stor låsbräken

2; för nuvarande troligen endast en förekomst i Västra Nedre Bergslagen: Guldsmedshyttan Lejakärrets naturreservat 1975 (E. Ölin; L. Jonss. & E. Ölin, UPS, 4 ex.) -76 (L. Jonss.: tämligen många) (NILSS. & GUSTAFSS. 1979: "ca 13 ex. varav 4 fertila 1975, 6 ex. varav 5 fertila 1978"). - Ett äldre fynd i Skogslåglandet: Sala "vid Sala Grufva", ca 6 ex. 1903 (K. Bergenstråhle enligt DAHLG. 1910c)(†).

Nordligt kontinental, cirkumpolär, sydligast i Sverige i Östergötland (1980), S om Mälaren för övrigt endast Svennevad i Närke och Stockholms skärgård. Utbredningstyp: N5.

28 Botrychium virginianum (L.) Sw.

This species is widely distributed in Eurasia and N. America (subsp. meridionale [Butters] Claus. In Mexico). Subsp. virginianum in N. America and partly Asia and subsp. europaeum (Ångstr.) Claus. In Europe, Asia and N. America are mapped separately. Subsp. europaeum may be extinct on the island of Åland (Finland). The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 190 and map 179), although the difference in total distribution between this species and the amphi-atlantic B. lanceolatum is not great according to our present knowledge.

Förr i 3 bestånd på 2 lokaler som nu är spolierade genom igenväxning. Senast sedd 1979.

Slåtter-, betes- och kalkgynnad växt, i Närke i ”starkt fuktig, stenig betesmark bland Ophioglossum vulgatum, Carex flava, C. oederi, C. pulicaris, C. capillaris, C. rostrata, Gymnadenia conopsea, Botrychium lunaria, Orchis maculata” (U. Starbäck, på belägg i S).

Växten är beroende av rörligt grundvatten och kalk och kräver omrörning av markytan för att kunna gro (Ståhl 1990).

Uppgiften om Kikabygget som en av Sveriges sydligaste lokaler för arten (Hallin 1980b, Starbäck ms) är numera inaktuell (Flora Nordica 1).

Den förr så rika förekomsten i Tåsjöberget har minskat avsevärt, sannolikt som följd av igenväxning med sly, gräs och högörter sedan bete och slåtter upphört.

Stor låsbräken är numera förmodligen försvunnen från Sörmland, men den finns i omgivande landskap och kan mycket väl tänkas dyka upp i något av kalkområdena. Ekologin är inte närmare känd i landskapet men floran kring Östanvik är starkt kalkpåverkad. I andra landskap växer stor låsbräken i örtrik skogsmark, bryn och på vägkanter på kalkrik, ofta störd mark. Nationellt fridlyst sedan 1999.

Den svenska utbredningen sträcker sig från Dalsland till Norrbotten med de flesta förekomsterna inom området södra Gästrikland–norra Uppland. Fridlyst.

Stor låsbräken växer i örtrika skogar på frisk mark, gärna med genomsilande, kalkrikt grundvatten. Framför allt förekommer den i unga och nyplanterade skogar på hyggen, gärna tillsammans med piprör och örnbräken. Den gynnas av viss störning, varför den kan etablera sig på väg- och dikeskanter. Då skogen växer till och sluter sig minskar antalet plantor och växten försvinner så småningom.

Förändring 0 %.

Stor låsbräken är en ursprunglig skogsväxt. Den har alltid varit sällsynt. I litteratur och herbarier finns uppgifter från ett tiotal lokaler. Arten specialinventerades under 1980-talet, vilket resulterade i ett stort antal nya fynd (Ståhl 1990). Den ökade möjligen något efter stormfällningen 1954 då många nya lokaler skapades men har nu minskat.

Arten sprids med sporer till nya lokaler på öppen skogsmark där sporplantor bildas efter några år. De nyetablerade plantorna torde stå för den huvudsakliga spridningen inom lokalen. Individerna är därför inte jämnt fördelade utan ofta koncentrerade till små grupper. När skogen sluter sig sker ingen etablering av nya plantor. Arten kan dock leva kvar under mycket lång tid i gammal skog utan att föryngras. Enstaka individer torde kunna bli minst 50, kanske 100 år gamla.

På den största kända lokalen i Sverige, 1,5 km nordväst om byn Dalen, räknades det 1989 till 562 exemplar. Antalet har minskat betydligt genom skogens igenväxning. Vid en ofullständig kontroll 2005 räknades 155 plantor men 2015 bara 9.

Herbariearket med denna art från ”Ljusdal 1902” är tyvärr, som så många andra gamla uppgifter, en för oss tom information. Det vi vet om arten är att Peter Ståhl fann den i Hanebo, på Digerbergets nordsluttning 1988, på bördig skogsmark där det då växte en förmodligen planterad ung tallskog med inslag av glasbjörk. Andra arter i närheten var lopplummer, ängsfräken, träjon, grönkulla, tvåblad, hässlebrodd, trolldruva, blåsippa, måbär, vårärt, häckvicker, skogsvicker, dvärghäxört, tibast, myskmadra, flenört, stinksyska, skogssallat och skogstry.