skruvnating

Gammal bofast art. 

Skruvnating är ursprunglig och växer som undervattensväxt på mer eller mindre slamtäckta sand- och lerbottnar i grunda havsvikar. En något avvikande biotop utgör invallningsbassängerna i hamnområdet i Halmstad.

121 Ruppia cirrhosa (Petagna) Grande

Syn.: R. spiralis Dum.

This widespread species is restricted to saline water at the coasts, locally also inland (Asia, N. America). Var. drepanensis Tineo in the Mediterranean area and R. maritima var. longipes Hagstr. at the eastcoast of N. America (and probably lceland; cf. Löve & Löve in Bot. Not. [Lund] 114/1961, p. 49) are tentatively mapped separately. R. spiralis has a discontinuous circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. I, p. 134 and map 126).

R. spiralis
Skruvnating växer på mjukbottnar i skyddade havsvikar, oftast på meterdjupt vatten eller mer. Många fynd är gjorda i stranddriften.

Skruvnating växer i brack–saltvatten på sandiga bottnar i skyddade lägen; arten tolererar salthalter på 5–18 ‰. Den kan växa på större djup än släktingen hårnating R. maritima, ofta ner till två meter, ibland ännu något djupare. De flesta aktuella fynd är gjorda i driften men på några ställen har skruvnating setts växa inne i skyddade hamnbassänger.

Skruvnating är glest spridd längs Ölands kust. Fynden är betydligt färre än i Sterner (1938) men troligen är den liksom många vattenväxter till viss del förbisedd. Men övergödning av Östersjön som medfört försämrat siktdjup och gynnande av fintrådiga alger har bidragit till att försämra livsvillkoren för skruvnating. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

I frukt är skruvnating omisskännlig med sina långa, spiralvridna fruktskaft. Även steril går den att skilja från hårnating genom att bedöma bladspetsen. Hos skruvnating är den symmetrisk, avrundad med många små, regelbundet ordnade bladtänder medan den hos hårnating är tillspetsad, asymmetrisk där bladtänderna också sitter ojämnt fördelade.

Skruvnating har ett originellt sätt att ordna med pollineringen. Den långa stjälken, som kan bli flera decimeter, lyfter upp blomsamlingen ovanför vattenytan. Där fångar pistillen upp pollenkornen som driver omkring på ytan. När befruktningen skett drar sig den spiralvridna stjälken tillbaka ner under vattenytan där frukterna sedan mognar (Schou m.fl. 2017). Längden på stjälken är därför korrelerad till vattendjupet där den växer.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Grunda havsstränder, i något fall ilandfluten mängdvis. Få fynd under vår inventering, men verklig frekvens osäker. Johanssons (1897) ”I havet flerst. (?)”, motsvarar ”mindre allmän”, varför en viss minskning kan ha skett under 1900-talet. Osäkerheten är dock stor. Denna växt angavs endast per km²-ruta under inventeringsperioden, varför fyndplatserna är mindre exakta.

Skruvnating växer på ler- eller dybotten i skyddade havsvikar, gärna på de så kallade lerorna – långgrunda dyiga och leriga områden i det inre av skärgården – men också i avsnörda havsvikar med bräckt vatten.

Skruvnatingen växer på liknande ställen som hårnating men ofta djupare, på 1–10 meters djup, och är därför ännu mera förbisedd. Kring Askö har den genom undervattensinventering visat sig vara allmän liksom hårnating (Wallentinus 1969b).

Svensk nordgräns i Hälsingland, men på finska sidan går den längre norrut, troligen beroende på att havet där har något högre salthalt (Eklund 1931, Samuelsson 1934). Dalälvens utsötande verkan på vattnet kan vara skälet till att den inte finns vid de nordligaste uppländska kustavsnitten. 
Skruvnating växer i brackvatten på mjukbottnar ner mot 2 m djup.

Skruvnating påträffades första gången i Hälsingland i driften vid Långvind. Detta utgör artens svenska nordgräns.