slån

1178 Prunus spinosa L.

This species is mainly restricted to Europe. It has been introduced into N. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 227.

Slån är ursprunglig och bildar täta snår på steniga och klippiga havsstränder samt i anslutning till hällmarker och bergrötter. Den är också vanlig längs gärdesgårdar och bryn i naturbetesmarker och intill gårdar. Växten sprids snabbt genom rotskott när åkrar och betesmarker lämnas utan skötsel och havd.

Läkeväxt och hushållsbär. Äldre uppgifter om slån i Närke tycks avse två lokaler, de i Sköllersta och Tysslinge (ovan) varav den förra aldrig har återsetts och den senare ”har på flera år icke kunnat der återfinnas” (Hartman 1866). En förekomst vid Kilinge i Asker (H. Hedström enl. Hedera 1886) har aldrig bekräftats. Till dessa uppgifter kommer också en om vildväxande ”stärkbär” i Lerbäck (Robson 1833, Sahlstedt ms 1825) och troligen odlade buskar i Närke (Topografiska 1844).

Såväl Hartman (1879) som Jansson (1947a) betonade att uppgifter om slån i Närke var obekräftade. Andra författare hävdade att den förekom, utan att ange någon lokal, exempelvis Lundelius (1910) Kil, Birger (1912, 1923) och Segerström (1932) Hammar och Lerbäck samt Sterner (1935) ”nätt och jämt iakttagen”.

”Ej långt från Örebolänsgränsen i Västmanland, men gå ej över denna gräns” (Jansson 1947c). Uppgiften avser vildväxande spontana snår strax utanför Närkegränsen vid Findla i Säterbo och Jädersbruk i Arboga. Öster härom finns rika bestånd i Mälardalen.

Blombergs (1865a) uppgift om norra Hjälmarstranden har möjligen fog för sig: ”Märkligt nog synes... alldeles saknas”. Enl. Krok & Almquist (1985) skulle den vara mindre allmän–rar i Närke men är som vildväxande mycket ovanlig. Tidig odling av slån, möjligen på 1830–1850-talen, kan ha skett av Gumaelius vid prästgården Lundby i Viby (Sernander 1933) där växten numera är utgången (Nilsson 1978). Planterad slån fanns bl.a. längs strandstigen mellan ån och åkern vid Karlslund på Ånstasidan (Edlund 1979a, Löfgren 2000a) och i en viltplantering SSÖ om kyrkan i Bo 1990 (Holmer).

Allmän i Mälarområdet och på Östra Mälarslätten Stänkförekomster i Sydöstra Skogslåglandet. Sydlig-sydligt suboceanisk, här vid sin NV-gräns. Utbredning V Arboga möjligen ofullbordad. Ovan Skogslåglandets nedersta del kalkbunden (= Sala). Utbredningstyp: S7.

Gammal bofast art.

Av Emers (1959) utan precisering uppgiven för Håbol. Sannolikt felaktigt.

Status: gammal och bofast; dessutom åtminstone under senare år någon gång planterad som vindskydd.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: variabel vad gäller fruktstorlek; storfruktiga former har planterats i kommunala planteringar men förekommer även sällsynt i naturen och har odlats i äldre tid under namn av ”tersen” eller ”tyska slån”. Möjligen är dessa introgressionsprodukter med krikon P. domestica subsp. insititia men detta är omtvistat.

Slån växer på torr eller frisk jord, gärna kring markhällar, intill block, i sydsluttningar eller på andra solvarma ställen. Den anträffas också i gles lövskog, t.ex. ekskog, i skogsbryn, i odlingslandskapet på åsar och backar, åkerholmar och renar. I kustbandet är den särskilt vanlig. Slånen bildar stora, så gott som ogenomträngliga snår, i allmänhet tillsammans med andra taggiga buskar. Den trivs bra i betad mark. De unga plantorna växer gärna upp i sprickor eller mellan block, där de står skyddade mot kreaturen. Växten expanderar starkt då det gammaldags öppna landskapet nu växer igen.

Slånen är mycket vacker under blomningen, och bären kan användas till saft. Slånbuskar har därför planterats, och av denna anledning kan arten någon gång påträffas vid gammal bebyggelse utanför sitt egentliga utbredningsområde.

Slån växer solöppet–halvöppet i varma lägen på torr, ofta kalkpåverkad och stenig mark som kan vara betad eller ohävdad. När busken blommar i början av maj förstår man hur spridd den är på Öland, vart man än vänder blicken möts man av vitskummande blomhav. Slån är vanlig på alvarmark där den växer i karster, grusalvarens uppfrysningsmark eller sprickrika hällmarker. I västra landborgens kalkstensbranter är den väl anpassad liksom på steniga–grusiga havsstränder. Utmed stenmurar som kantar åkermarken, i glesare löv- eller tallskogar, hässlen, betade torrängar, längs markvägar – överallt finner man slån. Den kan även växa på jordtippar, i stenbrott och sandtag.

Slån är troligen den vanligaste busken på Öland och förekommer i många olika miljöer. Endast i de kalkfattiga tallskogarna i Böda är det glesare med fynden. Slån har gynnats av den igenväxning som skett av landskapet.

På ohävdad och igenväxande mark kan slån bilda helt ogenomträngliga snår exempelvis i kanten av Mittlandets skogskärr vilket många inventerare fått erfara. När en betesmark röjs ser man ofta ett massuppslag av slånskott. De färska skotten kan betas, speciellt av får, och kreaturens tramp håller också nere bestånden.

Vissa år blir många slånbuskar helt kalätna av slånspinnmal Yponomeuta padellus som spinner ett spöklikt nät runt snåren. Trots de kraftiga angreppen överlever slånbuskarna och kan komma igen med nya blad senare på säsongen men fruktsättningen uteblir. Slånspinnmal är till skillnad från en del andra spinnmalar inte strikt monofag (monofag = födosöker endast på en värdväxt) utan kan hittas på andra arter i släktet Prunus och även på hagtornar Crataegus. Slånspinnmal är den vanligaste arten i släktet Yponomeuta på Öland och numera ser man massuppträdande i princip årligen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer i många miljötyper, på kalkhällar, alvar och torrängar; ofta i vägkanter och bryn men även i mer sluten skog, ibland i myrkanter. Slån kan bilda stora och ogenomträngliga snår (tynne) tillsammans med hagtorn (Crataegus sp.) i igenväxande betesmark. Slån saknas endast på Gotska Sandön. Den höga andelen för slån i de inventerade provrutorna visar på artens rikliga och spridda bestånd på Gotland. Frekvensen är troligen oförändrad sedan slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) bedömde den som ”Allest.”. Bestånden är emellertid troligen större i dag på mark som tidigare betades.

Slån är karaktärsväxt för alla slags öppna marker i kustområdet. Den trivs bäst på torr till frisk, gärna skalblandad jord i solöppen, ofta stenbunden terräng. Man finner den på inte alltför utsatta blockstränder, i hällmarksskrevor, vid bergrötter och i lövskogsbryn, där den tillsammans med andra blommande buskar bildar en tät bård. I kulturbygden växer slån i naturbetesmarker, längs gärdsgårdar och åkerrenar, på åkerholmar och vägkanter. När hävden minskar sprider sig slånen ut i den öppna marken, där den tillsammans med rosor kan bilda täta, ogenomträngliga snår, som ytterligare bidrar till igenväxningen, eftersom de taggiga snåren ger skydd åt busk- och trädplantor, som annars skulle ha haft svårt att överleva.

Odlad och kvarstående eller tillfälligt förvildad. 

Slån finns uppgiven från en lokal med okänt ursprung.