storven

Arten uppgavs först av Nilsson (1976): "Funäsdalen flerst. i östra delen av samhället (införd)." Detta är den enda rapporten från Härjedalen, men arten är troligen förbisedd. Belägg saknas. De närmaste lokalerna ligger i Storsjötrakten i Jämtland (Hultén 1971).

Storven anses vara ursprunglig på bl a stränder. Dessutom har storvuxna former av arten odlats som vall- och gräsmatteväxt (Hylander 1953). Under inventeringen har vi, med något undantag, endast funnit arten på starkt kulturpåverkad mark som åkerkanter, obrukade åkrar, diken, vägkanter, banvallar och ruderatmarker. Förekomst i någorlunda naturlig vegetation: Värö Viskans norra strand vid mynningen 1988 (B/SS i LD).

Möjligen gammalt åkerogräs, senare vallodlat, spridd–allm. i jordbruksbygder, f. ö. sälls. Storven växer i starkt påverkad vegetation vid lagårdsbackar, åkrar, ekhagar etc.

I en träda SÖ om Mariedamm i Lerbäck förekom växten massvis över många hektar 1992 och har ökat på mulljord i Glanshammar och Rinkaby under senare årtionden (Nilsson 1986). Den vallodlades vid Tycke i Snavlunda 1992.

Troligen ny bofast art; inkommen som vallväxt. Det kan inte uteslutas att storven är gammal i Blekinge, men inga fynd av arten finns från före år 1900 och belägg samlade i början av 1900-talet är kraftiga och förefaller härstamma från kultiverade sorter.

Utmed kusten allmän (Ericson 1977 r). Överensstämmer där delvis med var. glaucescens – kuststorven Widén (Widén 1971) men har ofta drag som tyder på inslag av den grågröna och spädare ras som finns vid Ångermanälven och Öreälven (Ericson 1978).

Se även kuststorven Agrostis gigantea var. glaucescens och älvstorven Agrostis gigantea var. repens.

(Hultén 1971)

Hittills huvudsakligen noterad av Almquist (1950-talet) och författaren (1970-talet): ett 75-tal fynd, tämligen jämnt fördelade på alla regioner. Genom andra ytterligare ett 10-talet lokaler Noggrann eftersökning skulle troligen visa, att arten för nuvarande är spridd (möjligen t. o. m. tämligen allmän) i alla delområdens kulturområden. Utbredningstyp: U.

313 Agrostis gigantea Roth

Syn.: A. stolonifera L. var. major (Gand.) Farw.

This species is closely related to A. stolonifera L. and sometimes included in this species, or confused with it. A. gigantea seems to occur in most of Europe and in large parts of Asia. The distribution in detail is most uncertain. This species has been introduced into N. America, where, however, the population in the eastern part is considered to be native (Fernald, Manual 1950, p. 161). It has also been spread by man to S. Africa, Australia and New Zealand. The present distribution is almost circumpolar (cf. Hultén, Circumpol. I, p. 198, and in Fl. Alaska Neighbor. Terr., p. 100).

Status: gammal och bofast men åtminstone förr även odlad som foderväxt och därifrån förvildad.
Förändring och hot: osäkert på grund av talrika felbestämningar i det äldre materialet.
Kommentar: mycket variabel art som ofta delas upp i ett flertal varieteter men hur det förhåller sig med dessa i Skåne är okänt.

Storven växer framför allt på kulturmark. Arten är vanlig på åker- och dikesrenar, vägkanter och gårdsplaner, i trädgårdsland samt på industritomter, lastplatser och annan störd mark. Med sina grova underjordiska utlöpare är den ett besvärligt åkerogräs, särskilt i höstsäd och på lerjord. Några noteringar föreligger också från sjö- och åstränder i östra och norra Småland samt från brackvattensstränder i norr, men vi vet inte om dessa förekomster är naturliga eller inkomna från kulturmark.

Storven infördes som vallväxt i början av 1900-talet och har sedan spridit sig ut i kulturlandskapet. Idag är denna högväxta och kraftiga form av storven vanlig på frisk, gärna näringsrik mark, som vid diken, i kanten av fuktiga åkrar, gårdsplaner, vid bevattningsdammar och vattenhål, utmed traktorvägar, i skogsbryn och fuktiga betesmarker. På främst alvarmark växer en annan form av storven, här benämnd "alvarven" (Ekstam & Forshed 2002), men notera att i Dyntaxa är alvarven synonym med alvarkösa Apera interrupta. "Alvarven" är inte formellt beskriven men anses av författarna som ursprunglig och möjligen endemisk för Öland och Gotland. Den växer på finkornig, lerig vittringsjord som under vintern är vattendränkt. Froströrelserna i denna miljö är inte lika påtagliga som i grusalvaren, hemvist för ölandssolvända Helianthemum oelandicum. Marken där "alvarven" växer är extremt kalkrik men näringsfattig med få andra kärlväxter och ett glest växttäcke. Som följeslagare ses den allestädes närvarande fårsvingel Festuca ovina samt ofta bågsvingel F. rubra subsp. oelandica och ölandsmåra Galium oelandicum. Sällsynt ses "alvarven" växa i grusalvar, karster och på sprickrika kalkstensterrasser.

