rödklöver

Allmän

1245 Trifolium pratense L.

This polymorphic species occurs in several varieties (cf. Fl. Eur. 2/1968, p. 168). It was originally restricted to Europe and adjacent parts of Africa and Asia but then widely distributed as a forage crop, being partly naturalized in S. Africa, E. Asia, N. and S. America, S. Australia and New Zealand. Nowadays the species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 393 f. and map 262).

Rödklöver är möjligen ursprunglig på havsstränder. Framförallt är den emellertid en vanlig vallväxt som lätt förvildas och naturaliseras. Den växer på liknande ståndorter som skogsklöver T. medium men är vanligare än denna, i synnerhet på starkt kulturpåverkad mark.

Enl. Witte (1918) finns fyra sorters rödklöver i Sverige, en vild samt tre odlade. Växtplatser finns, utom på naturliga kalkberg, i betad eller obetad, exponerad ängsvegetation bl.a. hagar, bryn, gläntor och vägrenar. Förr sågs den i Garphyttans nationalpark på kolbottnar (Asplund 1925).

Se även: ängsrödklöver Trifolium pratense var. pratense och foderrödklöver Trifolium pratense var. sativum

Gammal bofast art.

Trivialart

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Starkt tuvad, perenn, 2–5 dm hög ört. Tuvorna har radiärt ställda stänglar som i basen är riktade snett uppåt, men kort ovanför böjer sig till upprätt hållning. Kring stänglarnas och stjälkbladens bas finns stora, påsliknande, strimmiga stipler med vass spets upptill. Långskaftade blad med 3 kortskaftade, oftast äggrunda småblad. Småbladen har oftast hel kant och ett ljust märke format som ett omvänt “V” (kan saknas!). Stänglarna är något greniga upptill, och får närmast oskaftade, röda blomhuvuden av typiskt klöverutseende med ärtblommor (köl, segel och 2 vingar). Fodret har 10 nerver. Frukterna ser man inte mycket av (finns i de torra blommorna).

Rödklöver finns närmast överallt där människan dragit fram, även på vägrenar och skräpmarker. Sås ut aktivt både i vallar och längs vägar.

Förväxlingsrisk:
Skogsklöver (Trifolium medium) (vanlig upp till mellersta Norrland, norr därom mycket sällsynt) är ej tuvad, utan har krypande jordstam och bildar utbredda bestånd. Stjälkarna är raka och stiger upp en och en, ej i radierande grupper. Småbladen är mer långsträckta och blomsamlingarna mer långskaftade. Observera att illustrationen av skogsklöver i Den nya nordiska floran är en rödklöver! Skogsklöver liknar mer bilden på alpklöver.
Alpklöver (T. alpestre) (sällsynt på Gotland) har långsträckta, spetsiga småblad och foder med 20 nerver. Den nedre fodertanden är dubbelt så lång som de övriga.
Blodklöver (T. incarnatum) (sällsynt tillfällig) är annuell och har mycket långsträckta blomsamlingar.
Alsikeklöver (T. hybridum) har rundare småblad med pyttesmå sågtänder, och vita till rosa blommor.
Backklöver (T. montanum) (huvudsakligen österut i Götaland och Svealand) har fint tandade småblad som är vithåriga under, och vita blommor.

Status: se under varieteterna nedan.
Förändring och hot: ökning med 31–45 %.
Kommentar: mycket variabel art med disparat ekologi och ursprung (se vidare PLa 1997). Allt material som samlats in under inventeringen har fördelats på följande varieteter.

Se även amerikansk rödklöver Trifolium pratense var. americanum, strandrödklöver Trifolium pratense var. maritimum, ängsrödklöver Trifolium pratense var. pratense and foderrödklöver Trifolium pratense var. sativum

Rödklöver växer på all slags ej för torr eller fuktig mark, t.ex. betes- och slåttermark, stränder, renar, bryn, gårds- och vägkanter, igenlagda åkrar och skräpmark. Arten har odlats till foder i Sverige sedan 1700-talet, främst med utländskt utsäde, och är sedan 1800-talet den viktigaste av alla våra foderväxter. Det är troligt att en stor del av dagens förekomster är förvildade.

