Taxasida

stillfrö

Descurainia sophia

(L.) Webb ex Prantl

stillfrö är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Hans Bister
Översikt
Översikt

stillfrö är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • stillfrö
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Descurainia sophia
Vetenskapligt namn, fullständig form
Descurainia sophia (L.) Webb ex Prantl
Svenskt namn
stillfrö
icelandic
Þefjurt
norwegianBokmal
hundesennep
norwegianNynorsk
hundesennep
Finskt namn
litutilli
finlandSwedish
stillfrö
Danskt namn
Finbladet vejsennep
Foton
Hans Bister
Uppsala 2009-07-22
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2022-06-26
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Stillfrö är en gammal, kulturberoende art som sekundärt växer på havsstränder, t ex på tångvallar samt på grusiga och steniga strandvallar. Den konkurrenssvaga arten är dock vanligast på starkt kulturpåverkade ståndorter som jordhögar, nysådda gräsmattor, rabatter, tomtgränser mot gator och vägar, industrimark, soptippar, grustag, kalkhögar, gödselstäder och åkerkanter.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Medvetet eller oavsiktligt införd ört. Växtplatser är lantgårdarnas gödselstäder och gårdsmiljöer, åkerkanter, gräsmattor m.m. Den ansågs ännu av Hartman (1866) allm. i Närke vilket numera gäller endast något begränsat område på Närkeslätten och vid bangårdar i bl.a. Hallsberg (Dalhielm 1985).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Stillfrö är en gammal ettårig medicinal- och ogräsväxt som föredrar torr, gärna sandig, näringsrik mark. Den har en sammansatt spridningshistoria. Under 1700-talet var den knuten till byarnas och städernas skräpmarker och förekom även på torvtak (Carlsson 1791). En minskning i dessa miljöer har sedan kompenserats av spridning längs järnvägarna. I nutiden förekommer stillfrö på ladugårdsplaner och stationsområden och kring äldre bebyggelse i städerna. Den minskar i viss mån med växtplatsernas uppstädning och försvinnande.

Sydöstra Europa, västra Asien. I Sverige i Götaland och Svealand och längs Norrlands kustland.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Av Larsson (1859, 1868) angiven som allmän; sannolikt felaktigt.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Spridd på Mälarslätten; tämligen sälls i Skogslåglandet och Nedre Bergslagen; hittills troligen blott tillfällig i Övre Bergslagen Spridning N om Mälarslätten troligen ofullbordad, men uppenbarligen är arten inom sistnämnda område mera temperaturklimatiskt gynnad än i övrigt. Utbredningstyp: S2.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Infördes förr med barlast, senare mest spridd med järnvägstrafiken. Angavs som "allmän" av Fristedt (1857) vilket troligen var en överdrift. Arten har dock utan tvekan minskat i nyare tid som följd av asfaltering och/eller annan användning av lokalerna. - 51 (24).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "ymnig i Funnesdalen."

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

906 Descurainia sophia (L.) Webb ex Prantl

Syn.: Sisymbrium sophia L.

This species presumably originates from SE. Europe and SW. Asia. It has then been widely spread to other parts of Europe and Asia and to S. Africa, N. and S. America and New Zealand. The closely related species D. sophioides (Fisch.) Schultz, perhaps better classified as a subspecies of D. sophia, in northeastern Asia and northwestern N. America is also mapped. As to the present distribution, these two species have together a circumpolar distribution pattern (Hultén, Circumpol. Il, p. 300, 399 f. and map 292).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Dillsenap
Stillfrö växer på torr, grusig, öppen, kväverik jord. Man finner arten framför allt vid gårdar och på skräpmark, längs gator och vägar, på tippar, jordhögar och bangårdar, ofta tillsammans med vägsenap Sisymbrium officinale. Någon gång kan den uppträda i klippvegetation på fågelskär, t.ex. Västervik Västrum Lekskären (6H9b 0126), flera ex 1987, kvar 2003 (RK).
Funnen i 526 rutor; tidigare uppgifter från 129 rutor. Vanlig i södra och mellersta Kalmar läns kusttrakter, söder och öster om Vättern samt kring Ljungby, ganska vanlig i södra Tjust, i övrigt ganska sällsynt. – Gammal kulturföljeslagare.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Stillfrö är näringsgynnad och växer främst i diverse ruderatmiljöer såsom tippade jordhögar, gamla sandtag och upplag för gödsel. Den kan även hittas i gårdsmiljöer, vägrenar, åkerkanter och på grusplaner. Ibland är den noterad på sandstränder och i betesmarker. I den sistnämnda miljön återfinns den i kvävepåverkade partier av betesfållan där stödutfodring skett, vid vattenhål eller där djuren sparkat upp bara fläckar.

