Taxasida

rysk drakblomma

Dracocephalum thymiflorum

L.

rysk drakblomma är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

rysk drakblomma är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • rysk drakblomma
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Dracocephalum thymiflorum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Dracocephalum thymiflorum L.
Svenskt namn
rysk drakblomma
norwegianBokmal
russedragehode
norwegianNynorsk
russedrakehovud
Finskt namn
ketoampiaisyrtti
finlandSwedish
rysk drakblomma
Danskt namn
Russisk dragehoved
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2014-05-31
Håkan Sundin
Kälsta, Stöde sn.Sundsvall kn 2007-05-26
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2012-05-31
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1604 Dracocephalum thymiflorum L.

This species originates from E. Europe and W. Asia. From there is has spread westwards as a weed. It occurs there only casually. It has also been introduced into N. America.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Rysk drakblomma, som härstammar från östra Europa och västra Asien, fanns, sannolikt endast tillfälligt, i landskapet under senare delen av 1800-talet och ett stycke in på 1900-talet. Den ett- till tvååriga växten infördes oavsiktligt till Sverige med vallfrö (Hylander 1971). När frörensningen blev effektivare minskade arten kraftigt och idag finns den endast på några få lokaler i Medelpad och Ångermanland (Aronsson m fl 1995). I Halland är den inte rapporterad sedan 1948-1952.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Tillfälligt inkommen med vallfrö; uppträdde dessutom sannolikt som ogräs på bl.a. kyrkogårdar.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

4; några fynd i Skogslåglandet och Nedre Bergslagen under skedet 1889–1918: Hed Mellan Uttersberg och Karmansbo, åkerren 1897 (Svedberg, SBG). Järnboås Hultatorpet 1918 (BINNING 1921, GB). Nora N Nora stad, på kyrkvallen (ELGENSTJERNA 1889) -1889 (Göthlin, LD). Sala Vidjärnvägen mellan Torgschaktet och Ulricelund, "växande i talrika exemplar på åkrar" 1889–90 (Danielsson enligt DAHLGREN 1923; S). Ej återfunnen av Dahlgren.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Endast fyra sentida förekomster är kända. Två av dem är redan utgångna och arten är utrotningshotad i landskapet. Återinplantering har gjorts på en av växtplatserna i Junsele och markvårdsprojekt med NOLA-stöd har igångsatts i hembygdsföreningens regi på båda junselelokalerna 1988. - 16 (7).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: adventivväxt inkommen som förorening i klöverfrö samt med barlast och diverse industriråvaror. Uppgiven 21 gånger mellan 1866 (Gylle, Hintze enl. Lilja 1870) och 1929 (Båstad, Axell i FRD).
Förändring och hot: nationellt rödlistad (EN) och fridlyst.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Rysk drakblomma, som härstammar från östra Europa och västra Asien, har huvudsakligen spritts till Sverige med vallfrö (Hylander 1971). Den är i allmänhet obeständig (så i Småland) men har naturaliserats i södra och mellersta Norrland på torr, sandig, öppen mark. I Sävsjö Vrigstad uppträdde den enligt Wetter (ms 1894) i klövervallar, i Tingsryd Väckelsång på skräpmark; miljön på övriga småländska lokaler är okänd. – Senaste fyndet gjordes i Väckelsång 1926.
Rysk drakblomma betecknas som starkt hotad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Rysk drakblomma har sin huvudsakliga världsutbredning i Ryssland och österut till Mongoliet. Den har inkommit till Sverige med orent utsäde, troligen i klöverfrö. Rysk drakblomma har haft många tillfälliga förekomster i vårt land men är idag bofast endast i Medelpad och Ångermanland där den växer i nipor, vägkanter och sandiga åkerrenar. Rysk drakblomma är vid två tillfällen funnen på Öland; i det ena fallet uppges biotopen vara en åker.