Ängsrödklöver och strandrödklöver har korta, vid basen nedliggande eller uppstigande, spensliga (högst 2,5 mm tjocka) stjälkar. Hos ängsrödklöver är stjälkarna kala nertill och blommorna i regel ganska intensivt rödvioletta. Hos strandrödklöver är stjälken utspärrat hårig nertill och blommorna ljusröda eller kanske någon gång vita; de övre stjälkbladens småblad är dessutom något smalare än hos ängsrödklöver.

Hos foderrödklöver och amerikansk rödklöver är stjälken hög och grov (minst 2,5 mm) samt mer eller mindre upprätt. Foderrödklöver har tilltryckta stjälkhår och oftast blekt rödvioletta blommor, medan amerikansk rödklöver har utspärrade stjälkhår och djupt rödvioletta blommor.

Mellanformer mellan ängsrödklöver och strandrödklöver är enligt Lassen (1997) vanligare än ren strandrödklöver, och även mellanformer mellan foderrödklöver och ängsrödklöver finns. – Under inventeringen har inte varieteterna urskilts och vi vet föga om deras nuvarande förekomst och frekvens i landskapet. Fördjupade studier är önskvärda. De icke införda raserna har förmodligen stort indikatorvärde ur naturvårdssynpunkt.

Rödklöver har bred ekologisk nisch och växer på torr–frisk mark, ofta hävdad genom bete eller slåtter. Den är uppgiven från naturbetesmarker, slåtterängar och strandängar. Rödklöver växer också i tydligt kulturpåverkade miljöer som åkerkanter, vägrenar, ruderatmiljöer och gårdsplaner.

Rödklöver är en vanlig växt över hela Öland utan några egentliga utbredningsluckor. För olika varieteter se nedan.

Rödklöver varierar mycket i utseende och har därför delats in i fyra varieteter med olika invandringshistoria (Lassen 1997). Två av varieteter anses ursprungliga i vår flora: ängsrödklöver var. pratense och strandrödklöver var. maritimum. De växer främst på naturbetesmarker och havsstrandängar. Båda har plantor som är späda med nedliggande stjälk som är bågböjt uppstigande; stjälkens bredd är 1–2,5 mm. Hos ängsrödklöver är stjälken upptill tilltryckt hårig, nedtill kal eller sällan tilltryckt hårig; blommorna är vanligen tydligt rödvioletta. Strandrödklöver har stjälk som är hårig i hela sin längd, nedtill är håren utspärrade; blommorna är blekare (vita–rosa). Mellanformer förekommer ofta, speciellt i kusttrakter.

De andra två varieteterna har inkommit som foderväxter och spridits med frövaror: foderrödklöver var. sativum och amerikansk rödklöver var. americanum. Plantorna är kraftiga, högväxta med styva och upprätta stjälkar som är grova (minst 2,5 mm breda). Foderrödklöver har stjälkar med upptill tilltryckta hår medan de nedtill är kala; blomfärgen blekt rosa–rödviolett. Amerikansk rödklöver har stjälkar som upptill har utstående hår medan de nedtill är kala; blomfärgen är djupt rödviolett. Denna varietet har främst förekommit i odling i vårt land från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet. Det finns få sentida fynd av amerikansk rödklöver i Sverige (Lassen 1997).

Av fynden från inventeringen är ca 30 % angivna med varietet varav drygt 200 uppges vara ängsrödklöver, ca 100 foderrödklöver och drygt 20 strandrödklöver. Att dra någon säker slutsats om eventuell skillnader i utbredning mellan varieteterna utifrån de ändå relativt få fynden låter sig inte göras och några kartor presenteras inte. Några få inventerare har varit flitiga och tagit många belägg varför kartan skulle ge en skev bild av verkligheten.

