pukvete

Åkerogräs.

1667 Melampyrum arvense L.

This Eurasiatic species has spread as a weed with agriculture within and outside the original range (probably C. and E. Europe and adjacent parts of Asia), for instance to Fennoscandia. It has become less frequent as a field weed in recent times. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 411.

Pukvete är en kalkgynnad, ettårig halvparasit som i Sverige har sin huvudsakliga utbredning i de södra och sydöstra landskapen, där den främst växer på torr gräsmark, i ödeåkrar och på åker- och vägrenar.

Från Halland känner vi endast till dessa tre äldre uppgifter samt en nyligen rapporterad förekomst. På den aktuella lokalen har växten funnits i många år, men ingen tycks veta riktigt hur länge. Den är inte medvetet införd utan har sannolikt följt med utsäde när den nuvarande ängsmarken var åker. En del av området svedjades på våren 1995, vilket tydligt gynnade arten, som blommade mycket rikligt under högsommaren samma år.

Gammal bofast art.

2; ett par fynd före 1860: Skinnskatteberg s:n "har någon gång visat sig i åkrarna" (HISINGER 1828). Hos HISINGER (1832b) betecknad som tillfällig och ur stånd att fortplanta sig. Sankt Ilian Apalby (TROILIUS 1860). - [Guldsmedshyttan: Nära kalkbrott vid Natorpet (BORGEGÅRD & JOHANSSON 1972): Uppgiven av misstag enligt meddelade av den ene av författaren]

Pukvete har en kontinental utbredning som omfattar centrala och östra Europa och vidare mot Asien. Som ogräs har den med kulturens hjälpt spridit sig i världen. I Norden är pukvete främst en sydöstlig art och fortfarande vanlig i nordöstra Skåne, delar av Östergötland samt på Öland och Gotland.

Pukvete växer i vägkanter, glesbevuxna torrängar, gamla sandtag, ibland i sandiga åkrar och på trädor. Vid några tillfällen är den noterad i sandstäpp, mager och sandig tallskog, på strandvallar och en gammal banvall.

Utbredningen är koncentrerad till Ancylusvallen på östra sidan av Öland, mellan Runsten sn i norr till Sandby i söder. Utbredningsmönstret är förvånansvärt konstant jämfört med bilden i Sterner (1938). Endast längst uppe i norr, Böda sn, saknas aktuella fynd; där växte den förr i sandiga åkrar. Som kuriosum kan nämnas att Rikard Sterner såg växten 1924 på stranden väster om Albrunna, nära sockengränsen mot Ventlinge. Där växer pukvete fortfarande i den något udda biotopen skiffergrusvall. Pukvete har ökat marginellt jämfört med Sterner (1938) och lyckats erövra en del gamla sandtag. Den sprider sig också längs vägnätet och hittas numera längs tvärvägarna över Stora Alvaret. Å andra sidan är arten minskande som åkerogräs, en växtmiljö som Linné noterade arten ifrån. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Ibland förekommer pukvete med blommor vars stödblad i stället för purpur har en gulvit färg, förr benämnd f. pallens. Detta är noterat vid några tillfällen under inventeringen. Namnet pukvete anspelar på att åkrar med en rik inblandning av pukvete inte var populära bland gårdagens bönder (puke = ond ande). Fröna av pukvete var svåra att rensa bort och gav brödet en blåaktig färg och besk smak. Flera arter i släktet Melampyrum har förr delats in i tidig- respektive senblommande former, något som idag inte anses ha något taxonomiskt värde.

Gammal, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Öppen, torr miljö: torräng, betesmark, sandhed, kalkgräsmark, igenväxande f.d. sandtag, väg- och åkerrenar, dikeskanter samt åker. Plantor med grönvita stödblad och blekgula blommor förekommer då och då, exempelvis i Källunge (Fries 1932), Vamlingbo, Burs och Vallstena (Larsson 1994) samt Näs 2003 (JP).

Pukvete bedömdes av Johansson (1897) som ”Täml. allm.”, och frekvensen är densamma i dag, men pukvete är numera i högre grad en vägkantsväxt än ett avskytt åkerogräs (det gotländska namnet har innebörden ’djävulsvete’).

Pukvete växte förr som åkerogräs i Sydsverige. Den tycks dock inte ha förekommit i åkrar i Bohuslän. Nu finner man den på torr till frisk, skalblandad jord i öppna lägen, som betesmarker, övre delen av havsstrandängar, skalgrustag och vägkanter. Den finns endast inom ett begränsat område på sydvästra Orust, där den på vissa lokaler förekommer rikligt.

Pukvete är en ettårig halvparasit som växer på sandig mark i jordbruksbygd, helst vid extensivt brukade gårdar, där den kan förekomma i vägkanter, i skogsbryn och på öppen gräsmark intill bebyggelsen. Arten är ursprunglig i sydöstra Europas stäppområden. Till Sverige har den nog kommit in med utsäde. Arten var förr ett avskytt ogräs i sandiga åkrar. Den växer numera inte i åkrar och tycks dessutom vara beteskänslig. Pukvete är en värmekrävande art som är beroende av ett soligt och torrt klimat. Flertalet förekomster ligger på öar i innerskärgården samt i kustnära trakter. Lokalen i Helgesta, 5 mil från havet, är intressant, då den ansluter till andra värmekrävande ”kustväxter” kring sjön Båven. Arten har minskat dramatiskt under 1900-talets andra hälft och på flera av lokalerna har den försvunnit eller minskat starkt under inventeringens gång. Den är hotad i landskapet.

Ursprunglig i sydöstra Europa och västra Asien. I Sverige med splittrade förekomster upp till Uppland.