småtörel

Sydligt åkerogräs.

Tillfälligt inkommen som ogräs med jord från sydvästra Skåne.

Tillfällig. Som bofast finns den ettåriga arten närmast i västra Skåne och på Själland, där den växer i åkrar och på ruderatmark.

Okänd miljö. Tillfällig. - 1 (1).

1283 Euphorbia exigua L.

This species probably originates from the Mediterranean region. It has then spread as a weed northwards through Europe and sparsely to N. America and Australia. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 271.

3; utdöd, förr bofast på en lokal i Mälarområdet Trolig utbredningstyp som naturaliserad: S13 (S12).

En sydlig art, som når Skåne, Öland och Gotland, där den finns som åkerogräs (på öarna även på kalkhällmark). I Småland är den helt tillfällig, införd med olika frövaror i sen tid.

Småtörel är troligen ursprunglig i Medelhavsområdet och har som ogräs spridit sig norrut i Europa. Till Öland har den inkommit under 1800-talet, kanske med utsäde, och etablerade sig först som åkerogräs. Växten var fram till 1970-talet enbart funnen i miljöer som åkrar och vägkanter. Först under 1980-talet började småtörel noteras i alvarmiljöer där den växer i bart, vinterfuktigt vittringsgrus som under sommaren ofta helt torkar ut. I dagsläget är åkermiljöerna i minoritet med endast sex lokaler medan resterande fynd främst är gjorda i vittringsgrus på alvarmarker. Småtörel är sällsynt funnen på skrotstenshögar och vid ett tillfälle på kanten av en nygrävd bevattningsdamm.

Dagens många fynd på Stora Alvaret förefaller vara etableringar i sen tid. Arten uppvisar därmed samma mönster som piggfrö Lappula squarrosa som idag saknas i åkrar men däremot har en del förekomster i grusalvar. I dagsläget finns de rikaste förekomsterna för småtörel på södra Öland, främst i S. Möckleby sn, där den sågs första gången 1978 på alvarmark. Där växer den både som åkerogräs, i grusalvar och på upplagda stenhögar vid det stora, nedlagda kalkbrottet NO om Albrunna. Kanske kan småtörel hitta till fler lämpliga miljöer på Stora Alvaret? Arten är ojämn till sitt uppträdande och torra somrar kan den vara helt borta från sina lokaler varför den är svår att inventera. En klar ökning har skett sedan Sterner (1938) men ökningen förefaller nu ha bromsat in även om några nyfynd gjorts på Stora Alvaret. Växten är även funnen så långt norrut som vid Karum alvar, Högsrum sn, där den tidigare var okänd. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Inkommen, bofast.

Gammal kulturföljeslagare, möjligen ursprunglig.
Åkrar (mest korn- och stubbåkrar), körspår på alvar och hällmark samt i kalkbleke i utdikade myrar. Troligen utvandrad från kulturmark till naturlig miljö på alvarmark, gärna något vinterfuktig, av vätkaraktär med uppfrysningsrörelser. Men kanske är arten ursprunglig i dessa miljöer.

På Tofta skjutfält finns mycket rika förekomster, som uppkom när militär övningsverksamhet ideligen skapade bara ytor med kalkjord. Här gynnades den konkurrenssvaga småtöreln, men sedan militärens verksamhet minskat har en nedgång noterats.

Ca 50 äldre växtplatser är kända. Johansson (1897) angav småtörel som ”Flerst.”, mest på öns sydvästra del. Arten har troligen i dag rätt oförändrad frekvens på Gotland jämfört med slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet. Dess utbredning visar en stark koncentration till tre områden: f.d. Mästermyr, Tofta skjutfält och Lärbro (mot Rute). I de två förstnämnda är artens biotoper nyskapade under 1900-talet, medan den sistnämnda är i det område där den först påträffades, i början av 1800-talet.

Bofast i Skåne, på Öland och Gotland. I Bohuslän tillfälligt inkommen. 

Medelhavsområdet. I Sverige i Skåne och på Öland och Gotland, för övrigt tillfällig.