rysk blåstjärna

Rysk blåstjärna är en vanlig prydnadsväxt. Den kan hålla sig kvar länge i övergivna trädgårdar men förvildas också ganska lätt. Den är bofast i landskapet.

Arten härstammar från södra Ryssland. I Sverige uppmärksammades den som förvildad första gången 1917.

Prydnadsväxt, förvildad i Sverige sedan 1930-talet, spridd över hela Närke på ödetomter, i gräsmattor, vägkanter, tippar etc. Omfattande bestånd har noterats i ett strandlövsnår vid Ekeberg i Lillkyrka 1990, i en slänt utanför Askersunds landskyrka 1992 samt vid en husgrund i hagen Ö om Hjälmarsberg i Almby täckande 100 m² 1992.

Ny bofast art. 

Tämligen allmän på Mälarslätten och i Skogslåglandet; i Bergslagen kanske ännu sällsynt (otillräckligt känd). Utbredning ofullbordad. Troligen klimathärdig överallt. Utbredningstyp: pU.

Status: ofta odlad prydnadsväxt; ofta rikligt förvildad, etablerad och bofast och ibland fullständigt naturaliserad. Först uppgiven 1914 från Åhus (FHAn i LD), men känd i odling sedan 1830-talet (KLun 2007).
Förändring och hot: först i senaste tid etablerad och bofast.
Kommentar: vitblommiga former har noterats på ett tiotal lokaler.

Rysk blåstjärna är ursprunglig i östra Europa inklusive södra Ryssland samt i Mindre Asien och norra Iran. Den har odlats som prydnadsväxt sedan slutet av 1800-talet, särskilt i gräsmattor; det första omnämnandet från Småland finns hos Arnell (1915) och gäller observationer under 1880-talet. Arten är numera rikligt spridd i samhällen och på gårdar, i gräsmattor, häckar och slänter. Den sprider sig lätt vidare med frön och utkast och bildar ibland stora bestånd i snår, lövdungar och något fuktig betesmark.

Arten har liksom flera andra lökväxter ökat betydligt under senare delen av 1900-talet.

Rysk blåstjärna härstammar från östra Europa och vidare bort mot Kaukasus och norra Iran. Den är en populär vårblommande lökväxt som är härdig långt norrut, till växtzon VI. Blomningen sker med en topp andra veckan i april och är utdragen i tiden. Rysk blåstjärna har förekommit i odling sedan slutet av 1800-talet och är fortfarande vanlig i dagens trädgårdar. Den förvildas lätt och kan bilda stora bestånd främst i vägkanter nära trädgårdar samt i annan kulturpåverkad gräsmark. Men den är även vanlig i betesmarker, busksnår, glesare lövskogar och förstås som utkast och i ruderatmiljöer.

Dagens "blåa band" av rysk blåstjärna utmed östra och västra landsvägen förefaller vara av senare datum, först under 1980-talet tog expansionen ordentlig fart (Björn Folkesson muntlig uppgift). Idag finns växten förvildad i alla socknar men saknas på Stora Alvaret och i östra sjömarken. På ett ställe växer den i ett stenbrott som gränsar till alvarmarken men har inte tagit klivet längre ut på alvaret. Rysk blåstjärna bedöms vara bofast på Öland.

Blommorna sitter tillsammans i en klase, är mörkblåa, huvlika och hängande; sällsynt kan vitblommiga exemplar påträffas.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
Odlad; på Gotland samlades den i Klinte prästgård 1914 av S.G. Hulteman (herb. Hulteman, VI). Hulteman var en energisk växtsamlare, även av trädgårdsväxter och krukväxter, alltsedan 1880-talet, vilket talar för att rysk blåstjärna knappast har introducerats i trakten förrän en bit in på 1900-talet. Förvildad på och invid kyrkogårdar, nära trädgårdar, i vägkanter, gräsmarker och lövdungar, även på jord- och skräphögar. I gräsmattor på kyrkogårdar och gårdar ofta spridd i stora bestånd; kan även vandra ut i omgivningarna, så exempelvis vid Glammunds i Akebäck. Fröspridning förefaller gynnas av gräsklippning.

Ej sällan med vita blommor (Larsson 1994) .

Sedan länge ofta odlad prydnadsväxt, som lätt förvildas och kan etableras rikligt i närheten av bebyggelse, i gamla trädgårdar, på kyrkogårdar, i gräsmattor, i och utanför tomtgränser, i lövskogsbryn och på vägkanter.

Inte noterad av alla inventerare och därför säkerligen ännu vanligare. Rysk blåstjärna växer i gräsmark i närheten av trädgårdar och parker. Arten kom relativt sent i odling och inga äldre uppgifter om förvildning finns. Under 1900-talet har blåstjärnan saluförts av lökfirmorna i flera sorter och planterats. Den har därefter spritt sig och finns nu i stora mängder i många trädgårdar och parker. Arten är konkurrenskraftig och sprider sig lätt med lökar i trädgårdsavfall, men också med frö. En viss spridning sker också med sorkar. Ökningen pågår fortfarande.

Prydnadsväxt ursprungligen från Ryssland. Allmänt odlad, spridd med frön och lökar från odlade bestånd till parker och trädgårdar, gräsmattor och rabatter. Den sprids även ut i mer naturlig vegetation som t.ex. lövsnår och lundar. 

Ryska blåstjärnan, som väl är minst lika känd under det tidigare släktnamnet Scilla, har planterats in även i hälsingska trädgårdar och förvildas där och på trädgårdsutkast i de centrala jordbruksbygderna. På bördig jord kan den bli mycket framgångsrik och till och med dominera. Den infördes som prydnadsväxt till (södra) Sverige under första halvan av 1800-talet (Lundquist 1994). Arten har noterats mycket osystematiskt.