revfibbla

Närke ”Flerstans” Samzelius (ms 1758); 1850- eller 1860-talet Anonym (OREB); allm., åtminstone förr (Tyler & Schou 2001).

Gammal bofast art.

Allmän i kustlandet och älvdalarna, spridda förekomster i övriga inlandet, känd till Tåsjö Tåsjöberget 1915 (Hesselman 1917a).

Revfibbla är en gammal, kulturberoende art. Den är ljusälskande och växer på frisk, lågvuxen gräsmark - främst i naturbetesmarker, på vägrenar och dikeskanter.

1893 Hieracium auricula Lam. & DC. coll.

Syn.: H. lactucella Wallr.

This small group of species (agamotaxa) occurs in most of Europe (except the extreme N and S and the British Isles). It has been sparsely introduced into eastern N. America.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Revfibbla växer solöppet på tuviga, betade och kalkpåverkade fuktängar. Den kan även växa i grusalvar, kanten av vätar och skogskärr. Ibland ses revfibbla i betade hässlen, gamla stenbrott, på dammvallar, vid vattenhål och längs diken. I jämförelse med de flesta andra arter i släktet växer den påtagligt fuktigare och ses ofta tillsammans med älväxing Sesleria uliginosa.

Revfibbla är vanlig på Stora Alvaret, i södra Mittlandet samt östra sjömarken. Den är sparsam i de nordliga barrskogarna, Böda och Högsby sn, Köping tall samt västra kustskogen. Utanför Stora Alvaret bedöms den ha minskat något då en del av de marker där den tidigare växte numera är ohävdade.

Revfibbla kan främst förväxlas med svenskfibbla P. suecica men skiljs på att stjälken upptill saknar eller har få borsthår samt att blommor och märken är rent gula. Svenskfibbla har stjälkar som upptill har borsthår, kantblommor ofta med röda spetsar; torra märken är svartprickiga.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Dels i frisk till fuktig, oftast betad ängsmark, även ängen, dels i öppen, ofta vinterfuktig miljö, företrädesvis med bar mark: kalkhällmark, alvarbleke och vätkanter. Revfibbla angavs av Johansson (1897) som ”Allm.”. I dag är den inte så vanlig; traktvis är den allmän, vilket avspeglas i att den noterats från 2 % av provrutorna, men den är ojämnt fördelad och saknas i ca 30 % av kartbladen. Troligen minskade den under 1900-talet, i så fall troligen beroende på minskat utmarksbete med åtföljande igenväxning.

Revfibbla är starkt förknippad med frisk till fuktig, välhävdad och ogödslad gräsmark. Oftast finner man den tillsammans med knippfryle och jungfrulin i naturbeten och hagmarker, men den förekommer också i gräsmattor, på åkerrenar, utmed markvägar samt på dikes- och vägkanter.

Revfibbla är en kulturmarksart som växer i magra öppna gräsmarker och kulturmarker. Arten växer i likartade miljöer som gråfibbla men ofta fuktigare och skuggigare. Den stora mängden noteringar har gjorts längs grusvägar och mindre gräsklädda körvägar i kulturlandskapet eller dess närhet. Även fäbodvallar och gräsytor kring torp och gårdar är typiska. Revfibblan är hävdgynnad och en typisk gräsmarksväxt i ogödslade betesmarker och ängar.

De vanligaste följeväxterna är rödven (46%), röllika, blodrot, smultron, prästkrage, liten blåklocka, vårbrodd och höstfibbla. Gråfibbla är däremot inte så vanlig som följeväxt (10%).

Revfibbla förekommer över hela landet men är sällsynt längst i norr. Den växer i öppna, friska till något fuktiga gräsmarker: gräsmattor, fäbodvallar, åkerkanter, betesmarker och vägkanter.