ogräsmaskrosor

Några äldre provinsnamn är svinaurta, grisorta, lusblomma och lusaroser.

Förekommer.

1928 Taraxacum, the section Vulgaria Dahlst.

This very large section of species (mostly agamotaxa) is widely distributed in Eurasia and N. America. With farming and settlement, taxa have spread also to large parts of the world outside the map area. The limits through the north of the continents are tentative.

Ogräsmaskrosorna är många och oöverskådliga, och endast ett fåtal inventerare har uppmärksammat dem. Därför är uppgifterna om de flesta småarterna att betrakta som stickprov. Nedslag har gjorts på slumpmässiga lokaler och några maskrosor har samlats, men någon systematisk efterforskning har inte gjorts. Antalet fynd är beroende både på hur vanlig småarten är samt på hur iögonenfallande och lättigenkännlig den är. Det går att utläsa att några småarter är betydligt vanligare än andra, däremot är det oftast omöjligt att dra några slutsatser om deras utbredning, och det är också svårt att bedöma i vilken miljö de växer.

Närkes maskrosor har förbigåtts under fältinventeringar förr och nu. De har heller inte beaktats vid jakten på källuppgifter frånsett några här angivna som har artbestämts av bl.a. G. Haglund, H. Øllgaard eller C-F. Lundevall. Namngivningen följer Rydberg (2008). Arternas namn anges här i alfabetisk ordning efter vetenskapliga namn utan hänsyn till ovanstående klassiska sektionsindelning. Utom den första litteratur-, ms- eller herbarieuppgiften efter sentida, något sånär säkra källor, redovisas vilka socknar resp. art är känd från. Förteckningen omfattar blott ett slumpmässigt urval.

Gamla bofasta småarter.

I regel påträffas dessa arter på kulturmark, såsom vägkanter, trädgårdar och öppna ytor invid gårdar och fäbodar. Arterna tycks inte ha samlats särskilt mycket i landskapet, och många fler än de nedan uppräknade torde finnas.

T. adiantifrons Ekm. ex. Dt - (CFL)
T. albicollum Dt - Belägg i S (Överhogdal, Lillhärdal)
T. angustisquameum Dt -Linsell kyrkbyn (16D 9j)
T. boreum Dt - Belägg i S (Storsjö. Tännäs)
T. caloschistum Dt - Belägg (CFL i brev; Tännäs)
T. dahlstedtii Lbg fil. - Belägg i S (Sveg)
T. duplidens Lbg fil. - Belägg i S (Lillhärdal)
T. fasciatum Dt - Tännäs 5 km S om Bruksvallarna (17C 9f), Linsell kyrkbyn (16D 9j)
T. interruptum Dt - Belägg i S (Tännäs)
T. latissimum Palmgr. - (CFL)
T. lingulatum Marki. -Linsell kyrkbyn (16D 9j)
T. multilobum Dt - Belägg i S (Lillhärdal)
T. obliquilobum Dt - Belägg i S (Lillhärdal)
T. prasinescens Hagl. - Belägg i S (Ljusnedal, Tännäs)
T. remotijugum Lbg fil. - Dahlstedt (1912)
T. remotilobum Dt - Belägg i S (Tännäs)
T. retroflexum Lbg fil. - (CFL)
T. rubidipes Hagl. - Belägg i S (Sveg, Lillhärdal)
T. sahlinii Railons. - T. a. i Tänndalen (CFL)
T. septentrionale Dt - Ljusnedal spegeldammen i Lossnen (17C 7h), Tännäs 1 km Ö om Flon vid Ljusnan (17C 9f)
T. spilophyllum Dt - Dahlstedt (1912)
T. stenoschistum Dt - Belägg i S (Hede)
T. subintegrum Dt - Belägg i S (Sveg, Lillhärdal)
T. subpenicilliforme Lbg fil. - Dahlstedt (1912)
T. tenebricans Dt - Belägg i S (Storsjö, Sveg, Lillhärdal)
T. triangulare Lbg fil. - Belägg i S (Ljusnedal)
T. xanthostigma Lbg fil. - (CFL)

Av dessa arter har 10 förts till den nya gruppen Borea (jfr Richards 1985). Det gäller T. albicollum, T. boreum, T. remotijugum, T. remotilobum, T. rubidipes, T. septentrionale, T. spilophyllum, T. subintegrum, T. subpenicilliforme och T. triangulare.

