stillfrö

Gammal bofast art.

Stillfrö är en gammal, kulturberoende art som sekundärt växer på havsstränder, t ex på tångvallar samt på grusiga och steniga strandvallar. Den konkurrenssvaga arten är dock vanligast på starkt kulturpåverkade ståndorter som jordhögar, nysådda gräsmattor, rabatter, tomtgränser mot gator och vägar, industrimark, soptippar, grustag, kalkhögar, gödselstäder och åkerkanter.

Medvetet eller oavsiktligt införd ört. Växtplatser är lantgårdarnas gödselstäder och gårdsmiljöer, åkerkanter, gräsmattor m.m. Den ansågs ännu av Hartman (1866) allm. i Närke vilket numera gäller endast något begränsat område på Närkeslätten och vid bangårdar i bl.a. Hallsberg (Dalhielm 1985).

Stillfrö är en gammal ettårig medicinal- och ogräsväxt som föredrar torr, gärna sandig, näringsrik mark. Den har en sammansatt spridningshistoria. Under 1700-talet var den knuten till byarnas och städernas skräpmarker och förekom även på torvtak (Carlsson 1791). En minskning i dessa miljöer har sedan kompenserats av spridning längs järnvägarna. I nutiden förekommer stillfrö på ladugårdsplaner och stationsområden och kring äldre bebyggelse i städerna. Den minskar i viss mån med växtplatsernas uppstädning och försvinnande.

Sydöstra Europa, västra Asien. I Sverige i Götaland och Svealand och längs Norrlands kustland.

Av Larsson (1859, 1868) angiven som allmän; sannolikt felaktigt.

Spridd på Mälarslätten; tämligen sälls i Skogslåglandet och Nedre Bergslagen; hittills troligen blott tillfällig i Övre Bergslagen Spridning N om Mälarslätten troligen ofullbordad, men uppenbarligen är arten inom sistnämnda område mera temperaturklimatiskt gynnad än i övrigt. Utbredningstyp: S2.

Infördes förr med barlast, senare mest spridd med järnvägstrafiken. Angavs som "allmän" av Fristedt (1857) vilket troligen var en överdrift. Arten har dock utan tvekan minskat i nyare tid som följd av asfaltering och/eller annan användning av lokalerna. - 51 (24).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "ymnig i Funnesdalen."

906 Descurainia sophia (L.) Webb ex Prantl

Syn.: Sisymbrium sophia L.

This species presumably originates from SE. Europe and SW. Asia. It has then been widely spread to other parts of Europe and Asia and to S. Africa, N. and S. America and New Zealand. The closely related species D. sophioides (Fisch.) Schultz, perhaps better classified as a subspecies of D. sophia, in northeastern Asia and northwestern N. America is also mapped. As to the present distribution, these two species have together a circumpolar distribution pattern (Hultén, Circumpol. Il, p. 300, 399 f. and map 292).

Stillfrö är näringsgynnad och växer främst i diverse ruderatmiljöer såsom tippade jordhögar, gamla sandtag och upplag för gödsel. Den kan även hittas i gårdsmiljöer, vägrenar, åkerkanter och på grusplaner. Ibland är den noterad på sandstränder och i betesmarker. I den sistnämnda miljön återfinns den i kvävepåverkade partier av betesfållan där stödutfodring skett, vid vattenhål eller där djuren sparkat upp bara fläckar.

Stillfrö är en vanlig växt som är spridd över hela Öland. Endast på Stora Alvaret är det glest med fynd; där växer den vid alvarbyar och utmed de tvärvägar som går från väster till öster. Stillfrö har ökat sedan Sterner (1938) och gynnats av den eutrofiering som skett av många växtmiljöer.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Gårdsmiljöer, trädgårdar, jord- och skräphögar, soptippar, betesfållor, åker- och vägkanter, stigar och körvägar samt bart kalkgrus. Noterad från Sundre till Fårö under Projekt Gotlands flora. Johansson (1897) bedömde stillfrö som ”Täml. allm.” med utbredning från Hamra till Fårö. Den ökade under 1900-talet och måste nu anses som allmän. Stillfrö har även hittats i Fyrbyn på Gotska Sandön, Fårö, 1921 (TV enligt Arwidsson 1938).

Stillfrö är en gammal kulturberoende art som växer på vägkanter, gårdsplaner, jordhögar, grusplaner, industriområden, tippar och annan skräpmark. Den har minskat sedan förra inventeringen, framför allt innanför kusten, kanske till följd av att fler skräpmarker snyggas upp och därmed försvinner.

Stillfrö uppträder som ett starkt fröbildande och nyckfullt uppdykande ogräs i stads-, järnvägs- eller industrimiljöer. Inget grönt övervintrar. Arten blommar på försommaren, med sista blommorna i linneans eller mjölkens tid.