Ursprunglig, även odlad och förvildad.
Torr till frisk ängsmark, gärna strandängar, ofta i ängen; även på skräphögar samt väg- och åkerkanter. Lågvuxna förmodligen ursprungliga former förekommer t.ex. på strandängar; i kulturmiljöer tillkommer mer grova och högvuxna typer. De senare är förmodligen spridda från den omfattande odlingen av arten, som startade i början av 1800-talet; det stora genombrottet på Gotland kom mellan 1880 och 1920 (Johansson & Larsson 1996). Artens varieteter har inte särskilts under Projekt Gotlands flora; de behandlas mycket kortfattat nedan.

Rödklöver förekommer över hela Gotland, ofta i utbredda bestånd, vilket avspeglas i den höga andelen i provrutorna. Rödklöver är lika vanlig nu som i slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) angav den som ”Allest.”.

Rödklöver har länge odlats som vallväxt med oftast utländskt utsäde och förekommer i många olika former, som inte har hållits isär under inventeringen. Den växer friskt till torrt framför allt i vallar, åkerrenar, betesmark och havsstrandängar samt på vägkanter och ibland i mera skräpmarksartade biotoper som grustag, grusplaner och på utfyllnader. Några äldre fynd av strandrödklöver T. pratense var. maritimum finns noterade.

Rödklöver växte en gång ”överallt i ängar” (Linné 1755) och lågväxta, högröda, antagligen ursprungliga rödklöverformer förekommer alltjämt i beteshagar och före detta ängsmarker, särskilt vid havet. Mycket vanligare i nutiden är olika storväxta, ofta blekblommiga odlingssorter som spritts från vallodling. Typiska växtplatser för dessa typer är väg- och åkerrenar, gamla vallar och diverse skräpmark. Klöverodling i plöjd vall, vanligen med importerat frö, började under 1700-talet och blev allmän under 1800-talets lopp.

Mycket allmän i Uppland. 664 kartblad, 2356 kvadranter.
Almq. Allestädes till odlingsgränsen; i yttre skärgården tämligen allmän, dessutom allmän odlad.
Rödklöver är enligt Almquist (1929) ”tämligen säkert ursprunglig på havsstränder”. Numera härstammar dock de flesta förekomsterna från odling som foderväxt. Rödklöver växer i all sorts gräsmark i kulturlandskapet: hagar, betesmarker, vägkanter, dikeskanter, gårdsmiljöer och skräpmarker.

Mångformig art, flera varieteter har beskrivits i landet. Av dessa är en del inhemska, medan andra är införda. De har inte urskiljts under inventeringen.

Rödklöver vilar i fröbanken (Milberg 1990). Den har sedan åtminstone ett sekel såtts på hövallar, oftast tillsammans med timotej. Den visade sig dock (Hellström 1917) vara föga härdig innan lämpliga sorter kom fram. I stället rekommenderades då alsikeklöver. Även sedan bättre rödklöversorter kom fram blev de dock vanligen inte permanenta, utan ”gick ut”, oftast före timotejen. Man tvingades alltså att förnya vallen genom plöjning och sådd, men ofta odlades korn, havre, lin eller ärter under något eller några år innan nytt höfrö med rödklöver och timotej såddes in. Denna intensiva odling av rödklöver kunde tolkas som att arten är införd till landskapet i relativt sen tid. Dock fanns den (eller besläktad klöverart) redan under perioden 0–600 e.Kr. i Forsa, enligt utgrävningar av byggnader där (Liedgren 1992). Åtminstone vissa former av rödklöver får mycket långlivade plantor med grov, djupgående och mycket seg rot.

Rödklöver börjar blomma när hundkäx, kummin, ängsgröe och smörblomma är i full blom, i övergången mellan ekorrbärets och linneans tid, men blomningen kan fortsätta in i ljungens tid och omblomning är vanlig. Grön blad­rosett övervintrar.