Stillfrö är en vanlig växt som är spridd över hela Öland. Endast på Stora Alvaret är det glest med fynd; där växer den vid alvarbyar och utmed de tvärvägar som går från väster till öster. Stillfrö har ökat sedan Sterner (1938) och gynnats av den eutrofiering som skett av många växtmiljöer.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Gammal kulturföljeslagare.
Gårdsmiljöer, trädgårdar, jord- och skräphögar, soptippar, betesfållor, åker- och vägkanter, stigar och körvägar samt bart kalkgrus. Noterad från Sundre till Fårö under Projekt Gotlands flora. Johansson (1897) bedömde stillfrö som ”Täml. allm.” med utbredning från Hamra till Fårö. Den ökade under 1900-talet och måste nu anses som allmän. Stillfrö har även hittats i Fyrbyn på Gotska Sandön, Fårö, 1921 (TV enligt Arwidsson 1938).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Stillfrö är en gammal kulturberoende art som växer på vägkanter, gårdsplaner, jordhögar, grusplaner, industriområden, tippar och annan skräpmark. Den har minskat sedan förra inventeringen, framför allt innanför kusten, kanske till följd av att fler skräpmarker snyggas upp och därmed försvinner.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Gammal kulturföljeslagare, växer kring gårdar och på stadstomter, på bangårdar, planteringar, grustag och andra kulturmarker. Vanlig i Skaraborg och i Göteborgstrakten, mindre vanlig till sällsynt i skogstrakterna. 516 lokaler i 247 rutor (30 %).

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mindre allmän i Uppland som helhet, men betydligt ovanligare i den västra delen. 251 kartblad, 402 kvadranter.
Stillfrö är en utpräglad kulturmarksväxt, som växer i åkrar, på vägkanter, stationsområden och i gårdsmiljöer, bl.a. i hönsgårdar, på jordhögar och skräpmark.
Förändring - 34 %. – För stillfrö har en minskning registrerats, liksom för åtskilliga andra av gårdsflorans växter. Många av de nuvarande förekomsterna är dock på skräpmarker, en miljö som ökat, varför stillfrö egentligen fått ökat livsrum.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Stillfrö är en kulturspridd växt. Arten har troligen kommit in i sen tid men den uppgavs som tämligen allmän eller allmän i Gävletrakten 1848 och 1863. Den äldsta uppgiften är från 1833 då arten noterades av Thedenius som allmän i Gävle. Det finns flera gamla lokaler där arten inte observerats under inventeringen och där den troligen försvunnit.
Vanliga följearter är svinmålla (39%), baldersbrå, gråbo, tussilago, lomme, renfana och gatkamomill.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Stillfrö uppträder som ett starkt fröbildande och nyckfullt uppdykande ogräs i stads-, järnvägs- eller industrimiljöer. Inget grönt övervintrar. Arten blommar på försommaren, med sista blommorna i linneans eller mjölkens tid.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Stillfrö är främst funnen i landskapets äldre tätorts- och industrimiljöer. Där hittar man den på torr, glesbevuxen mark, gärna på grus, men ibland också i mullrik jord. En typisk ståndort är i gränsen mellan vegetation och öppet grus på industritomter. Ibland är den funnen intill husväggar, i rabatter eller häckar. Sannolikt är arten till en del järnvägsspridd och flera fynd har gjorts på järnvägsstationer och bangårdar (känd även så i Mellansverige). I äldre tid samlades den på gamla barlastplatser och den är även funnen på gamla kajplatser i sen tid. I Sundsvall Hillstamon växte den på en soptipp. Arten sågs relativt ofta under 1970och 1980-talen men har sedan minskat och är idag mycket sällsynt, och man ser ingen nyspridning till nya bostads- och industriområden.