skårdaggkåpa

Nordlig art, i Närke genom invandringsgeografisk släktskap med bl.a. baltisk daggkåpa, möjligen oavsiktligt införd genom hötransporter eller vallfrö.

Samuelsson (1943) angav 23 Närkelokaler. Numera kan arten anses vara åtminstone spridd och delvis allm. bl.a. i lövängsresterna längs Kilsbergens Ö-brant. I Tysslinge sågs exempelvis ett 10-tal lokaler i Garphyttan–Ånnabodatrakten inom 6 km², även nyinvandrad längs nyanlagda motionsspår (Löfgren 1994).

Fram till 1940-talet rapporterades arten från kallkälla, löväng, åkerdike och trädgård. På 1990-talet sågs den i bl.a. slåtterängsrest, hagar och lövlundar, vid kalkbrott och på skogsvägar m.m.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Skårdaggkåpa är en nordlig daggkåpa som under senare tid hittats på allt fler platser i södra Sverige. Spridningen sker sannolikt med hö eller vallfrö (Haglund 1980).

En av landskapets allmännaste daggkåpor. Lange (1926) betecknade "Alchemilla acutidens" som den vanligaste daggkåpformen kring Härnösand. Uppgiften kan delvis gälla denna art, delvis A. murbeckiana. - 77 (35).

Samuelsson 1943.

1149 Alchemilla wichurae (Buser) Stef.

This arctic-montane and boreal-montane species belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 94 and map 75) but is lacking in N. America.

Den äldsta insamlingen gjordes 1897: Lillhärdal: kyrkbyn (16E 2b–c, EN i S, det. G. Samuelsson).

Status: uppgiven 1943 från Slottsskogen i Helsingborg men belägg tillhör A. connivens.

Skårdaggkåpa är en nordlig art, vars sammanhängande utbredning sträcker sig söderut till Västergötland. De småländska lokalerna verkar ha kommit till genom långspridning i sen tid. I Angelstad fanns även de för trakten främmande arterna rödblära Silene dioica och valldaggkåpa A. subglobosa samt de nordsvenska maskrosorna guldstiftsmaskros Taraxacum chrysostylum och spiralmaskros T. cochleatum. Konstellationens karaktär av nyinvandrad var enligt Haglund (1980) uppenbar. – 1982 kunde varken daggkåporna eller rödbläran återfinnas (ThK).

Skårdaggkåpa är en nordlig art i landet. Den förekommer närmast i Västergötland, där den växer i artrika, ogödslade gräsmarker med lång kontinuitet som fodermarker (Bertilsson m. fl. 2002). De få lokalerna i vårt landskap ger inte mycket ledning om biotop, men alla lokaler – både de gamla och de nya – ligger i norra delen av landskapet.

Skårdaggkåpa växer på gräsbevuxen mark längs vägar och stigar, på tomter, i svaghävdad betesmark och i skogsbryn. Växten har en sammanhängande utbredning i Sverige norr om Mälaren och finns i Sörmland enbart i Mälarområdet. Liksom hos njurdaggkåpan, med liknande förekomst, är gränsen söderut mycket skarp.

Nordeuropa, Grönland, Spetsbergen. I Sverige i Norrland och Svealand ned till Mälaren, söder därom sällsynt.

Skårdaggkåpa är en del av ett artkomplex med svåravgränsade enheter. Den är arktisk, med utbredning från Ural till Grönland (Frost-Olsen, brev 2013). Nilsson & Nilsson (1986) anser den vara spontan i fjällen. Den växer på frisk till fuktig naturlig gräsmark i slåtterängar, betesmarker, fäbodar men även på åkerrenar och vägkanter. Skårdaggkåpa går sällan ut på plöjd eller kvävepåverkad mark och kan vara en bra indikator på naturlig gräsmark. Arten är vanlig i norra Sverige ned till Svealand, och ganska vanlig i Hälsingland. Samuelsson (1943) angav den från 55 lokaler och Bertilsson & Carlsson (1999) fann den på 25 av 66 lokaler. Arnold Larsson har noterat den på 17 lokaler i Bjuråker.