späddaggkåpa

Täml. allm.–allm. på något fuktig eller skuggad mark utom i myr- och triviala barrområden.

Späddaggkåpa växer främst i naturbetesmarker och på vägrenar. I mindre omfattning förekommer den på åkerrenar och mer eller mindre välhävdad gräsmark i anslutning till bebyggelse.

Tämligen allmän i landskapet. - 57 (29).

Allmän-tämligen allmän.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

1145 Alchemilla filicaulis Buser

This arctic-montane and boreal-montane species belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Arnphi-atl., p. 114 and map 96).

De tre äldsta beläggen för denna lättidentifierade daggkåpa är från 1900. Två av dessa är troligen sp;tagna i naturlig miljö: Tännäs: Hamrafjället (flera samlare 1900-47 i S) och Linsell: Härdalsstöten (16D 7d, EN i S).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: uppskattad ökning med 31–45 %, men kanske förr förbisedd eller felbestämd.
Kommentar: B, granskare KAO och TEl.

A. filicaulis; A. filicaulis ssp. filicaulis
I jämförelse med våra andra daggkåpor föredrar späddaggkåpa ganska fuktiga miljöer. Den ses mest i fuktdrag i betesmark (även i ganska gödselpåverkad sådan), särskilt där tramp av människor eller djur håller vegetationen lågväxt. Vid igenväxning med höga gräs och örter går arten tillbaka. Däremot är den ganska skuggtålig och påträffas inte så sällan i betespåverkad fuktig lövskog eller i kanterna av lövkärr. Den är heller inte sällsynt vid stigar och markvägar, i lövbryn, på åkerrenar och i gårdskanter.

Späddaggkåpa växer halvskuggigt på frisk naturbetesmark och i gamla slåtterängar. Plantorna är ofta små och nedliggande varför de inte kan hävda sig i högvuxen vegetation och växten håller sig därför gärna till kreatursstigar. I Sterner (1938) anges späddaggkåpa påfallande ofta i hagar och måttligt betade skogsängar, helst med björk, men dessa lokaler har idag vuxit igen.

Under inventeringen har endast två fynd av späddaggkåpa gjorts. Troligen är växten något förbisedd men den förefaller ändå ha minskat katastrofalt. Mycket av den betade, lite glesare björkskog som fanns inom Mittlandet i början av 1900-talet och där späddaggkåpa ofta växte, har idag ersatts av täta skogsbestånd där växten inte kan fortleva. Riktade eftersök har gjorts på några äldre lokaler utan återfynd. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Späddaggkåpa är en liten daggkåpa, ofta med nedliggande och späda stjälkar. Rosettbladens stipelslidor är nertill rödvioletta. Stjälkarna är utstående håriga i nedre halvan, blomskaften kala och blombägarna kala eller glest håriga.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Ängen, gläntor i lövskog och blandskog; även fuktig till frisk betesmark, gärna med underlag av sand. Under Projekt Gotlands flora noterad från Hemse till Stenkyrka, men möjligen förbisedd. Flera växtplatser påträffades i lövskogen mellan Gandarve i Vänge och Suderbys i Sjonhem (Petersson 1984) samt i löv- och blandskogen norr om Stava och väster om Stenstugu i Barlingbo. Samuelsson (1943) angav att arten var belagd från 31 lokaler på Gotland; E.T. Fries hade vid samma tid noterat späddaggkåpa från ytterligare 22 socknar.

Späddaggkåpa växer oftast exponerat i lågvuxet gräs på ganska näringsfattiga, friska till torra marker som naturbeten, hagar och torrbackar, liksom på stigar, markvägar, vägrenar, gårdsplaner, grusslänter och dikeskanter. Den kan också förekomma i halvskugga i lövskogsbryn, på ödetomter och annan ohävdad men inte alltför igenvuxen gräsmark.

Späddaggkåpan växer främst i betesmarker och är den vanligaste daggkåpan i Sörmland. Den är också vanlig i vägkanter, skogsbryn och gläntor, på stigar och på fuktiga, ohävdade gräsmarker. Många gånger växer den ensam av arterna i släktet. Den varierar betydligt i storlek. Betade exemplar blir ibland bara ett par cm höga. På fuktiga, obetade ståndorter kan man däremot ibland se 30–40 cm höga plantor.

Mindre allmän till tämligen allmän i landskapet som helhet, troligen mindre vanlig i väster och i norr. 327 kartblad, 602 kvadranter.
Almq. I hela området mer eller mindre allmän, till yttre skärgården, i de västra gränssocknarna knappt så vanlig som vindaggkåpa.
Späddaggkåpa påträffas i naturbetesmarker, ängsrester och lundartade parker, ofta även i vägkanter och diken, mer sällan i äldre gräsmattor. Den är den vanligaste daggkåpan i naturbetesmarker.