
saltnarv
Spergularia marina
saltnarv är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

saltnarv är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- saltnarv

Inga nycklar finns för detta taxon.
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Hallands Flora
Saltnarv är ursprunglig. Den ett- till tvååriga, konkurrenssvaga arten växer på tidvis översvämmade sandstränder och havsstrandängar med lågvuxen, gles växtlighet. Jämfört med havsnarv S. maritima ssp. angustata förekommer saltnarven vanligen i glesare vegetation och gärna i markblottor. Av de två är saltnarven den vanligaste och rikligast förekommande.
Flora över Dal
Kindberg & Sundblad 1854.
Atlas of North European vascular plants
772 Spergularia marina (L.) Griseb.
Syn.: S. salina J. & C. Presl
This variable species is restricted to seashores and inland saline areas. It is indigenous in Eurasia and N. America hut introduced in S. America and probably Tasmania, New Zealand etc. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 192 and map 183). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 151.
Ångermanlands flora
I gles vegetation på flacka havsstränder och havsstrandängar med lerblandad sand. En insjölokal på skärgårdsö. - 7 (6).
Västmanlands Flora
Nu utdöd; intill sekelskiftet bofast i Köping och Västerås, kanske också i Arboga och Sala. Utbredning betingad av edafiska förhållanden. Utbredningstyp: Kväverika gator.
Floran i Skåne.
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från betydligt färre rutor (drygt 60) vid förra inventeringen.
Smålands flora
Den ettåriga saltnarven växer på havsstränder såväl i klippskärgården som i moränskärgården. Man finner den helt nära vattnet i klippspringor, mellan stenar och på strandängar där jorden blottats genom kreaturstramp eller erosion av is och vågor. – Inlandsförekomster har inte dokumenterats från Småland; i andra landskap växte arten på 1800-talet på stadsgator.
Funnen i 91 rutor; tidigare uppgifter från 35 rutor. Vanlig längs hela kusten. – Ursprunglig.
Ölands flora
Saltnarv växer på frisk–fuktig, saltpåverkad, lerig eller sandig mark nära havet. Den växer ofta i små försänkningar utefter stranden i den nedre geolitorala zonen. Den ses även i saltbrännor, på tångvallar och steniga moränstränder. Vid ett par tillfällen är den funnen en bit från havet, dels i en tuvig och frisk sjömark, dels vid en gammal avsnörd havsvik (numera med sötvatten).
Saltnarv är vanlig speciellt längs Ölands östra kust. Växten saknas nästan helt längs den västra kusten norr om Borgholm. Stranden är troligen där alltför exponerad och består mest av halvstora stenblock där saltnarv inte kan hitta lämpliga växtmiljöer. Arten förefaller ha samma utbredning som i Sterner (1938).
Saltnarv kan förväxlas med havsnarv S. media. Ofta växer de tillsammans och då ser man tydligt en skillnad i blommornas storlek och färg. Saltnarv är annuell eller kortlivad perenn och därför örtartad, foderbladen mäter 3–4,5 mm, kronbladen 2,5–5 mm och är mörkrosa med vit bas, antal ståndare 2–8 (sällan 10) och kapselns längd 4–6 mm. Havsnarv är perenn och något vedartad nertill, den har foderblad som är 4,5–6 mm långa, kronbladen mäter 5–6,5 mm och dess färg är rosa–vitrosa, antal ståndare 8–10 och kapselns längd 5,5–8 mm. Saltnarv har frön som kan vara ovingade eller tydligt vingade, ofta i samma kapsel; vingkanten är mer eller mindre fransig. Havsnarv har oftast frön med en tydlig och helbräddad vingkant. På mer instabila lokaler saknar fröna ofta vingkant (Jonsell 2001).
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Ursprunglig.
Låg havsstrandäng, i skonor, även i blottade ytor på sand och lerjord, som periodvis kan stå under vatten. På norra Gotland även någon gång på grus- och stenstrand. Arten är tånggynnad och växer ofta i stora mängder. Den är sällsynt på nordvästra kusten och saknas på Gotska Sandön.
Utbredningen på Englunds (1942, inventeringar 1928–36) karta, med 311 inprickade växtplatser täcker nästan exakt de områden där arten växer i dag. Det tätare beståndet hos Englund berodde förmodligen på att hans inventering var koncentrerad enbart till öns stränder, men möjligen har en viss igenväxning efter minskat bete reducerat artens bestånd.
Bohusläns Flora
Saltnarv växer på fuktig, lerig jord, gärna störd av kreaturstramp i saltfrätor på betade havsstrandängar och insprängda strandängsfragment på andra typer av havsstränder ofta tillsammans med glasört och havsnarv. Dessutom växer saltnarv i smala klippspringor på utsatta stränder på de yttre öarna. Den lilla konkurrenssvaga arten tycks ha gått tillbaka vid fjordarna, kanske beroende på att många strandängar inte längre betas.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Upplands flora
Saltnarv är en utpräglad kustväxt, som växer där vegetationen för övrigt är gles, på nakna partier av strandängar, skrevor i strandklippor och på i övrigt kalspolade hällar. Den hör till de salttåliga växterna, som kan växa i saltanrikade svackor i strandängar och gynnas av fågelgödsling, t.ex. gåsbetade strandängar. I mitten av 1800-talet påträffades den i gatumiljö i Uppsala, t.ex. Bredgränd 1854 Th. M. Fries (UPS), 1863 E. Henschen (UPS).
Förändring + 14 %. – Bättre rapportering från kustområdet kan vara förklaringen till den registrerade ökningen.
Gästriklands flora
Den vanligaste följeväxten är strandkrypa (44%), följd av gulkämpar, dvärgsäv och krypven.
Hälsinglands flora
De få uppgifterna om saltnarv i Hälsingland måste tolkas med försiktighet. Wiström (1898) uppgav: ”Hudiksvall: flerst. i skärgården. Enånger: flerst. i skärgården. Söderala: Stugsund, barlast. Söderhamn: barlast”. De två sistnämnda fynden finns belagda i de offentliga herbarierna. Under vår inventering har arten noterats bara två gånger.
Att saltnarv försvinner från barlastplatser är förutsägbart, men inte från en mängd lokaler i skärgården. Ett fynd av saltnarv på den exponerade norra udden (Hatten) på den östra av Jättholmarna i Jättendal lockade till återbesök. Där fanns enligt Lars Ericson (brev) hundratals exemplar av arten 1970, i bergsskrevor tillsammans med kustsaltgräs, krypven, rödsvingel, salttåg, stubbtåg, klapperstarr, gulkämpar och krypnarv. Vi återfann den varken i juli eller oktober 2014. Två nya lokaler har dock hittats, en på Kastellholmen i Hudiksvallsfjärden och en på S. Ljusgrund i Idenor.
Beträffande förväxlingsrisken mellan rödnarv och saltnarv meddelade Lars Ericson: ”... att Spergularia rubra under de senaste åren börjat dyka upp i mängd på fågelgödslade öar i Gävlebukten, i miljöer där man annars hade förväntat sig S. salina. Rubra är då succulent men mörkgrön och inte ljusgrön som salina.”