stångfibblor

Stångfibblorna är tillsammans med kvastfibblorna, sektionen Stiptolepidea, utbrutna ur släktet Hieracium under det gemensamma släktesnamnet Pilosella. De flesta äldre litteraturuppgifter har vi inte kunnat föra till någon av de arter som behandlas nedan. Herbariebeläggen är heller inte genomgångna av någon expert, så i flera fall har inga gamla fynd tagits med.

”Hieracium pilosella, musöron” angavs för ”allstans” resp. ”på alla backar” i Närke (Samzelius 1760, ms 1758) och olika namn på växterna har senare publicerats, men det är osäkert vad namnen står för. Inte heller Adlerz´ (1903b) och andra författares många stångfibblor tas upp här av samma skäl. En uppgift om ”Auriculae muris” vid Örebro apotek 1736 enl. Gentz (1949) hör möjligen hit.

Namnen anges enl. Tyler & Schou (2001).

Arterna inom detta släkte bildar ofta frön utan befruktning, vilket leder till uppkomsten av väldigt många s.k. småarter. Dessa kan emellertid i sin tur korsa sig med varandra, varför de inte blir konstanta, utan är mer svåravgränsade än småarterna inom hökfibblorna Hieracium. De behandlas därför som ett tiotal arter, indelade i underarter och varieteter, samt ett fåtal hybrider mellan dessa (Tyler 2001b). I Blekinge är endast fyra arter, med ett fåtal underarter och varieteter representerade.

Dessa fibblor tillhör standardarterna på den öppna marken invid fäbodar samt på vägslänter. Det är osäkert om de finns på naturliga ståndorter i Härjedalen.

Följande arter räknades upp i floran:

H. amblycephaloides Dt
H. arctogenum Norrl.
H. aurantiacum L. - Jmt
H. auricula L. - Jmt
H. bellulum Dt
H. biformatum Norrl.
H. brachycephaloides Norrl. - Jmt
H. chaetodon Dt
H. cochleatum Norrl.
H. contractiforme Dt
H. demorsum Norrl. - Jmt
H. dilutisquamum Dt
H. firmisetum Dt
H. flaccicaule Norrl.
H. furvisetum Dt & En.
H. helveolum Dt - Jmt
H. herjedalicum Dt - Jmt
H. inflexum Norrl.
H. lampranthum Dt - Jmt
H. leiophanum Dt - Jmt
H. mesodicoides Dt - Jmt
H. mesodicum Dt - Jmt
H. mollicaule Norrl.
H. percnostylum Dt
H. pilosella L.
H. prachyadenium Dt
H. praetubulosum Dt - Jmt
H. pseudoflammeum Dt
H. pycnocomum Dt
H. retardatum Dt & En.
H. rhodolepis Norrl. - Jmt
H. rigidisetum Dt
H. scandinavicum Dt - Jmt
H. subdecolorans Norrl.
H. subdimorphum Norrl. - Jmt
H. subtubulascens Dt
H. suecicum Fr.
H. sueciciforme Dt
H. tenerescens Norrl. - Jmt
H. transbottnicum Norrl. - Jmt
H. tubulatum Dt

Uppställningen nedan skiljer sig något från den brukliga, eftersom jag ej strukit under viktiga karaktärer. Flera av de ingående arterna saknar nämligen någon, eller några av dessa kännetecken.

Perenna, rosettbärande och oftast mattbildande, 0,5–10 dm höga örter. Stort och mycket varabelt släkte som ej är lätt att karaktärisera, men ändå oftast lätt att känna igen. De har alla bladrosetter och ofta revor som kryper efter marken. Hos många är även rosetterna tätt tryckta mot marken. Flera bildar därigenom mattor på “kattfotsmanér”. Andra har tunglika, uppåtriktade blad (känns då lättast igen på bladfri, eller närmast bladfri, stängel), men några sådana stångfibblor har även revor. De flesta har blad med långa, spretiga hår, men några är nästan kala med hår bara på kanten. Bladen är rätt jämnbreda, eller i alla fall aldrig uppdelade i skaft och bladskiva. Stänglarna är upprätta, och bladlösa, eller med något enstaka, litet blad. I toppen med en ensam korg, en nästan flocklik samling av några få korgar, eller (mycket sällsynt) med några få, längre grenar. Holkarna varierar mycket, men har oftast långhåriga holkfjäll. Blommorna är allt från citrongula till orangeröda.

Stångfibblor växer huvudsakligen på öppna marker, såsom torrängar, backar, hedar, hällmarker, gräsmattor, vägkanter, bryn, skogsgläntor, klippbranter etc.

Förväxlingsrisk:
Trots den vacklande karaktäristiken ovan är stångfibblorna som grupp rätt särpräglad.
Hökfibblor (Hieracium) med bladrosetter har skaftade blad med avsatt bladskiva.

Stångfibblor har ett komplicerat sätt att föröka sig vilket ger upphov till stor variation. Inom en art förekommer olika antal kromosomuppsättningar (polyploidi). Mellan olika arter förekommer dessutom knappast någon korsningsbarriär. Beroende på lokala förutsättningar i växtmiljön kan en art föröka sig apomiktiskt eller på vanligt sexuellt sätt. Plantor som förökar sig apomiktiskt har ofta fullt fungerande pollen som kan befrukta en annan planta som förökar sig sexuellt. Många arter i släktet förökar sig vegetativt med utlöpare trots att de har ojämnt kromosomtal och därför inte kan föröka sig sexuellt. Allt detta sammantaget bidrar till en stor mångfald främst i miljöer som är starkt kulturpåverkade och instabila (Tyler 2017 b). I naturliga miljöer som troligtvis varit likartade under lång tid, exempelvis grusalvar på Ölands alvar, kommer genom naturligt urval en bestämd stångfibbla att dominera exempelvis äkta vätfibbla P. cymosa subsp. gottlandica var. gottlandica med en begränsad geografisk och ekologisk utbredning.