sodaört

Tillfälligt införd med barlast. - 2 (2).

Saltört är ursprunglig. Den är saltberoende och växer i strandängarnas lägsta och saltaste zoner, där den emellanåt kan täcka bottnen i indunstade saltvattenshöljor. Mera sporadiskt och fåtaligt uppträder den på sandstränder.

Publicerad som Salsola kali ssp. kali - sodaört

Gammal bofast art.

704 Salsola kali L.

Within this polymorphic species same lower taxa are distinguished. Subsp. kali is originally restricted to Europe, mainly to the coasts. In many places in C. Europe and along the coasts of, for instance, the Gulf of Bothnia, it is casual. Towards the south subsp. tragus (L.) Nym. dominates. Subsp. ruthenica (Iljin) Soó occurs from C. and S. Europe far eastwards. It still seems to be unsettled whether this species is native or not in N. America (cf. Hultén, Amphi-atl., p. 13). Nevertheless, it is widely distributed there. It is considered to be native in Australia but probably introduced in New Zealand and S. Africa. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 135.

Sodaört förekommer i Sverige främst på västkusten och runt Skånes kuster, ganska sällsynt i Blekinge och har nyligen hittats i sydöstligaste Småland. I Östersjöområdet växer den främst på Öland, Gotland och sällsynt på några öar i Södermanland.

Sodaört växer på sandstränder där den har nära både till söt- och saltvatten; ibland växer den på driftvallar eller i vita dyner. Sällsynt är den noterad från en sumpig havsstrand och skiffergrusvall.

Sodaört växer idag främst längs Ölands östra kust där den förefaller har blivit mer frekvent, främst på den sydöstra delen av ön. Däremot är växten nästan helt försvunnen från västra kusten. På populära badplatser riskerar den ogästvänliga och taggiga växten att helt sonika ryckas bort. Dagens driftvallar består ofta av fintrådiga rödalger som kväver det mesta av vegetationen, där kan inte sodaört växa. Många lokaler längs östra kusten är betade vilket gynnar sodaört samtidigt som alltför mycket tramp av betesdjuren gör att plantorna skadas. De sandiga "inlandslokaler" där sodaört växte under 1800-talet saknas i princip idag med ett undantag (se nedan). Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en antydd ökning men oförändrad jämfört med Sterner (1986).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Sandstränder, i blottad sand. Enligt Englund (1942) är arten bunden till tånggödslad sand men växer inte på ren tång. Ett fynd i en potatisåker nära havet har också noterats. På många lokaler finns den kvar sedan lång tid tillbaka, men en viss fluktuation föreligger.

Englund (1942) hade 111 lokaler för sodaört efter sina inventeringar 1928–36 (Gotska Sandön ej inventerad) jämfört med 97 för samma stränder under Projekt Gotlands flora. Sodaört saknas inom stora delar av de norra delarna av huvudön. Arten har gått starkt tillbaka på västkusten norr om Visby, medan den i stället etablerat sig starkare i Sproge–Eksta, på Östergarnslandet och i Norrlanda. På Norrlanda strand sågs den av K. Johansson (Johansson 1897), saknades då Englund inventerade stranden under 1930-talet men var under våra inventeringar åter väletablerad där.

Sodaört växer på tånggödslade, exponerade eller något skyddade sand- eller grusstränder vid havet, ofta tillsammans med marviol och strandråg. Ibland förekommer den även på klapperstensstränder. Arten är ofta obeständig på sina lokaler och tycks ha minskat sedan förra inventeringen.

Sodaörten är ettårig och växte fram till början av 1900-talet på flera sandstränder i Stockholms södra skärgård. Den är bara återfunnen på en enda lokal. Kanske finns arten ännu kvar i fröreserven på ytterligare någon av de gamla fyndplatserna.

Europa, Medelhavsområdet. I Sverige utefter kusten upp till Sörmland.