.

Strandnarv växer på periodvis frisk–blöt, sandig–grusig, gärna naken och saltpåverkad mark som hävdas genom bete. Den förekommer endast på havsstrandängar där den främst växer längs kreatursstigar där övrig vegetation är bortnött. Påfallande ofta ses den sida vid sida med strandnål Bupleurum tenuissimum. Strandnarv växer nära havet, i bältet med rödsvingel Festuca rubra, eller på tuvor i närheten av skonor.

Strandnarv har glesa förekomster längs Ölands kust. I jämförelse med Sterner (1938) är den funnen i färre socknar, troligen är den diskreta växten delvis förbisedd av oss. En annan orsak är att betesdjuren stängslas av från området närmast havsstranden, ett ställe där strandnarv gärna växer. Resultatet blir att strandpartiet närmast havet växer igen med högresta mållor som tränger ut den lågväxta arten. Övergödningen av Östersjön gör att dagens driftvallar mest består av fintrådiga alger som kväver det mesta som försöker gro nära strandlinjen. Utmed västra kusten, från Borgholm och vidare söderut, har strandbetet upphört på många ställen vilket missgynnat strandnarv. Det är främst längs denna kuststräcka som arten har försvunnit från flera socknar.

Strandnarv kan förväxlas med krypnarv S. procumbens. I något stadie mellan blomning och fruktsättning är blomskaftet böjt högst upp hos krypnarv medan det alltid är rakt hos strandnarv. En rödaktig färgton hos stjälk och blad ses ofta hos strandnarv men aldrig hos krypnarv.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Betad havsstrandäng, gärna med skonor, även högt uppe på stranden nära stenar. Englund (1942) nämner tre typer av växtplatser: strandäng, i gräsfria ytor på strandens nedre delar (allmännast), längre upp i närheten av stenar och block samt i springor på klippor.

Englund antecknade strandnarv från 224 strandavsnitt efter sina inventeringar 1928–36 (Gotska Sandön ej inventerad). Arten minskade alltså under 1900-talet. Förmodligen hänger det samman med minskande bete av strandmarkerna, ett bete som förr i tiden skapade blottad jord för strandnarv. Möjligen har denna småvuxna växt också delvis blivit förbigången under Projekt Gotlands flora.

Strandnarv växer uteslutande nära havet, oftast i fuktiga, betade havsstrandängar eller strandängsfragment på block- och stenstränder, men arten kan också sitta i små bergspringor på klippstränder. Strandnarv har minskat betydligt sedan förra inventeringen framför allt kring fjordarna. Förmodligen beror detta på det minskade strandbetet, men den lilla, oansenliga växten är antagligen också förbisedd.

Strandnarven är ettårig och växer på bara jordfläckar på strandängar vid havet nära högvattenlinjen, även i mycket små ”ängsfragment” och klipp springor på småskär där den nästan alltid växer tillsammans med krypnarv och dvärgarun.

Europas kuster. I Sverige kring kusten från Bohuslän till Uppland.