piggfrö

Gammal bofast art, nu utgången.

Tillfällig på barlast. - 2 (2).

1565 Lappula squarrosa (Retz.) Dum.

Syn.: L. myosotis Moench

This species originates from the steppes of SE. Europe and W. Siberia. It has now spread as a weed over large areas of the northern hemisphere and also to S. Africa. Thus, its present distribution is circumpolar (Hultén, Circumpol. II, p. 226 and map 217). In S. Europe subsp. heteracantha (Ledeb.) Chater is distinguished. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 365.

Piggfrö har inte rapporterats från Halland sedan 1960, då växten samlades i Ölmevalla Åsa av Örjan Nilsson. Av äldre uppgifter att döma uppträdde den tillfälligt i hamnområden och liknande miljöer. – Ahlfvengren (1924): sällsynt i södra och mellersta Halland.

Arten härstammar sannolikt från sydöstra Europa och västra Asien (Hulten 1985) och har oavsiktligt införts till Sverige under historisk tid.

Starkt kulturberoende konkurrenssvagt ogräs i åkrar, vid kvarnar, hamnar och järnvägar, noterat i 12 socknar och odlat vid Fallhyttan i Kvistbro 1958 (S. Junell, GB).

Enda uppgift: Ljusnedal: Låssenborg (nu överdämt) vid Lossens SÖ ände (17D 4a, Birger 1908a, S). Fyndet gjordes 1905.

23; utöver ovannämnda uppgift sporadiska fynd i alla regioner från mitten av 1800-talet t.o.m. början av 1950-talet.

Piggfrö härstammar från stäppområden i sydöstra Europa och västra Sibirien. Som åkerogräs har växten spridit sig med frövaror över en stor del av norra halvklotet. I Sverige har den tillfälligt dykt upp i de flesta landskap.

Piggfrö växte under 1900-talet som åkerogräs, på järnvägsvallar, i vägkanter och på murverk; i dessa miljöer är den numera i princip försvunnen. Fynden på alvarmark verkar då ha varit i klar minoritet. Idag växer piggfrö främst i så kallat grusalvar, i samma miljö som kvartetten åkerogräs småtörel Euphorbia exigua, rödmire Lysimachia arvensis, småsporre Chaenorhinum minus och mjukdån Galeopsis ladanum. Växtplatserna är soliga, periodvis fuktiga men torkar snabbt upp under försommaren och saknar konkurrerande växtlighet. Högar med skrotsten efter kalkbrytning är också växtställen för piggfrö. Vid tre tillfällen är växten funnen i avvikande miljöer; på en sandig skjutvall, i en röjd alvartorräng med enbuskar och på ruinerna av en fornborg.

Piggfrö har en tydlig tillbakagång på Öland men några undantag finns. På nordöstra delen av Stora Alvaret, i Gårdby och Sandby sn, har flera nyfynd gjorts under inventeringen. Även öster och väster om Möckelmossen växer piggfrö på några rika lokaler. Vid de stora, gamla kalkstensbrotten i S. Möckleby sn är växten funnen på högar med skrotsten. Det finns gamla fynd från murarna vid Borgholms slott, vid ruinerna av Bårby borg och Ismantorp borg. På fornborgen Gråborg återfanns växten 2016 efter flera decenniers frånvaro, enda aktuella fyndet utanför Stora Alvaret. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, ofta vinterfuktig miljö med bar grusmark eller kalkjord, förmodligen ursprunglig på alvar och hällmark; även i glesa åkrar, på bleke i utdikade myrar, torrängar och skräpmark. Eisen & Stuxberg (1869) angav arten som allmän, och Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”H. o. d.”. I dag är den betydligt mer sällsynt än så.

Sannolikt inkommen via import av spannmål och hönsfoder. 

Piggfrö är en ettårig art som oftast växer på grusig eller sandig öppen jord på avfallsplatser, stadsgator och i hamnar. Arten har minskat starkt under 1900-talet.

Europa, Främre Asien, kulturspridd till andra delar av världen. I Sverige nästan hela landet, mest tillfällig.

Piggfrö blommar från skogsstjärnans till linneans tid. Bladrosetter övervintrar gröna. Piggfrö sågs i gammal tid på 12 ställen i Hälsingland, mest i hamnar och på barlastplatser. Under vår inventering hittades arten bara på bangården i Arbrå, intill en lastkaj vid den nedlagda industrin Forsbro ylle, som spann ull och vävde filtar. Fröna fastnar i djurpäls och torde ha kommit med ullen. Spinneriet lades ned 1985. Piggfrö observerades mellan 1989 och 1996, i minskande mängd. Förmodligen försvann arten på grund av upphörd tillförsel av frö i förening med igenväxning av bangården.