röd skogslilja

539 Cephalanthera rubra (L.) L. C. Rich.

This usually calciphilous species occurs in most of Europe (except N and much of W and S) and adjacent parts of Africa and Asia. Cf. the partly more detailed map in Meusel et al. 1965, p. 104.

Arten växer på grov kalkrik mineraljord i tallskog. Dess uppdykande i sen tid indikerar möjligen aktiv införsel.

För artens upptäcktshistoria vid Ullaviklint, se Löfgren & Andersson (1998, 1999).

Kindberg & Sundblad 1854.

1; Nedre Bergslagen: Norberg Klacken 1919 (Lohammar, UPS); först publicerad av SAMUELSSON 1923a. - Svensk nordgräns. Utbredningstyp: Kalk.

Rödsyssla
Röd skogslilja växer på grus, sand eller grov morän i torr och ljus, oftast mossig barrskog, särskilt tallskog och talldominerad blandskog. Ibland ser man den tillsammans med purpurknipprot Epipactis atrorubens, grönpyrola Pyrola chlorantha eller ryl Chimaphila umbellata. Växten kan under lång tid överleva utan skott ovan jord för att efter t.ex. kalhuggning växa upp och blomma.

Vid skogsbruk måste stor hänsyn tas till arten. Trädskiktet måste hållas glest och hyggen måste tas upp med stor försiktighet (arten missgynnas i den täta ungskog som växer upp på hyggena).

Röd skogslilja är i Sverige främst funnen på Gotland med rika förekomster på Gotska Sandön (Sundberg & Andersson 2020). På fastlandet förekommer den sparsamt främst i de östra delarna, från Småland och norrut till Uppland. Orkidén växer halvskuggigt på torr, kalkrik mark i glesare skogar, ofta med tall. I Lund finns två belägg av röd skogslilja som ska vara tagna på Öland. Beläggen saknar lokal och datum (se kommentarer nedan) varför de inte kan godtas, båda visar dock rätt art. Röd skogslilja benämnd Epipactis rubra finns upptagen av A. Ahlqvist i Summa Vegetabilium Oelandiae utan närmare uppgifter. Men ett fynd av röd skogslilja i någon ängstallskog på norra Öland vore inte helt orimligt.

Ursprunglig.
Röd skogslilja trivs bäst i strandnära, ljusa barrskogar, gärna på klappersten i mjölonmattor, men även i gles tallskog på flygsand och i rikare barrskog med lövinslag.

Arten saknas i dag på södra Gotland. Äldre uppgifter finns från Fide, Grötlingbo och Lau (detaljer nedan). Här växte röd skogslilja i mer lövrika miljöer; troligen har den gått ut p.g.a. igenväxning.

Johansson (1897) nämner ca 25 lokaler och anger arten som sällsynt till sparsam. I dag är den vanligare; den har nog ökat p.g.a. minskat skogsbete. Särskilt rika lokaler finns t.ex. vid Blåhäll i Tofta, vid Harudden i Hall och på Gotska Sandön, Fårö.

Helt vitblommiga exemplar förekommer sällsynt (Rosvall 1976), t.ex. i Hall, VSV Hägvards, 1976 (BGJ; Larsson 1994) och Klinte, Klinteberget, 2004–11 (GI).

Den röda skogsliljan växer i torr, örtrik barrskog, ofta i blåsipps- eller backskafting-dominerad ängsskog på kalk men även i mossrik barrskog med grönpyrola, vanligen på starkt sluttande mark. Vid Visbohammar står den i igenväxande hagmark med tät ungskog av björk/asp. Röd skogslilja är nyckfull i sitt uppträdande och lär kunna leva åratal underjordiskt och sedan åter visa sig. Arten tycks vara försvunnen från en del äldre lokaler, särskilt nära Stockholm, men på flera andra har den blivit återfunnen. Den har också upptäckts på flera nya lokaler och är knappast mera sällsynt nu än förr. Röd skogslilja är sårbar. Den tycks ibland gynnas av försiktig avverkning, men täta föryngringsstadier är fatala. Samtliga kända lokaler bör sparas vid skogsbruksåtgärder.

Mycket sällsynt i Uppland. Förekommer här nära sin svenska nordgräns. Svensk nordgräns i Västmanland, något nordligare än i Uppland. Rödlistad. 
Den röda skogsliljan växer i luckig barrskog, vanligtvis tallskog, ofta på sluttande mark.
Arten har alltid varit en stor sällsynthet. Antalet lokaler är rätt konstant, men oroande är att den efter 2000 bara kunnat återfinnas på två av dessa, varav den ena förekomsten troligen redan är utgången. På en enskild lokal kan den röda skogsliljan verka vara försvunnen lång tid för att sedan återkomma, då den tycks kunna leva underjordiskt längre tid. Lätt utglesning av trädbeståndet på växtplatsen kan vara gynnsamt och stimulera blomningen, men arten klarar ej kommersiellt skogsbruk. Insamling och plockning kan tidigare ha bidragit till sällsyntheten (”olycklig för sitt vackra utseende”, enligt Almquist 1929).