Inkommen, förr tillfällig, numera utgången.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Inkommen, tillfällig. Senast sedd 1898.
Enligt Hylander (1970) har rysk drakblomma ”huvudsakligen uppträtt som vallfröinkomling”.
Rysk drakblomma är fridlyst.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Tillfällig inkomling från östra Europa, förekom som vallfröförorening men även i kvarnavfall, konkurrenssvag, uppträdde över hela landet men finns numera kvar endast i Ångermanland. Nationellt hotad art (EN starkt hotad). Ej funnen under inventeringen.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Den ryska drakblomman är ettårig och uppträdde i Stockholmstrakten mellan 1890 och 1937. Den tycks främst ha spritts med importerat spannmål från Östeuropa, möjligen också med vallfrö. Oftast var förekomsterna tillfälliga men på Liljeholmen höll den sig kvar i många år på hällar och torr ruderatmark.

Östeuropa, västra Asien. I Sverige numera bara i Medelpad och Ångermanland. Nationellt fridlyst sedan 1999.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Artens huvudutbredning omfattar delar av Ryssland österut till Mongoliet med västliga utposter bl.a. i Sverige. De svenska förekomsterna, numera endast i Medelpad och Ångermanland, anses ha etablerats med klöverfrö österifrån. Fridlyst, rödlistad. Ej funnen efter 1990.
Almq. Förr bofast i Stockholm och Uppsala, för övrigt tillfälligt adventiv.
Äldre förekomster mest på grus- och skräpmark samt i gräs- och fodervallar. Om de talrika fynden i Uppsala, se Almquist (1965).

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Tillfälligt inkommen. Gävle vid Haga tegelbruk 1895 (OE Köhler i S); hamnen 1905*15 (Dahlstedt 1916).

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Rysk drakblomma sågs och insamlades på flera ställen under 1800-talets senare del och i början på 1900-talet. Den uppgavs då vara inkommen med utsäde. Under vår inventering har den setts bara på en lokal i Söderala, där den växte tillsammans med sandviva på mark som påverkats både av jordbruk, järnvägstrafik och jordtäkt.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Rysk drakblomma är en raritet i hela landet. Förutom hos oss är den idag endast känd från en lokal i Ångermanland. Arten anses vara inkommen med klöverfrö från Östeuropa och är i äldre tid noterad från ett flertal svenska landskap. Våra sentida förekomster är knutna till lätta jordar på glaciofluviala avlagringar. Denna ettåriga art ingår i försommarens växtsamhälle på glesvuxna torrytor tillsammans med vårannueller som sandnarv Arenaria serpyllifolia och grusviva Androsace septentrionalis och bienna arter som rockentrav Arabis glabra m.fl. Den ger åtminstone idag intryck av att vara lika bofast i landskapet som dessa och ingår i ett sydöstligt element med drag av stäppvegetation. De äldre uppgifterna (Collinder 1909) tyder ändå på att arten inkommit med vallfrö; bl.a. anges den växa bland både klöver och timotej (se nedan).
Rysk drakblomma tycks kräva något rikare sandmark och soliga lägen; alla lokaler där den setts de senaste femtio åren utgörs av sandig, eroderad eller på annat sätt öppen mark. På senare tid har den haft sina förekomster på Ljunganåsens sydsida mellan Kälsta i Stöde och Rombäck i Torp. Där är den funnen i anslutning till uppodlingar, kring ett potatisland, i en brant kant av nyvall och i måttligt eroderade slänter i två nedlagda grustäkter. Arten tycks vara försvinnande, möjligen beroende på tilltagande yturlakning och försurning; i våra mer sura trakter har den redan gått ut. En annan orsak till dess tillbakagång kan vara att odlingen av dessa marginella jordar på sandiga sluttningar idag har upphört. Artens beroende av öppen jord bekräftades på lokalen vid Stöde Kärvsta väster om Baggnäset som årligen har följts. Arten dök upp efter harvning på en lokal där den tre år tidigare gått ut. Den försvann sedan igen och var borta i femton år. Men efter ett nytt försök med harvning i naturvårdssyfte (JOT, GÅ) dök den åter upp med 6–7 individ 2008.