sanddådra

Sanddådra är en kulturberoende art som inkommit med frövaror under 1800-talet. Den tvååriga, ljusälskande och konkurrenssvaga växten tycks föredra torr, sandig och vegetationsfattig mark. Enligt äldre uppgifter växte sanddådran i åkrar, på glesa vallar och sandig ruderatmark (Lyttkens 1885, Hård av Segerstad 1924, Ahlfvengren 1924 och herbarieark). Under inventeringen är den endast funnen på två lokaler och bör karakteriseras som utdöende. Minskningen har orsakats av effektiv frörensning och moderna jordbruksmetoder.

Sanddådran är en höstgroende annuell som mest växer i sandiga åkrar eller på sandig skräpmark, förr ofta på svedjeland (Hofberg 1852). Den hör till de åkerogräs som avtagit betydligt under senare decen­nier på grund av rationellare brukningsmetoder.

Europa, Asien. I Sverige främst i Götaland och Svea ­land. Är förmodligen ”vildformen” till de båda andra arterna.

Mkt sälls. åkerogräs, såvitt känt försvunnet i Närke men kan möjligen dyka upp igen i sandiga ogräsmarker.

Sannolikt gammal bofast art, som åkerogräs.

Sanddådra är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Sandig mark såsom nipor, möjligen ogräs. - 5 (4).

Förekom enligt Birger (1908a) sällsynt som åkerogräs i följande socknar: Vemdalen (1 lokal), Hede (2), Sveg (1) och Lillhärdal (2). Observationerna gjordes 1894–1906. Inga senare uppgifter föreligger.

Sällsynt på Mälarslätten, som säkert bofast mycket sällsynt Utbredning såväl som ståndorter – lättuppvärmd sand, ofta i S-lutor - antyder höga värmekrav. Utbredningstyp: S7.

Larsson 1868.

969 Camelina sativa (L.) Cr.

The C. sativa complex here includes C. sativa s. str., an old weed with an almost world-wide distribution, C. microcarpa Andrz., originally a steppe plant in Eurasia, now widely spread, and C. linicola Sch. & Sp. (syn.: C. alyssum [Mill.] Thell.), a weed of the flax fields, mainly in Europe. Nowadays C. sativa may occur only casually in Scandinavia. The present distribution of the complex shows an discontinuous circumpolar pattern (Hultén, Circumpol. Il, p. 270 and map 261).

Sanddådra är ursprungligen en euroasiatisk stäppväxt. Den växer på sandig och ofta kalkrik mark. Plantorna gror på hösten och övervintrar som en bladrosett. Sanddådra behöver varma växtplatser som tidigt värms upp av vårsolen och som saknar annan konkurrerande växtlighet. Till Norden har den inkommit troligen i början–mitten av 1800-talet bl.a. med orent klöverfrö.

På Öland finner man sandådra i åkerkanter och trädor, i gamla sandtag, landsvägskanter och längs traktorvägar. Sällsynt är den funnen i sandiga rasbranter vid havet, stäppartade torrängar med gles vegetation och ruderatmiljöer (tippade sandhögar). Vid ett tillfälle är den noterad i den udda miljön "sandbemängd stenmur mellan åkrar". Den extremt varma och torra sommaren 2018 gynnande sanddådra som under följande sommar hittades på flera nya lokaler.

Sanddådra är ganska ovanlig på dagens Öland. Den växer i de östra socknarna N. Möckleby, Gårdby och Sandby där man finner den i gamla sandtag samt längs kanten av sandiga åkrar som inte är så hårt besprutade. Sanddådra finns också kvar på sydvästra Öland där Rikard Sterner främst noterade den men idag inte med så tydlig tyngdpunkt i utbredningen som förr. För övrigt finns mest spridda fynd, oftast av tillfällig natur. Norr om Borgholm är endast två aktuella observationer gjorda. Sanddådra har liksom andra åkerogräs det tufft i dagens landskap och riskerar på sikt att försvinna från sina lokaler i åkrar och trädor. Sandiga åkrar har lagts igen eller planterats med tall, bättre rensning av utsäde och effektivare ogräsbekämpning har missgynnat sanddådra. Något större möjlighet har växten att klara sig kvar i gamla sandtag så länge de inte växer igen eller återställs. På en lokal, en sandig rasbrant vid havet väster om Lilla Frö i Resmo sn, kan växten fortleva under längre tid utan mänsklig inblandning då växtplatsen hålls naturligt öppen. Sanddådra omfattades av det åtgärdsprogram för bevarande av hotade åkerogräs som gällde mellan åren 2007 och 2011 (Naturvårdsverket 2007).

Sanddådra företräds på Öland av den västliga underarten subsp. microcarpa. Sanddådra kan vara svår att skilja från oljedådra C. sativa. Sanddådra har i jämförelse kortare fröskidor (längden 4–7 mm resp. 6–10 mm) och mindre frön (0,7–1,5 mm resp. 1,2–2 mm). Stiftet hos sanddådra är tydligt längre i förhållande till den päronformade skidan; hos sandådra är stiftet > 1/3 av skidans längd medan hos oljedådra är stiftet < 1/3, ofta 1/4, av skidans längd.

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Kulturföljeslagare, bofast.
Åkrar: mest i råg, men även i andra grödor; även vägkanter, jordhögar och annan ruderatmark, enstaka fynd på sandmark och strandgrus. Vi vet inte hur länge arten har funnits på Gotland; kanske är den inkommen i början av 1800-talet, kanske tidigare. De lokala namnen på Camelina-arter är förknippade med lin, så det är möjligt att det bara är lindådra som funnits länge på Gotland. Det är också bara lindådra som är representerad i Münchenbergs herbarium; i Vall, där Münchenberg arbetade, samlades sanddådra först 1852.

Johansson (1897) angav sanddådra som ”Täml. allm.” med förekomster från Grötlingbo till Fårö. Det föreligger äldre herbariebelägg från 36 lokaler (från Vamlingbo och Hamra till Hall). Ingen dramatisk minskning under 1900-talet kan utläsas av dessa data, men tyngdpunkten i utbredningen har förskjutits mot söder. Sanddådra är numera särskilt riklig i Näs.

Endast vanlig sanddådra ssp. sylvestris är känd från Gotland.

Sanddådra växte förr som ogräs i vallodlingar.