spenört

1431 Laserpitium latifolium L.

This species is restricted to Europe, mainly the C. and E. parts. Cf. also Meusel et al. 1978 map p. 320.

Dessa uppgifter är säkert felaktiga. Inga andra botanister har rapporterat den ståtliga växten, som i vårt land har en starkt östlig utbredning. Vad gäller Elmqvists belägg har risken för etikettförväxling tidigare påpekats (se t ex flentimotej Phleumphleoides). Ahlfvengren (1924) ställde sig mycket tvivlande till Theorins uppgift och kände tydligen inte till Elmqvists belägg.

Storvuxen ört i exponerade bryn på mulljord, först uppgiven av Gellerstedt (1831) utan frekvens eller lokal. Han anger att den är magstärkande och användes som boskapsmedicin, vilket möjligen tyder på odling i Närke i äldre tid.

Gammal bofast art.

Ca 43; tämligen sällsynt: Mälarområdet, Salas kalk- och Kilas grönstensområden, några ytterligare förekomster i hasselvegetation i Östra Skogslåglandet och ett par i Linde, varav en troligen på kalkmark. Sydligt kontinental art, svensk utbredning starkt Sydöstlig. Edafiskt fordrande. Utbredningstyp: S10.

Uppgavs av WALL (1852) efter A. E. Luhr vara allmän bland annat i Kärrbo - en överdrift, eftersom ingen enskild lokal är eller varit känd i denna s:n.

Spenört växer på frisk, mullrik och gärna kalkpåverkad mark i hassellundar eller ädellövskogar med ek, alm och ask; ibland förekommer den i örtrika granskogar. Vanligen hittas den i ljusluckor som skogsbryn, gläntor eller längs skogsvägar. I Mittlandet växer den även i åkerkanter som gränsar till ädellövskog. En udda miljö finner man strax norr om Strandhagens NR, Ventlinge socken. Där växer spenört nära havet, helt öppet på skiffergrusvallar. Den klarar även att växa på de giftiga högarna av rödfyr vid Degerhamn, S. Möckleby socken. Växten är känslig för bete och slåtter men trots detta funnen i trädbärande slåtterängar vid Lilla Horn och Halltorp, Persnäs respektive Högsrum sn. När betingelserna ändras kan den snabbt "slå till". Mörbylånga kommun grävde ner vattenledningar väster om Bostorp, Torslunda sn. Följande säsong dök stora bestånd av spenört upp på den vegetationsfria mulljorden.

Spenört är vanligast i Mittlandet och västra kustskogen men saknas i princip helt på Stora Alvaret och de skoglösa sydöstra delarna av Öland. Växten är förhållandevis vanlig i rikare skogar i de nordliga socknarna Högby, Källa och Persnäs. Den beskogning som skett sedan Sterner (1938) har medfört att spenört fått fler möjliga växtplatser men när skogen sluter sig alltmer riskerar den att försvinna. Svagare skogsbete kan gynna arten genom att gläntor och luckor skapas i skogen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Ljus tallskog, såväl av hällmarkskaraktär som på djupare jord, även blandskog och ren lövskog samt bryn och vägrenar mot skog. Oftast i torra miljöer men även i frisk skogsmark. Arten är ojämnt spridd med tre markanta utbredningscentrum: Västerhejde–Visby, ett skogsbälte över östra delen av mellersta Gotland samt Hangvar–Hall. Den har av allt att döma spritt sig sedan 1800-talet och växer i mycket rika bestånd, i kontrast till Johanssons (1897) abundansbedömning ”Måttl.”. Även frekvensen tycks vara något högre i dag, jämfört med Johanssons (1897) ”Flerst.”; arten gynnas av betesfred.