snöbär

Snöbär växer ofta i ganska stora, täta och vegetativt spridda bestånd i anslutning till tomter, äldre trädgårdar och kyrkogårdar. Ibland har den från utkast även spritts till lövdungar, renar och bryn där den i många fall naturaliserats.

Arten är en av många förvildade prydnadsväxter som ökat kraftigt under 1900-talet. Orsakerna kan vara att antalet övergivna torp och gårdar har ökat och att bryn och renar inte längre ”putsas” som förr.

Snöbär, som härstammar från västra Nordamerika, började odlas i Sverige under 1800-talet och är känd som vildväxande sedan 1870.

Se snöbär Symphoricarpos albus var. laevigatus

Se snöbär Symphoricarpos albus var. laevigatus.

Planterad och stundom förvildad i närheten av bebyggelse: även som odlingsrest vid torpruiner etc. Ej konsekvent noterad.

Prydnadsbuske från Nordamerika, förvildad i Sverige sedan 1870-talet, förvildad i hela Närke på ödetomter och utkast. Ett par hundra lokaler har noterats fr.o.m. 1930-talet. Mellan 1980 och 1995 registrerades 9 lokaler med väldiga bestånd om minst 100 m². Stora snår fanns på en ödetomt, övergiven 1938, vid Isberga i Ramundeboda 1993.

Odling skedde vid Ekeby komministergård på 1870-talet (Lindqvist 1931). Sernander (1933) uppger att så skett före 1877 och att odlingen vid Viby prästgård möjligen går tillbaka till 1830–1850-talen. I Viby har Nilsson (1978) funnit ett 40-tal lokaler med förvildad snöbär. Den sedan 1897 övergivna gästgivargården i Ramundeboda hyste växten ännu 1932 (Sernander).

Flera nutida buskar växer vid ödetomter efter banvaktstugor. Arten odlades allm. vid järnvägarna i landet enl. Sundius (1906).

Ny bofast art. Snöbär är odlad som prydnadsbuske och förvildad eller kvarstående, ofta nära gårdar eller vid ödetorp. Den är svårutrotad där den etablerat sig.

Här och där i S. och Ö. Västmanland små-vidsträckta, vegetativt spridda snår kring tomter eller ödetomter. I undantagsfall kanske utplanterad eller utkommen med avskräde, i regel väl utväxt från ursprunglig odlingsplats inom trädgård. Vildväxande först publicerad av DAHLGREN 1911 (Sala: Skuggan; S, UPS).

Snöbär härstammar från Nordamerika. Den har odlats i Sverige sedan 1800-talet och sprider sig lätt ut i landskapet. Snöbär växer på frisk, gärna halvskuggig mark i skogsbryn, vägkanter, ruderatmarker och speciellt förtjust verkar den vara i sandiga tallskogar. Några gånger är den angiven från ödetomter och på klapperstensvallar vid havet.

Snöbär har nästan exploderat i det öländska landskapet och får idag räknas som en invasiv art som undertrycker ursprunglig vegetation. Först under 1980-talet och framåt började botanister observera hur snöbär blev ett allt vanligare inslag i det öländska landskapet. Buskarna sprider sig med rotskott och bildar svårgenomträngliga snår. Små rotdelar kan komma ut på jordtippar och etablera nya bestånd. Många tätortsnära småtippar i skogsdungar, där trädgårdsavfall dumpats, hyser idag täta snår av snöbär. Däremot verkar snöbär ha svårt att sprida sig med frön trots att plantorna bildar rikligt med frukter. Utbredningen visar att snöbär är vanligt på hela Öland utom på den skogfattiga sydöstra delen, från Stenåsa sn och söderut. På Stora Alvaret saknas också fynd förutom från någon skogsdunge och i närheten av alvarbyar.

Kulturflykting, bofast.

Snöbär är en tämligen sällan odlad buske som ibland förvildas. Den är uthållig som odlad och ökar lokalt även utanför tomt. Den ses inte odlad vid vatten och är inte besvärande som förvildad. Alla odlade snöbär tillhör var. laevigatus. Snöbär blommar i mjölkens tid. Bären mognar sent och sitter kvar länge. De flyter med en fjärdedel av sin volym ovan vatten­ytan. Varje bär har två luftfyllda kamrar, och varje kammare ett frö. Fruktköttet som omger kamrarna är segt, skumgummiartat, tydligt anpassat till att stå emot en hel del mekanisk påverkan i vatten med vågor och ström. (Det tidigare artepitetet rivularis betyder ”växer vid strömmar”.)