snårstarr

Gammal bofast art. 

Troligen är snårstarr en gammal, kulturberoende eller starkt kulturgynnad art. Den har endast påträffats några få gånger i landskapet och i belagda fall på kulturmark.

457 Carex pairae F. Schultz

Syn.: C. muricata L. p. p.

This mainly Eurasiatic species is, according to several sources, a complex species with some more or less well-defined taxa. Furthermore, the nomenclature of these taxa varies (cf. Fl. URSS 3/1935, p. 155; Hegi ed. 2/1939, Bd. 2, p. 84; Hylander in Nord. kärlväxtfl. 2/1966, p. 85 ff.; Fl. Eur. 5/1980, p. 298). The present map includes subsp. pairae (syn.: C. muricata L. subsp. lampocarpa Celak. according to Fl. Eur., I. cit.), a western and southern taxon, and subsp. borealis Hyl. (syn.: C. muricata L. subsp. muricata in Fl. Eur., I. cit.), a northern and eastern taxon. It is not yet possible to map them separately. The distribution is insufficiently known, especially in Russia and W. and C. Asia. The species has been introduced into N. America, probably more than the map shows.

(C. muricata subsp. lamprocarpa)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 46–60 %.
Kommentar: B, granskare KAO.

C. muricata ssp. lamprocarpa, C. pairaei ssp. pairaei

Snårstarr är i Norden en sydöstlig art med en skarp västgräns som löper genom Småland. Den växer på torr till ganska torr, öppen mark, särskilt på betesmark (även kulturbetesmark), på vägkanter och åkerrenar, i bryn och torrängssnår. Arten är, till skillnad från sin nära släkting mörk snårstarr C. muricata, mycket anspråkslös med avseende på näringstillgång och mark-pH. Den uthärdar såväl starkt bete som långt gången igenväxning.

Samuelsson (1933) utredde förekomsten av snårstarr C. pairaei, piggstarr C. spicata och långstarr C. divulsa i Norden. Hans snårstarr omfattade dock även mörk snårstarr C. muricata. Snårstarr och mörk snårstarr urskildes först av Hylander (1966, som underarter), men denne ansåg det osäkert om snårstarr i snäv mening förekom i Småland. Inte förrän under inventeringarna för Smålands flora blev det klart att den är den helt dominerande snårstarren i landskapet. Per Hartvig, Köpenhamn, som i sen tid undersökt gruppen, har granskat material från 78 rutor.

Snårstarr växer solöppet på torr, mager, gärna stenig mark som kan vara måttligt betad eller ohävdad. Jämfört med släktingen mörk snårstarr C. muricata förekommer den på mer kalkfattiga lokaler. Snårstarr har en sydöstlig utbredning i Sverige och Norden; i Småland är den spridd i den östra halvan av landskapet men saknas helt i väster (Edqvist & Karlsson 2007). På Öland finner man snårstarr längs vägrenar, på gamla strandvallar, i betade torrängar, gles skogsmark, bryn, trädor samt gräsmattor.

Med dagens kunskap kan snårstarr på Öland betecknas som måttligt spridd. Utbredningen är påfallande västlig och sträcker sig från Böda sn ner till Vickleby, med få fynd längst söderut samt i öster. Det är tydligt hur fynden främst förekommer inom områden med kalkfattiga avlagringar av sand eller grus som de stora isälvsfälten i Köping och Högsrum sn. Ett hot mot snårstarr är att kalkfattiga, sandiga marker växer igen, exploateras för bebyggelse samt den eutrofiering av landskapet som sker vilket leder till att högvuxna och snabbväxande arter tar över. Bedömningen blir därför att arten minskar. Eftersom det är svårt att skilja snårstarr från mörk snårstarr har vi i redovisningen tagit med fynd med granskade belägg eller kvalitetssäkrade på annat sätt.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer på sand, funnen dels på en stig, dels i slåttermark. Känd endast från två närliggande lokaler på Gotska Sandön, från den ena känd sedan 1921.

Snårstarr växer på frisk till torr, gräsbevuxen mark i busksnår, bryn, steniga backar, igenväxande kulturmarker, åkerrenar och vägkanter. Förmodligen är den något förbisedd.