T. grupp Vulgaria
Ogräsmaskrosor växer i alla typer av öppen kulturmark, särskilt i gräsmark, vägkanter och grusplaner. I samhällen liksom på de flesta icke betade växtplatser hör praktiskt taget alla maskrosor till denna sektion. Under blomningen blir de helt dominerande i många kvävegödslade åkervallar. I naturlig, utmagrad ängs- och betesmark förekommer de däremot i regel endast sparsamt.
Ogräsmaskrosorna är lättspridda och de ingående arterna har i allmänhet stora utbredningar (till skillnad från särskilt strandmaskrosor sektion Palustria, där många arter har mycket små utbredningar). Som grupp har ogräsmaskrosorna ökat starkt under senare hälften av 1900-talet på grund av markernas kväveberikning. De gula fält av maskrosor, som nu är en vanlig syn, förekom alltså inte för ett sekel sedan. Inom ramen för denna ökning ryms en dynamik på artplanet. I områden med sedan länge väl känd flora av ogräsmaskrosor har man sett hur nya arter invandrar och blir vanliga, medan tidigare allmänna arter ibland blir sällsynta och försvinner (H. Øllgaard muntligt). De exakta orsakssammanhangen är oklara – vi vet alltför lite om skillnader mellan arterna i miljökrav och konkurrensförmåga.
Från landskapet är 173 beskrivna arter kända. Ytterligare 19 är identifierade och namngivna men ännu ej formellt publicerade.

Taraxacum diversilobum

En från Lettland beskriven art som ej är säkert känd från Sverige. En uppgift från Växjö Tjureda Åby, park, 1953 (Saarsoo ms) får anses osäker tills ett eventuellt belägg kunnat expertgranskas.

Ogräsmaskrosorna är den överlägset artrikaste sektionen med runt 140 (143 på AP december 2022) beskrivna arter som påträffats på Öland. Dessutom finns några ännu obeskrivna arter. Generellt är ogräsmaskrosor storvuxna arter som gynnas av god tillgång på näring. När man ser fält som är helt gula av maskrosor så är det uteslutande ogräsmaskrosor. Dock finns det en del arter som är mer knutna till naturliga gräsmarker.

Det stora artantalet och bristen på lättillgänglig bestämningslitteratur medför att det är få botanister som behärskar att artbestämma ogräsmaskrosor. Vår inventering är långt ifrån heltäckande och den kunskap vi har är till stor del beroende på några få experters inventeringar och bestämningar av insamlade belägg. Tommy Nilsson, Hans Rydberg, Håkan Wittzell och Hans Øllgaard står för de absolut flesta bestämningarna. Det är dock inte alls omöjligt att lära sig känna igen ett antal arter, men man ska vara medveten om att det behövs välutvecklade plantor. De gula fälten, där plantorna trängs med varandra och oftast inte utvecklas optimalt är definitivt inget att ge sig på för en nybörjare. Vägkanter är ofta bra lokaler för att hitta välutvecklade plantor.

Med de brister som inventeringen har så vågar vi ändå påstå att vi har ganska god kunskap om vilka arter som är vanliga och vilka som är sällsynta. I mellanskiktet är osäkerheten större. Med en större inventeringsinsats skulle det troligen vara möjligt att hitta runt 50 arter av ogräsmaskrosor i de flesta inventeringsrutor, med undantag för rutor som till största delen består av exempelvis alvarmark eller barrskog. Sex rutor har rapporterat över 50 arter, som mest 72 arter i rutan Torslunda (Färjestaden och Skogsby). Därefter följer 30–49 arter i 18 rutor, 15–29 arter i 40 rutor och < 15 arter i 31 rutor varav 12 rutor helt saknar fynd (samtliga utan fynd har liten landyta utmed kusten).

Ogräsmaskrosor utgör den artrikaste sektionen inom maskrosorna. Det är också den individrikaste; en vall på ett par hektar kan inrymma tiotusen individ. Artrikedomen är svindlande och i ständig tillväxt. Fram till i dag har 137 arter påträffats på Gotland. Lange (1911) behandlade 32 arter som nu räknas till sect. Taraxacum. I provruteinventeringen noterades ogräsmaskrosor från 60,5 % av provrutorna, vilket medför att de borde förekomma inom minst 2 000 km²-rutor. Allt som allt har vi, huvudsakligen genom särskilda inventeringar av C.-F. Lundevall, H. Øllgaard, G. Wendt och H. Rydberg, sedan 1983 fått in drygt 1 000 rapporter på artnivå, fördelade på ca 110 km²-rutor. Redovisningen som följer representerar alltså bara en liten del av den verkliga förekomsten. De vanligare arterna kan emellertid rangordnas efter antalet km²- rutor.

De 15 vanligaste arterna är (antal km²-rutor inom parentes):
T. fasciatum (60), T. alatum (51), T. piceatum (51), T. longisquameum (48), T. planum (48), T. hemicyclum (45), T. tenebricans (36), T. angustisquameum (35), T. aequilobum (34), T. lingulatum (34), T. obliquilobum (27), T. ekmanii (24), T. xanthostigma (24), T. theodori (22) och T. valens (20).

I Lundevalls, Saarsoos och Såltins inventering 1962–63 var samma arter de 15 vanligaste (räknat efter antalet rapporter), även om den inbördes ordningen inte var likadan. Elva av arterna ingår också i Rydbergs (2002) ”startpaket” för inventerare med 30 arter som är vanliga i hela landet.

