storgröe

Troligen gammal bofast art, nu utgången.

220 Poa remota Fors.

This Eurasiatic species is restricted to N., C. and E. Europe and parts of Asia. The Asiatic distribution is incompletely known. The species has been sparsely introduced into N. America.

Storgröe växer på mullrik mark i skuggig lövvegetation.

Skuggiga örtrika bäckraviner, skogs bäckar, sumpskogar, fuktstråk och källdrag i örtrika skogssluttningar, även i sipperflöden vid skyddade havsvikar. Gynnad av kalkhaltigt underlag. - 74 (22).

Först uppgiven av S. Axell i v. Cederwald (1867): "Ljusnedalen ofvan Vallarne" [Bruksvallarna].

2 å 3; mycket sällsynt, känd från Skogslåglandet, möjligen utdöd. Skälet till den låga frekvensen kan inte anges. Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: tidigare totalt uppgiven från 35 lokaler i landskapets västra del och då arten knappast uppträder tillfälligt talar allt för att den minskat kraftigt. Sannolikt starkt missgynnad av skogsdikning och rationellt skogsbruk. Nationellt rödlistad (NT).
Kommentar: B, granskare KAO.

Storgröe växer skuggigt på fuktig, mullrik och näringsrik jord med frodig örtvegetation men där det dock finns rikligt med markblottor. Man finner den i regel i botten av bäckraviner, vid källsprång, i översilade sluttningar eller i alsumpskog. Den kan växa såväl i bördig granskog som i ädellövskog.

Arten är mycket känslig för ingrepp. Den är beroende av hög luftfuktighet och skadas av torkan på hyggena. Dessutom är den konkurrenssvag och hotas efter avverkningen av starkväxande vegetation. Arten är svårspridd och dess förekomst i ett område är därför ett tecken på lång skogskontinuitet; sådan skogsmark bör undantas från kalavverkning. Dikning är givetvis helt förödande för arten och miljön.

Storgröe växer i en stor del av Sverige förutom längst uppe i norr samt på Öland och Gotland. Gräset vill ha halvskuggiga lokaler, gärna med rörligt och kalkpåverkat grundvatten. Växtlokaler med storgröe har ofta en lång skoglig kontinuitet (Edqvist & Karlsson 2007). Det finns två äldre uppgifter av storgröe från Öland som i brist på belägg förkastas i Sterner (1986). Under inventeringen av Räpplinge sn på 1990-talet har storgröe uppgivits från två lokaler men belägg saknas. Båda lokalerna är besökta under inventeringen och åtminstone den förstnämnda förefaller helt olämplig för storgröe; båda uppgifterna bedöms därför som osäkra.

Storgröe växer på våt, näringsrik mulljord i gles lövskog vid bäckar, källflöden eller där marken är översilad.

Storgröe är en flerårig, konkurrenssvag och beteskänslig art som växer på bar mull i skuggiga källkärr, bäckraviner och fuktiga lundar med rik örtflora. Följearter är skärmstarr, repestarr, gullpudra, dvärghäxört och lundarv. Arten har hittats på betydligt fler lokaler nu än tidigare. Det kan möjligen bero på att den tidigare förbisetts men avspeglar antagligen en reell ökning under 1900-talet, förmodligen beroende på minskat bete. Mycket sårbar. Storgröen är känslig för kalhuggning och dikning. Kända lokaler bör ej dikas och bör undantas vid avverkning.

Storgröe förekommer som regel i små bestånd, ofta bara några få plantor inom en kvadratmeter, med stora avstånd mellan lokalerna. Nyetableringar har vi inte sett. Man får intrycket att arten på varje lokal är gammal och dess population stabil.

Basala skott som ska blomma nästa år övervintrar till största delen gröna. Skotten ligger ned vid basen och är kraftigt tillplattade, vilket gör dem lättidentifierade även när strån saknas. Eftersom de ofta växer intill källor kan de ibland ses även på vintern. Stråna är veka, bryts av minsta påfrestning, tuvorna lösa och trampas lätt sönder. Storgröe börjar blomma i linneans tid och har mogen frukt i ljungens tid.