sammetsbockrot

(svart bockrot)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: tidigare uppgiven från 14 lokaler i främst landskapets sydvästligaste del. Bland annat Lilja (1870) vittnar om att underarten förr varit relativt frekvent i området närmast söder om Malmö. Förutom från ovannämnda lokaler efter 1950 endast uppgiven från ett par lokaler i Gessie och en i Vellinge (endast de förra med belägg). Nationellt rödlistad (EN).
Kommentar: B, granskare LFg.

Blå bockrot
Sammetsbockrot växer på kalkmark i sydvästra Skåne samt på Öland och Gotland. Den skiljer sig från vanlig bockrot genom att vara tätt sammetsluden och genom att roten är svart och blånar i snitt. Tidiga uppgifter från Småland om sammetsbockrot (förtecknade nedan) torde dock ha avsett håriga former av vanlig bockrot. Sådana skildes från sammetsbockrot först av E. Fries (1828), som då också tog avstånd från sina egna tidigare publicerade uppgifter om denna.

Sammetsbockrot förekommer i Sverige främst på Gotland och i västra Skåne. Den är sällsynt på Öland och växer här i vägrenar med enstaka lokaler i sandtag, betade och ohävdade torrängar samt åkerkanter.

Sammetsbockrot har en del äldre fynd på västra Öland, från Högsrum sn och söderut till Kastlösa. Senaste äldre fyndet med belägg gjordes 1923 i Vickleby. Den återfanns 2009 i ett gammalt sandtag i Resmo sn och vidare efterforskningar resulterade i flera fynd längs väg 136, vidare norrut upp till Glömminge sn. Troligen finns fler lokaler för den som ger sig ut och letar. Det finns äldre belägg även från socknarna Högsrum och Kastlösa som är granskade av Lars Fröberg; dessutom ett osäkert fynd utan granskat belägg från Ås sn. Igenläggning av sandiga åkrar, plantering med tall på sandiga marker och allmän eutrofiering av landskapet som lett till igenväxning av tidigare magra marker har missgynnat sammetsbockrot. Delvis kan den också vara förbisedd.

Gammal, bofast.

Inkommen, bofast.
Vägkantsfynden dominerar i dag, med flera synnerligen rika förekomster. Arten kan också påträffas på hällmark, på grusiga torrängar och i torr tallskog. Även här följer den gärna stigar och körvägar. Från 1800-talet finns ett rikt material från olika delar av Visby. Det äldsta belägget, från 1853, är samlat från en åkerren söder om dåvarande staden, på samma lokal som skärblad Falcaria vulgaris. Vidare noteras växtplatser på kalkberg och hällmark, i några fall vid kyrkor och ruiner, men i många fall är biotopen inte utskriven. Det är tänkbart att sammetsbockrot är inkommen under tidigt 1800-tal och spred sig, framför allt i Visby. Dagens rika vägkantsförekomster (t.ex. längs 7 km i vägrenarna på vägen öster om Lina myr, Hörsne/Vallstena) är möjligen resultatet av en nyintroduktion med gräsfrö under 1900-talet.