Vi har bedömt de femton arterna ovan som allmänna på Gotland. De arter som registrerats från minst 15 men färre än 20 km²-rutor har vi bedömt som tämligen allmänna, och för de arter som noterats från färre än 15 km²-rutor anser vi att materialet är för litet för att säga något (i denna grupp inryms sällsynta, mindre allmänna och kanske även några tämligen allmänna arter).

I den nedre delen av frekvensspektrumet hittar vi 37 arter som inte synts till efter 1983. Extremfallet utgörs av nygårdsmaskros T. orbicans, som bara tycks finnas i ett exemplar, typexemplaret i S, samlat 1912. Ytterligare 22 arter är kända bara från en lokal och tio till från två lokaler.

Att försöka bedöma om en viss art är gammal på Gotland eller om den är sent inkommen är vanskligt. Lange (1911) skriver om de ”stora svårigheter” som man ställs inför när det gäller arter som förekommer både i naturlig vegetation och i kulturmarker. Vi har i de flesta fallen avstått från att skriva något.

Ogräsmaskrosor är en stor och otymplig grupp med 317 beskrivna arter i landet. De är till stor del kulturmarksväxter som kommit in och spridits med kultur-en. Särskilt i norra Sverige finns sannolikt ännu ett rätt stort antal oidentifierade, för vetenskapen ännu okända arter.

Ogräsmaskrosor är ljus- och näringskrävande. De gynnas av omrörning i marken men är också mycket konkurrenskraftiga och lättföryngrade i näringsrika gräsmarker vilket alla villaägare är väl medvetna om. Maskrosor är, näst röllika, de flitigast antecknade kulturmarksväxterna i landskapet. Överallt där det finns ny bar jord i kulturlandskapet dyker de upp. Gruppen har fått en enorm spridning med vägnätet och verkar finnas i varje vägkant. Maskrosor finns också längs banvallar, på industritomter, i grustag, på övergivna åkrar, i jordspringor bland bebyggelse etc. De växer också rikligt på gräsmarker av vitt skilda slag, såväl i gräsmattor som på kulturbeten, t.ex. permanent vall. Även i naturliga gräsmarker som ängar och betesmarker är de vanliga men här blandas de upp med arter ur andra sektioner. I naturliga ostörda biotoper saknas i stort sett ogräsmaskrosorna. Inslag av maskrosor förekommer ofta som ett resultat av kulturpåverkan. I naturlandskapet ses ogräsmaskrosor mest på havsstränder, ibland tillsammans med de mer ursprungliga strandmaskrosorna.

Den i särklass vanligaste följeväxten är röllika (30%) följd av vitklöver, groblad, stormåra, hundkäx, rödklöver, daggkåpor och hundäxing. Maskrosornas praktblomning infaller i vitsippstid samtidigt med hägg och gullviva. Totalt har 81 arter påträffats i landskapet. Av dessa är 17 inte funna i nutid. Däremot är 30 arter nya för landskapet.

104 arter är funna i landskapet. 90 av dessa arter är påträffade efter 1980. 52 arter är bara funna efter 1980. Därtill kommer 4 arter som är namngivna men inte giltigt publicerade än, samtliga funna efter 1980.
De allra flesta maskrosor vi stöter på i vår omgivning tillhör denna sektion. Allmänna på gräsmattor, i trädgårdar, på vägkanter, åkerkanter, vallar, skräpmarker med mera. De är lättspridda och kan förekomma tillfälligtvis långt från rena kulturmarker, till exempel på stränder och långt ut i skogsmarker på hyggen. Då oftast enstaka plantor. Massförekomster på välgödslade vallar färgar hela landskapet gult under blomningen i andra delen av maj månad och ibland in i juni. Det är då inte bara en art på en vall utan det kan röra sig om tiotals arter.

Ogräsmaskrosor är vanligast på öppen, fetare och tyngre jord, mest i dalgångarna och vid kusten. De kan bilda massbestånd på lämnade, helst betade vallar och plöjda men trädade leråkrar, gödslade gräsmattor och fyllnadsjord. Mycket vanliga är de också på restmarker, vägkanter, ödetomter m.m. i tätorterna, liksom som ogräs i odlingar, på åkrar och jordhögar, i rabatter och på gårdstun. Men ogräsmaskrosorna växer också i röjd lövskog, i strandsnår och på påverkade stränder, på hällmarker i kulturbygd, i mindre omfattning också på skogsbilvägar, hyggen och i körspår. De finns även på gamla odlingar i skogsbygden men kan försvinna från igenväxande odlingar och fäbodar. Nästan alla de maskrosor vi ser i de miljöer där vi normalt rör oss idag hör till Ruderalia.
I Medelpad har hittills noterats ca 75 arter ogräsmaskrosor, men det finns säkert många fler. Det finns inga större ekologiska skillnader mellan arterna, men vissa arter visar däremot geografiska preferenser.

Obeskrivna arter:

Taraxacum collinderi: Skön Fillagropen 1914, 1915 (Collinder i S).