småsporre

Arten uppgavs först i en fotnot av Almquist (1948) och sedan något utförligare i de järnvägsfloristiska notiserna (Almquist 1957): Sveg: bangården (16E 6e 1- 3-). Arten samlades där 1984 (BD i UPS). Lokalen ligger 360 m ö.h. Småsporre sågs dessutom 1986 på järnvägsstationen i Älvros (16E 6h 0- 0-,!).

1634 Chaenorrhinum minus (L.) Lge

Syn.: Linaria minor L.

This species occurs nowadays in most of Europe and adjacent parts of Africa and Asia and in N. America. It originates from the sauthern part of the European range, from where it has spread northwards, mainly along railways. It has also been introduced into N. America.

Ung sand- och grusgynnad art, förvildad i Sverige sedan 1730-talet, i Närke allm. och ofta rikl. på banvallar, f.ö. sälls. Växten spreds längs järnvägsnätet, tidigast 1926 S om Mariedam i Lerbäck. E. Almquist fann den 1928 vid 8 stationer i Mosjö, Hallsberg, Kumla och Lerbäck (Broddeson ms).

Också utanför järnvägarna nästan bunden till mineralrikt underlag ss. på fyllning vid hamnar, nygrusade vägrenar, lagårdsbackar, grustag, sandjordsträdor m.m.

Småsporre är kulturberoende. Den ettåriga, konkurrenssvaga och ljusälskande växten saknas sällan på järnvägsstationer, där den växer mer eller mindre rikligt på naken sand, grus och makadam intill och mellan spåren. Ibland växer den också på banvallar, vägkanter och glesbevuxen ruderatmark, t ex i hamnar, på byggplatser, industriområden och avfallstippar. Vi har inte funnit småsporre i åkrar, vilket man kan göra på t ex Öland och Gotland (Sterner 1986, T. Karlsson muntligt).

Kemisk ogräsbekämpning på järnvägsområden tycks inte nämnvärt ha påverkat arten. Även om det finns exempel på att småsporren kan hålla sig kvar på f d stationsområden i 30 år efter det att järnvägen lagts ner, kan reduceringen av antalet järnvägslinjer och mindre stationer innebära att arten minskar på sikt.

Småsporren, som är känd i Sverige sedan 1730-talet, har sannolikt kommit hit med frövaror. När järnvägsnätet började byggas ut under senare hälften av 1800-talet fick den sin huvudsakliga spridning längs detta. I Halland var växten inte känd före järnvägarnas tillkomst och ännu 1924 var den bara sedd på ett fåtal platser (Ahlfvengren 1924). Därefter tycks emellertid spridningen ha gått snabbt och redan på 1940-talet fanns den praktiskt taget längs alla järnvägar i landskapet (Peterson 1949 a).

Ny bofast art, inkommen på okänt sätt.

Larsson 1859.

Som järnvägsväxt allmän, eljest sällsynt. Härdig och bofast i hela området. Utbredningstyp: U.

Från början införd med barlast, finns fortfarande i vissa hamnområden. Senare alltmer spridd utmed järnvägsnätet och numer förekommande på de flesta av landskapets järnvägsstationer (jfr Almquist 1957). Någon gång på fabriksplan utan anslutning till järnväg, undantagsvis trädgårdsogräs. - 32 (24).

Småsporre härstammar från de södra delarna av Europa och har spridit sig norrut, främst längs järnvägsnätet. Till Småland anses växten ha inkommit med barlast (Edqvist & Karlsson 2007). De tidiga öländska fynden i åkermiljöer tyder på en import via frövaror. I delar av Sverige som Skåne och Småland, ser man en direkt koppling mellan artens expansion och byggandet av järnvägsnätet, ett samband som inte är lika tydligt på Öland.

Småsporre växer idag främst i alvarets vittringsgrus samt på ruderatmarker såsom sandtag, stenbrott, bevattningsdammar och grusplaner. Den kan även ses i vägkanter samt i betade och glesare torrängar, gärna där marken är sårad och jorden ligger bar. I dagens sandiga åkrar ser man sällan småsporre, i stället har ruderatmiljöer blivit allt viktigare för arten. I Rikard Sterners liggare finns 126 fynd av småsporre, främst från åren 1910 till 1947. I de fall (66) där det gått att utläsa växtmiljön är fynden fördelade enligt följande: åker 45 %, alvar 23 %, järnväg 18 % och ruderatmark 14 %. Observera den förhållandevis låga siffran för fynd vid järnvägar, detta trots att dåtidens botanister ofta använda sig just av tåg vid sina exkursioner.

Småsporre har en något ojämn utbredning och norr om Borgholm ligger prickarna glesare. På Stora Alvaret och i Mittlandet är fynden många. Mönstret känns igen från Sterner (1938) men idag ligger lokalerna tätare främst beroende på en annan inventeringsmetodik. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Inkommen främst kulturföljeslagare, bofast.

Inkommen, bofast.
Öppen, torr till vinterfuktig miljö på bar kalkjord eller bleke: alvar, hällmark vid vätar, åkrar, grustag, jord-, skräp- och sophögar, ruderatmark, grusade vägar och kör-spår. Inkommen till Gotland (på 1700-talet?). De äldsta rapporterade förekomsterna var åkrar; småsporre blev troligen sedan sekundärt spridd till alvar och vätar. Tidiga fynd har gjorts vid hamnar och i utdikade myrar, senare vid järnvägar. Johansson (1897, 1910b) angav ca 30 lokaler för arten. Småsporre ökade alltså kraftigt under 1900-talet och har blivit traktvis allmän.

Småsporre är inkommen i sen tid och spreds först med järnvägarna och var länge en typisk växt på banvallar, vilket syns tydligt på den äldre kartan. Numera har den spritts vidare med vägnätet och har blivit mycket vanligare. Den småvuxna arten växer exponerat på torr, grusig eller sandig mark på banvallar, grusplaner, industritomter, lastageplatser, vägkanter, i grustag och på schaktmassor ofta tillsammans med gulsporre och vit sötväppling.

Småsporre ses numera mest som ett ettårigt ogräs på järnvägsstationer. Den blommar i linneans tid och är överblommad i ljungens. Arten rapporterades första gången av C.O. Berg från Iggesund (Hartman 1849). Då fanns ingen järnväg där. Även övriga fem noteringar från andra halvan av 1800-talet är från andra miljöer än järnväg, två på barlast. Det första fyndet vid järnväg är från Kinstaby 1909. Av sex fynd från 1950-talet är bara ett från järnväg. Mönstret har sedan förändrats. Småsporre är nu den av alla arter som är starkast knuten till järnväg. Av våra 42 noteringar är 27 på järnvägsmark. 1989 sågs arten vid järnvägsstationen i Segersta växa mest på den nya makadamen på spåret, mindre på övriga ytor.