skatnäva

Gammal bofast art.

Åkerogräs som ännu förekommer i stor mängd i vissa sandjordsåkrar och därigenom styrker tidigare uppgifter om allm. förekomst. Numera kan skatnäva anses vara högst spridd–täml. allm. (Hartman 1866, Kjellmert 1947) men mestadels sälls. som exempelvis i Rinkaby där Nilsson (1986) fann 2 lokaler.

Växtplatser är nyligen omgrävda sandjordsåkrar, trädgårdsland, vägrenar, brandplatser etc. Den var täml. allm. i Mellansvenska myrodlingar bland rotfrukter men sälls. i dess vallar (Tolf 1903). Broddeson (ms) såg den 1936 på en kolbotten.

Skatnäva kan vara ursprunglig på havssträndernas glesbevuxna, sandiga gräshedar. Den ett- till tvååriga, ljuskrävande och konkurrenssvaga växten är emellertid mycket kulturgynnad och utgör ett vanligt ogräs, främst på lätta jordar, i vårsädesåkrar, majsfält, potatis- och trädesåkrar samt i trädgårdsland och glesa gräsmattor. Dessutom växer den på åkerhällar, ladugårdsbackar, trampblottor i betesmarker, i djurfållor samt på soptippar och utkastplatser.

Spridd inom Mälarslättens Västra del, för övrigt tämligen sällsynt-sällsynt. Övervägande sydlig, sannolikt mindre väl anpassad till Övre Bergslagens temperaturklimat. Torde i N ofta vara tillfällig Något obeständig också i S; i vår tid mest på grund av rensning och besprutning, igenläggning av land m.m. Utbredningstyp: S2.

Enligt ERIKSS. (1967a) allmän i Ramnäs. Knappast troligt. Två lokaler utefter Strömsholmsåsen hittills kända där: Fridnäs, omrörd jord i trädgårds utkant, 1 exemplar 1977(!), Kyrkbyn, flertalig 1957 (Almq.).

Sannolikt blott tillfälligt införd med barlast, insådd på vägkanter, i sandgrop, vid ladugård och i trädgårdsland. - 15 (9).

Myrin 1832.

Fem fynd är kända, varav ett sentida. Det äldsta daterade är från 1893: Älvros, EN enligt uppgift i Birger (1908a). Belägg taget 1894 vid nya kyrkan i Älvros (EN) finns i UPS. Övriga rapporter: Tännäs: Fjällnäs (R. Sernander enligt Birger 1908a). Senare rapporterad från Fjällnäs av Östergren (1927), som trädgårdsogräs. Bruksvallarna (18C 0f, Nilsson 1976). Lillhärdal: Härjåsjöns by (16E 3d, EN enligt Birger 1908a), Åkersberg (16E 2c, Birger 1908a).

Fyndet i Fjällnäs är det högst belägna, ca 790 m.

1275 Erodium cicutarium (L.) I..:Her.

This species is now widely distributed in Eurasia and N. America. Fl. Eur. 2/1968, p. 202f. reports three subspecies (still more lower taxa have been distinguished), for instance subsp. bipinnatum Tourlet along the W. European coasts. The species is considered as originating from the Mediterranean region. It has then (as subsp. cicutarium) spread over large parts of the world as a weed, for instance to C. and S. Africa, E. Asia (sparsely), N. and S. America, Australia etc. Nowadays it belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 220 and map 212). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 264.

Den konkurrenssvaga och ljuskrävande skatnävan förekommer på vegetationsfattiga ställen på torr grus- eller sandjord. Den växer som ogräs i åkrar och trädgårdsland, på och vid markhällar och på markblottor i sandiga betesmarker. Dessutom uppträder den i vallar och nysådda gräsmattor, på gårdsplaner, jordhögar och vägkanter, i grustag samt på avplanad eller utfylld mark.

Skatnäva är vanlig i torrängar, gärna betade, på ställen där markblottor uppkommer. Den ses också i gräsmattor, åkerkanter, vägrenar och diverse ruderatmarker (sandtag, jordhögar och stentippar). Sällsynt kan den växa i grusalvar.

Skatnäva är en vanlig växt över stora delar av Öland. Stora Alvaret, Mittlandet, östra sjömarken, västra stenkusten – överallt hittar man skatnäva.

Liksom fruktkropparna hos en del jordstjärnor Geastrum sp. är skatnävans delfrukter hygroskopiska. Vid torka kröks näbben på delfrukten och skruvar sig ner i marken; vid fuktigt väder är näbben i princip rak. Efter den extrema sommaren 2018 med långdragen värmebölja och torka kunde man följande vår se massblomning av skatnäva. Fröna hos växten är omgivna av ett hårt skal och för att det ska brytas krävs stark värme. Samma strategi har släktingarna svedjenäva Geranium bohemicum och brandnäva G. lanuginosum som tillfälligt dyker upp efter skogsbränder.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppet, ofta på något störd mark med luckor i växttäcket: hällmark, torräng, torra beten, sandmark, väg- och åkerkanter, ruderatmark och jordhögar. Vitblommiga plantor förekommer mycket sällan, t.ex. Visby 1992 (Larsson 1994), När kyrkogård 2014 (Johansson 2014a).

Johansson (1897) angav att skatnäva förekom ”Allest.”. Denna bedömning skulle vara i högsta laget för dagens förhållanden. Även om vi bedömer arten som allmän i dag, så kan den inte sägas förekomma ”allestädes”; den är exempelvis bara registrerad i åtta provrutor, knappt 1 %.

Skatnäva är en gammal kulturföljeslagare, som växer på öppen, torr, sandig och glesbevuxen mark. Allra oftast finner man den som åkerogräs. I åkerkanter och framför allt på trädor kan den ibland uppträda i massor och färga marken rosa. Andra växtplatser är trädgårdsland och gräsmattor, torrbackar, naturbeten och gräshedar nära havet samt jordhögar och vägkanter.

Skatnäva är ett gammalt ogräs som troligen kommit in med tidig odling. De första uppgifterna är från hamnen, kyrkogården och flera gator i Gävle och angavs av Carl Johan Hartman 1810. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 uppges den finnas flerstädes. Arten har uppenbarligen varit väl spridd i jordbruksbygder i hela Gästrikland eftersom 30 äldre lokaler är kända. Trots att fler lokaler nu är registrerade verkar arten bli ett allt ovanligare åkerogräs.

De vanligaste följeväxterna är åkerspärgel (36%), svinmålla, åkerbinda, åkerviol och lomme.

Att skatnäva är en fröbanksväxt visas vid Norrbo kyrka, där den ett år efter plöjning fanns rikligt på en åker, men nästan saknades efter några år med vallodling. Efter förnyad plöjning blommade den åter över hela åkern. Även på stödmuren längs södra kanten av Bollnäs prästgård, där torkan slår ut de flesta arter, finns den som frö, som gror antingen på våren eller på sensommaren.
Skatnävan kan blomma i linneans tid, men har setts med blommor även i höstfärgernas tid. Vanligen övervintrar inga gröna delar, men artens groning, tillväxt och blomning styrs mycket av vädret, varför undantag från detta kan tänkas.