sandrör

Sandrör är ett ursprungligt gräs, som främst växer på ”levande” dyner, helst i fronten mot havet. Arten är en mycket viktig sandbindare, som tillsammans med strandråg Leymus arenarius började användas i kampen mot flygsanden under första hälften av 1800-talet (Noreen 1891). Både frösådd och plantering har förekommit. Även i vår tid krävs ibland insatser för att hejda sandflykten på livligt frekventerade badstränder. Vid Tylösand utanför Halmstad planterade man t ex 1973 40 000 holländska plantor (Göteborgs-Posten 6/11 1973 och Hallandsposten 9/11 1973). Även på Skrea strand i Falkenberg har planteringar ägt rum.

Gammal bofast art.

318 Ammophila arenaria (L.) Link

This sea-shore plant is restricted to the coasts of N. (except extreme N), W. and S. Europe and N. Africa. Some of the Baltic-Bothnian occurrences are casual. It has been introduced and planted in several places in eastern and western N. America, Australia and New Zealand. The population in the Mediterranean region and Portugal is distinguished as subsp. arundinacea H. Lindb. (Fl. Eur. 5/1980, p. 236). The closely related N. American A. breviligulata Fem. Occurs along the east coast, St. Lawrence and the Great Lakes.

Sandrör är ett karakteristiskt gräs på sandstränder, särskilt på gammal flygsand, längs södra Sveriges kuster. På Öland finner man sandrör på öppna flygsandsfält, vita dyner, ibland även på gråa dyner och något slutna, gräsklädda sandkullar. Ofta växer den tillsammans med strandråg Leymus arenarius. Sandrör kan även ses i gles tallskog nära havet, på sandstränder med inblandade grövre stenar, sällsynt på betad sandgräshed och högar med tippad sand långt från havet.

Förekomsten på Öland är huvudsakligen nordlig med huvudutbredning längs Bödabuktens sandstränder, från Trollskogen i norr och söderut till Alvara, Böda sn, där den är vanlig och beståndsbildande. Sandrör är trogen sina växtplatser i Böda, men är sporadisk på övriga delar av ön. Inventeringens nya lokaler i Runsten och Ås sn "balanseras" av att arten försvunnit från sin lokal i Ventlinge. En viss expansion kan konstateras jämfört med Sterner (1938) och intressant är att sandrör lyckats inta den ganska nybildade sandreveln längst nere i sydost, Ås sn, där den bildar större och delvis sammanhängande förekomster. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Dominerande art i sanddyner (också i de inre delarna av Fårö och Gotska Sandön), även på sandstränder och sandhed, någon gång på grus eller klapper. Ursprunglig, men på Gotska Sandön (Arwidsson 1938) och Ullahau på Fårö (Hesselman 1908a) även planterad vid stabilisering av dyner. Johansson (1897) betecknade sandrör som sällsynt, och han angav förutom sandområdena på östra Fårö och Gotska Sandön enbart Ljugarn och Nygårds i Ardre samt Klintehamn i Klinte. Englund (1942) bedömde som troligt att växten vid hamnlägena i Ljugarn och Klintehamn inkommit med barlast. Han redovisade lokalprickar från 44 strandavsnitt från sina inventeringar 1928–36 (Gotska Sandön ej inventerad), vilket ska jämföras med 85 km²-rutor för samma områden under vår inventeringsperiod. Det innebär en klar ökning av artens utbredning under mitten och slutet av 1900-talet.

Sandrör bildar kraftiga tuvor på sandstränder, torra havsstrandängar och någon gång på blockstränder. I regel syns den tillsammans med strandråg och saltarv. På andra håll i landet har den planterats som sandbindare men förmodligen aldrig i Bohuslän.

Sandrör är ett dynbildande gräs som enbart växer på exponerade flygsandfält vid havet. Det bildar där en karakteristisk zon av smådyner bakom den övre landstrandens saltarvsbård. Förekomsten i Sörmland är isolerad. Närmaste lokaler finns på Gotska Sandön och närmaste fastlandslokal ligger i Blekinge. Sandröret är en nykomling i floran som upptäckts i Sörmland under 1900-talet. Sten Selander samlade både sandstarr och strandkvickrot på Nåttarölokalerna 1915 men noterade då överhuvud taget inte sandrör. Där arten etablerats har den ändrat zoneringen och trängt ut strandrågen från den yttre delen av dess tidigare domän. Sandrör växer i Sörmland nästan enbart på sydöstexponerade stränder dit den kan ha anlänt med havsdriften från Gotland eller Baltikum. Ett möjligt alternativ är också att den avsiktligt inplanterats på någon eller några av lokalerna. Nu finns stora, livskraftiga bestånd och sandröret är säkert i stånd till vidare spridning. Arten är i viss mån sårbar då flera av lokalerna rätt intensivt utnyttjas som badstränder.

En gammal uppgift finns för denna art.