sandsvingel

Gammal bofast art.

Sandsvingel är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

233 Festuca polesica Zap.

This species is sometimes regarded as a subspecies of F. ovina. It has mainly a Baltic-E. European distribution. The map is preliminary.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från ungefär lika många rutor (drygt 40) och med nästan exakt samma utbredning vid förra inventeringen. Nationellt rödlistad (NT).
Kommentar: B, granskare KAO.

Denna tätt tuvade art påminner om hårdsvingel F. brevipila men har grågröna blad och skottbaser omslutna av långa, tjocka, vitaktiga döda bladslidor. I Smålands närområden finns den vid eller nära havet i Skåne och Blekinge samt på Öland och Gotland. Den växer i torr, öppen sand och är framträdande i den så kallade sandstäppen på kalkrik mark i Skåne och på Öland (arten är dock inte bunden till denna vegetationstyp). Arten borde ännu kunna finnas i de sandiga, varma markerna söder om Vassmolösa; den har inte blivit tillräckligt eftersökt under inventeringen.

Sandsvingel växer solöppet i varma lägen på torr, sandig och näringsfattig mark. Vanliga växtmiljöer är kustnära sandfält och sandgräshedar, särskilt de torra, humusfattiga och oftast busklavbeklädda marker som återfinns en bit upp från själva strandlinjen. Sandsvingel växer också på sandsträndernas dyner, i glesa tallskogar, sandtag och på gamla banvallar. I den sällsynta miljön sandstäpp är den alltid närvarande. Växtplatserna kan vara ohävdade eller extensivt betade.

Utbredningen följer Ölands sandiga områden och de rikaste förekomsterna återfinns längs östra landsvägen i Runsten–N. Möckleby–Gårdby sn. Där växer sandsvingel på gamla strandvallar och i små fragment med sandstäpp. Längre norrut återkommer sandsvingel i de stora sandområdena i Köping och Bredsättra sn. I de två nordligaste socknarna, Böda och Högby, växer den längs sandstränder och på betade sandgräshedar vid havet. Liksom förr saknas sandsvingel på sydöstra Öland söder om Hulterstad sn; samma utbredningsmönster ser man hos andra arter knutna till sandiga marker. På västra Öland visar arten en tydlig tillbakagång och i dagsläget finns endast en lokal kvar söder om Borgholm; ett gammalt sandtag på gränsen mellan Högsrum och Glömminge sn. Orsaken till tillbakagången på västra Öland är en fortgående igenväxning och exploatering av tidigare magra sandmarker. Samtidigt kan sandsvingel ibland vara förvånansvärt stabil på sina lokaler vilket följande fynd bekräftar. Sterner fann 1922 arten på järnvägsbanken vid Lenstad, Torslunda sn; där återfanns den 2002 långt från närmaste växtplats. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Terlfer).

Sandsvingel kan vara svår att särskilja från hårdsvingel F. brevipila (se denna art) men även från fårsvingel F. ovina. Sandsvingel har sylvassa, raka blad och det tättuvade växtsättet påminner starkt om en i sanden med skaftet nergrävd rakborste. Fårsvingel har smalare blad och saknar också de pergamentartade slidor nertill på stråna som är utmärkande för sandsvingel.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Grå dyner, sandhed, sandfält, sandiga torr-ängar och annan öppen sandmark. Framför allt vid kusten; i det inre av Gotland finns bara ett fåtal lokaler (Fries har skrivit på ett belägg från Havdhem 1923: ”Det enda ställe, där jag sett denna på något längre afstånd från kusten.”

Johansson (1897) angav ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän, men angav bara åtta växtplatser. Englund (1942) skrev att sandsvingel växer tillsammans med sandtimotej Phleum arenarium på ”busklavhed” vid stränderna, men på ytor med mer bunden vegetation. Han uppgav vidare att sandsvingel var särskilt riklig på Fårös sandområden. Englund antog att arten hade samma frekvens och utbredning som sandstarr Carex arenaria, vilken han noterade på 108 strandavsnitt efter sina inventeringar 1928–36. Om detta stämmer har artens frekvens knappast förändrats sedan Englunds tid.