stor kardborre

Gammal bofast art.

Sannolikt ruderatmark. - 2 (2).

Larsson 1859.

Läkeväxt och grönsak, odlad åtminstone vid Ekeberg i Lillkyrka 1925. Apoteksväxten kardborre avsåg egentligen stor kardborre, som ingick i Svenska farmakopén 1–6 (1775–1845), men det är knappast troligt att allmogens användning av den sedan antiken kända läkeörten begränsades till denna, i Närke ovanliga och svårbestämda art.

Stor kardborre är kulturberoende och förmodligen ganska sent inkommen. Den är tvåårig och växer på näringsrik mark i anslutning till bebyggelse.

Vid jämförelse mellan antalet aktuella och äldre uppgifter tycks arten ha minskat. Om vi emellertid tar hänsyn till de olika långa tidrymderna och fördelar samtliga fynd på decennier blir skillnaderna i antalet förekomster obetydliga.

38 lokaler i Mälarområdet; en tillfällig förekomst i Skogslåglandet och en i Övre Bergslagen. Hittillsvarande utbredning i Skandinavien sydligt suboceanisk, utvisande mycket höga krav på varmt sommar- och milt vinterklimat. Allteftersom arten tilltagit i Västmanland, har den visat sig vara fullt härdig i hela Mälarområdet. Tillhör därmed inte områdets mest klimatfordrande växter. Spridningen ofullbordad men torde knappast förmå flytta högre upp i landskapet. Utbredningstyp: S12.

1852 Arctium lappa L.

Syn.: Lappa officinalis All. p. p., L. major Gaertn.

This species occurs as a native plant probably in most of Europe and adjacent parts of Asia. Like other Arctium species its dispersal has been favoured by settlement and other human activities. It is said to be cultivated in Japan and widely spread in E. Asia. It has also been introduced into N. and S. America, Australia and New Zealand. A special A. lappa population in C. Asia may be distinguished as subsp. leiospermum (Juz. & C. Serg.). From Caucasus another aberrant type is reported, viz. subsp. platylepis (Boiss. & Bal.) Arene. The species s. lat. belongs today to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 208 and map 200).

Stor kardborre växer på kväverik mark på ladugårdsplaner, i åkerkanter, längs traktorvägar och landsvägar. Den är vanlig i ruderatmiljöer som jordhögar, stentippar, grustäkter och varhelst näringsrik jord exponeras. Sällsynt kan den växa på gödselpåverkad mark i beteshagar.

Stor kardborre har en viss västlig slagsida och den förekommer i de flesta större öländska byar, speciellt de med aktiva jordbruk. Stor kardborre gynnas av en ökad näringstillgång i landskapet men möjligen är en del bymiljöer idag mindre skräpiga än förr vilket missgynnar stor kardborre. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att växten är ungefär oförändrad.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Kulturföljeslagare.
Kulturmiljöer: dikes-, åker- och vägkanter, gårdar, skräp- och soptippar samt annan ruderatmark. Stor kardborre är troligen en gammal kulturföljeslagare, men eftersom arterna i släktet urskildes relativt sent är deras äldre historia inte klarlagd. Eisen & Stuxberg (1869) bedömde stor kardborre som sällsynt, medan Johansson (1897) angav den som allmän och kommenterade: ”Har säkerligen varit förväxlad med andra arter, ty det är ej troligt, att den på 30 år blifvit allm. från att vara sälls.” Troligen är frekvensen oförändrad sedan 1800-talet.

Stor kardborre växer i sol eller halvskugga på frisk, näringsrik jord i närheten av bebyggelse eller samhällen. Man finner den i överblivna, igenväxande gräsmarker, på gårdsplaner, vägkanter, industriområden, tippar och andra skräpmarker.