purpurknipprot

542 Epipactis atrorubens (Hoffm.) Besser

Syn.: E. atropurpurea Rafin.

This calciphilous, mainly boreal, southwards montane species occurs in most of Europe, although irregularly. It is on the whole rare in the E. European area. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 104.

Växten är bunden till kalkrika miljöer vid rasbranter, brott, vägkanter, varp, rödfyrkullar, tippar m.m. Den uppträder på strandgrus och kalkvarp V om Hargeviken i Hammar (Ekholm & Hallin 1980b, Löfgren 1995a).

De rikaste bestånden har setts vid Kvinnerstatorp i Axberg där kalkbarrskogen och vägrenarna hyste 200 ex. 1999 och badplatsen vid Ånnaboda i Tysslinge där S. Bondesson noterade 100-tals ex. runt sjön 2000.

Uppgifterna ur Larsson 1868 är något osäkra. De är andrahandsuppgifter och belägg saknas; inga återfynd har gjorts.

25; tämligen allmän inom de stora kalkstråken i Viker och Linde-Guldsmedshyttan, f.ö. ett fåtal fynd i Nedre Bergslagen; en äldre lokal i Skogslåglandet. Klimatiskt indifferent, kalkbunden art. Utbredningstyp: Kalk.

Purpurknipprot växer oftast på torr och mycket mager jord, särskilt på grusåsar och i tallskog, men någon gång påträffas den på mera basrik jord i rasbranter, ravinsidor och lövklädda, ofta sydvända sluttningar. Ibland uppträder den i torrängar. Den gynnas av markstörningar och uppträder ofta i vägslänter, där den gärna står längst upp mot skogskanten, längs skogsbilvägar, på timmeravlägg, vid husgrunder och på slagghögar.

Purpurknipprot är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Jönköpings, Kronobergs och Östergötlands län.

Purpurknipprot växer på kalkrik och mager mark i olika miljöer. Norrut på ön ses den på klapperstensvallar, gärna i svackor efter grustäkt, där den växer tillsammans med glest stående tallar och klådris Myricaria germanica. Purpurknipprot växer även i gamla stenbrott, längs vägar i ängstallskogar och på sanddyner tillsammans med silverbuske Elaeagnus commutata eller robinia Robinia pseudoacacia. På Stora Alvaret har den flera lokaler i den tuffa miljön grusalvar där få växter uthärdar. Följeväxter där är piggfrö Lappula squarrosa, liten sandlilja Anthericum ramosum, mjukdån Galeopsis ladanum, vätögontröst Euphrasia stricta var. gotlandica och inte minst timjansnyltrot Orobanche alba. Åke Lundqvist lanserade en teori om sambandet mellan timjansnyltrot och purpurknipprot eftersom de på Öland påtagligt ofta växer i varandras närhet (Lundqvist 1974). Kan de vara beroende av samma mykorrhiza? I Lundqvists liggare finns några lokaler i upptorkade extremrikkärr, Böda och Högby sn, men där är den inte återfunnen.

Purpurknipprot har en bicentrisk utbredning på Öland med fynd i de två nordligaste socknarna, Böda och Högby, samt på de mäktiga grusalvar som finns främst på centrala delen av Stora Alvaret, från Resmo sn i norr till Gräsgård i söder. Nyfynd har gjorts i gamla stenbrott i Persnäs och Räpplinge sn. En ökning har skett jämfört med Sterner (1938) och utbredningsarean har ökat något jämfört med Sterner (1986). En möjlig förklaring är att orkidén inkommit till ön först under slutet av 1800-talet och att expansionen ännu inte är avslutad, alla lämpliga biotoper är ännu inte koloniserade av purpurknipprot. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Sällsynt kan blommorna nästan sakna det purpurröda pigmentet och blir då i stället ljusgula men med normalfärgad läpp vilket noterats på ett par lokaler. Hela plantan får då också en grönaktig färg.

I en artikel om knipprötter beskrivs två underarter av purpurknipprot (Birkedal & Kreutz 2009). Äkta purpurknipprot subsp. atrorubens blommar tidigt, i slutet av juni och hela juli, bladen är mörkgröna–purpurfärgade och blomaxets stängel purpurfärgad. Östersjöknipprot subsp. triploidea blommar senare, från mitten av juli till mitten av augusti. Den är mer högväxt och växer halvskuggigt i tallskogar och vägkanter/skogsbryn. Plantan saknar purpurfärgade inslag på blad, stjälk och även blomaxets stängel är grön. Vi har inte undersökt de öländska populationerna av purpurknipprot närmare men möjligen liknar förekomsterna på norra Öland den beskrivna östersjöknipprot.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Purpurknipprot växer på torra, kalkrika och soliga platser, t.ex. klapperstensvallar längs kusten, sanddynsområden och blekefält. Den finns även i barrskogar, men då mer enstaka. Arten kan lokalt vara rätt vanlig, t.ex. längs Stenkusten i nordväst, men saknas av okänd anledning i stort sett helt på sydligaste Gotland.

Staffan Rosvall skriver (1976): ”Ofta är den röda färgen svagare, och blommorna blir urblekta i en köttröd eller svagt brun, genomskinlig ny­ans. Från en enda växtplats är den helt ’vita’ vaniljknipproten på min färgbild känd.” Purpurknipprot är även funnen helt utan klorofyll med blekt gulrosa blad och rosa blommor, Gothem, Åminne, 1976 (BGJ).

Purpurknipprot växer på torr, ganska mager men starkt skalhaltig jord i gles blandlövskog eller tallskog, oftast i brynet mot mer öppen mark och gärna där skalgrustäkt förekommit.

Purpurknipprot är möjligen ursprunglig i klippängar på kalk (som på små isolerade kalkstensryggar i skogarna S om Djupvik på Kolmården). Oftast finner man den dock på skräpmark och på hällar i och kring kalkbrott. I Djupvikstrakten är den vanlig längs skogsvägar som grusats med kalkkross där den växer tillsammans med vildlin och knutnarv. Purpurknipproten saknas helt i flera kalktrakter, t.ex. i Utö, Nämdö, Ö. Vingåker och Österåker. Förmodligen är arten i varje fall delvis spridd i samband med kalkbrytningen.

Purpurknipprot växer i talldominerad barrskog. På Ingarö finns ett belägg insamlat från en sandstrand, annars saknas växtplatsuppgifter för äldre fynd.

Vissa former av skogsknipprot kan ha kraftigt rödfärgade blommor och därigenom likna purpurknipprot.

Purpurknipprot är troligen ursprunglig på kalkhällmarker på Körberget i Torsåker där den hittades av Sten Ahlner 1923. Den kan dock ha gynnats av de nya miljöer och öppningar i skogen som kalkbrytningen skapade.