sandviol

Av Kindberg & Sundblad (1854) uppgiven från Ånimskog Hängele. Belägg saknas och arten är ej senare observerad.

Kalk- och sandgynnad art i solöppna bryn vid tallskogar, krön av åsar, kalkberg, -hällar och -brott, grusgropar, vägkanter m.m. Skall ej vara funnen i södra Närke (Segerström 1932) men åtskilliga lokaler har noterats där under senare delen av 1990-talet (Hallin m.fl.).

Sandviol, med en klart östlig utbredning i Sverige, har, trots Lindebergs frekvensuppgift (se ovan), nog alltid varit sällsynt i Halland. Ståndortsförhållandena framgår inte av äldre uppgifter. Den aktuella lokalen är en torr, sandig havsstrandhed och i angränsande landskap är arten ganska starkt bunden till torra, sandiga marker med lågvuxna gräs och örter.

Se vanlig sandviol Viola rupestris subsp. rupestris.

Se vanlig sandviol Viola rupestris subsp. rupestris

1323 Viola rupestris Schm.

Syn.: V. arenaria DC.

This species occurs in large parts of Europe and Asia. The population of the NW. part of Fennoscandia is distinguished as subsp. relicta Jalas. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 291.

Gammal bofast art.

Främst koncentrerad till niplandskapet i Ångermanälvens dalgång, i övrigt endast spridda lokaler. Anmärkningsvärt nog ej säkert känd vid Höga Kusten norr om Ångermanälvens utlopp (möjligen ett gammalt fynd i Skuleberget). Okänd i nordligare kustlandskap. - 59 (19).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: okänt då de äldre uppgifterna är både sparsamma och otillförlitliga, dock finns äldre belägg från närmare 20 lokaler och då även från enstaka lokaler i nordvästra delen av landskapet.
Kommentar: B, granskare KAO.

Sandviol växer öppet på torr, basrik sand- eller grusjord. Den är vanligast i lågvuxna torrängar kring hällar, på åsar och i sydvända sluttningar, på åkerrenar och i bryn. Den förekommer också i sydexponerade klippbranter. Arten kan även växa i sandig tallskog men är då sparsam och blommar dåligt; mera framträdande kan den bli på hyggen. Den växer gärna på kulturskapade lokaler som vägkanter, banvallar, skärningar, sågplaner och gamla grustag.

Sandviolen är konkurrenssvag och på många av sina växtplatser beroende av bete. Den verkar ha gått tillbaka starkt i stora delar av Småland, även om den troligen förbisetts något på grund av sin tidiga blomning.

Sandviol växer på torr, välhävdad, kalkpåverkad och näringsfattig mark. Den är vanlig i betade alvartorrängar med spridda enbuskar och i tuviga friskängar. Sandviol växer i sandgräshedar, betade hässlen, spricksträngsalvar och någon gång i karster eller grusalvar. Sällsynt är den funnen i tallskogsgläntor, sandiga rasbranter, gamla horvor och åkerkanter. När röjningar sker av betesmarker kan den dyka upp i stort antal.

Sandviol är spridd över större delen av Öland, något glesare längst uppe i norr. Den är vanlig på Stora Alvaret där det erbjuds gott om lämpliga miljöer. Sandviol dyker även upp på småalvar som Karum alvar i Högsrum sn och Greby alvar i Räpplinge sn. På de nordligaste alvaren i Högby och Böda sn saknas den nästan helt, kanske är hävden där alltför svag? Rikard Sterner fann den vid alvaren nära Byrum, Böda sn, men där är den inte återfunnen. Däremot håller den sig kvar på betad, alvarliknande mark vid Horns kungsgård, Högby sn, där Sterner också noterade den. I Mittlandet växer sandviol främst i betade hässlen och torrängar. Östra sjömarken erbjuder välbetade, tuviga friskängar och sandgräsheder där den kan ses. Ohävd av sandiga torrängar och eutrofiering av landskapet har missgynnat den lågväxta sandviolen. Den är inte hotad på Öland men en antydd minskning bedöms ha skett, speciellt på lokaler utanför Stora Alvaret.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torrbackar på sand eller grus, sandgräshed, kortbetad ängsmark på sand eller grus, hällmark (i tunt grus). Ibland i kalkfuktäng men då uppe på myrtuvor, där det är torrt.

Enligt Johansson (1897) förekom sandviol flerstädes på sandområdena, i övrigt här och där. Under 1900-talet gick arten tillbaka, troligen p.g.a. minskat betestryck på ängsmarkerna.

Bara vanlig sandviol ssp. rupestris är känd från Gotland. Den förekommer i två varieteter: kal sandviol var. glaberrima och hårig sandviol var. rupestris, se nedan.

Sandviol växer solöppet på torr, öppen, skalblandad jord i lågvuxet gräs i välhävdad naturbetesmark eller på torrbackar i hällmarkshed. I Bohuslän representeras arten av ssp. rupestris och är alltid tätt korthårig. Sandviolen förekommer enbart vid kusten och i tre områden: Tjörn, Sotenäs och Tanum. Den tycks vara försvunnen från primärlokalen i Strömstad, men den lilla mycket tidigt blommande arten är annars återfunnen på sina gamla lokaler.

Se vanlig sandviol Viola rupestris subsp. rupestris

Sandviolen hör torrängarna till. Den växer i regel solexponerat och mycket torrt. De flesta fynden har gjorts på sandiga betesmarker och på annan torr gräsmark med kalkrik morän. Arten är lätt förbisedd och synlig främst under den korta blomningstiden i maj. Den tycks ha gått starkt tillbaka under 1900-talets andra del.

Europa, Asien. I Sverige upp till Jämtland, men vanlig endast i den sydöstra delen.

Sandviol är en ursprunglig art. Den har troligen alltid varit sällsynt men har minskat betydligt sedan 1800-talet. Ett tiotal gamla fyndplatser är kända men den uppges förekomma flerstädes i båda utgåvorna av Gävletraktens växter utan att några lokaler specificerades. Upphörande slåtter och bete jämte ökad näringsbelastning har troligen lett till igenväxning av många lokaler.

De vanligaste följeväxterna är gråfibbla, fårsvingel, smultron, röllika och vispstarr. Sandviolen är en tidig viol som blommar i början av vitsippstid, samtidigt med knippfryle, nagelört, backskärvfrö och vårfryle.

Sandviolen utmärks av hårigheten på blad, bladskaft och stjälkar, men på vissa lokaler, till exempel Mansjöberget i Los, finns både kala och håriga exemplar, som för övrigt ser likadana ut.
Sandviolen har setts nyetablera sig i tuvor av lundgröe och i mossa på block i talus nedom en bergbrant. Den har blad som övervintrar gröna. Den blommar före eller samtidigt med ängsviol, som ibland förekommer på samma lokal. Det är i blåsippans eller vitsippans tid. I ekorrbärets tid har sandviol omogen frukt. En regnig sommar kan andra torrbacksväxter fortsätta att blomma ända till sensommaren men inte sandviolen. Sand- och ängsviol kan stå spänstiga samtidigt som smultron, hallon och ljust kungsljus slokar under en torrperiod.