Storven (inklusive "alvarven") är vanlig och spridd över hela Öland. Det kan tyckas märkligt att den annars så skarpögde Rikard Sterner inte fick ögonen på alvarets "storven". I sin liggare har han dock noterat denna alvarform under 1940- och 50-talet då han fortsatte sina studier av den öländska floran. Den storväxta, sent inkomna kulturformen, har en tydlig ökning och kan bedömas som invasiv i lämpliga miljöer; först noterad på Öland under 1920-talet. Idag finns den i alla öländska socknar medan den i Sterner (1986) noterades endast i 10 socknar utanför alvaret. Alvarformen är spridd över Stora Alvaret och även noterad från några småalvar: Karum (Högsrum sn) samt Långalvaret och Västeralvaret (Böda sn). Växtmiljön på alvarmark bedöms oförändrad sedan lång tid tillbaka och något hot synes inte föreligga.

Storven, speciellt den form som växer på alvarmark (alvarven), kan lätt förväxlas med krypven A. stolonifera. Alvarven har underjordiska utlöpare medan de hos krypven oftast är ovanjordiska. Ibland kan markrörelser föra upp utlöparna på alvarven så att de felaktigt ger intryck av att vara ovanjordiska. Då får man betrakta hur utlöparna ser ut. Hos krypven är utlöparna bladförsedda (bladen sitter enstaka); alvarven har i stället utlöpare med bladen samlade i små "buketter" om minst tre blad. Nu återstår bara att "alvarven" blir formellt beskriven som det endemiska taxon för vårt land som gräset troligen är.

Gammal (alvarven) och inkommen (storven), bofast.

Ursprunglig, men även inkommen.
Ursprunglig i naturliga miljöer: hällmark (ofta i tunn jord på häll och då synnerligen småvuxen), alvar, vätkanter, fuktmarker, kärr och ängen; någon gång på fuktig sandstrand samt på strandängar. Dessutom finns en sent inkommen, storvuxen form som är bunden till kulturmiljöer: körvägar, grustag, vägkanter, gårdsmiljöer, bryor, diken och åkrar (Hylander 1953, Johansson 1998). Uppgifter om tidigare frekvens saknas, då arten uppmärksammades sent. Den har troligen ökat efter introduktioner i kulturmiljöer. Den rätt höga andelen i provrutorna hänger samman med förekomsten i fuktmarker och ängsmarker, vilka har stor areell utbredning. Men uppskattningsvis 40 % av provrutorna med storven låg på eller i nära anslutning till åkrar eller vägar; här är storven troligen mycket allmän.

Storven har odlats som vallväxt och i gräsmattor. Man finner den dels i kulturmark som åkrar, trädor, vallar, betesmarker, åkerholmar och markvägar, dels på skräpmarker av olika slag som grusplaner, grustag och schaktmassor. Arten har ökat kraftigt sedan förra inventeringen, då den tydligen nyss hade börjat sprida sig.

Storven är ett flerårigt gräs med underjordiska utlöpare. Rätt småväxta former förekommer mindre allmänt på blockstränder vid havet och insjöar samt i källmyrar. En mycket storväxt, bredbladig ogräsform, som tidigare odlats som vallväxt, är nu den allmännaste typen i hela landskapet. Denna form är vanlig på åkerkanter och trädor. På nedlagda åkrar kan den ibland vara mycket riklig och bestånden med sina yviga vippor kan påminna om massförekomster av kösa.

Allmän i Uppland. 645 kartblad, 1795 kvadranter.
Almq. Här och där, mest på gräsvallar och ruderatplatser.
Storven växer på frisk till fuktig mark i allehanda kulturpåverkade miljöer, såsom fuktig gräsmark, igenväxande fuktängar, fuktig åkermark och trädor, vägkanter och diken. Den förekommer även i mera naturlig miljö på stränder, bl.a. på steniga havsstrandängar och i kanten av strandsnår.

Allmännast är den stundom mycket storvuxna formen, vilken förekommer på kulturmarker, dit den troligen ursprungligen spritts från odling som vallväxt och gräsmattegräs. På brackvattenstränderna växer en mera småvuxen form, vilken säkerligen är inhemsk och troligen den som Widén (1971) beskriver som var. glaucescens.

I skogsstjärnans tid har storven bara blad. Den blommar mycket senare än övriga venarter, i mjölkens eller ljungens tid. Där den växer tillsammans med krypven på havsstranden skiljer den sig inte bara genom att de överblommade vipporna är utspärrade utan även genom att stråna är gröna (inte rödaktiga som på krypven). Inget grönt övervintrar.