norsk fingerört

Se Potentilla norvegica subsp. hirsuta och Potentilla norvegica subsp. norvegica

Se Potentilla norvegica subsp. hirsuta och Potentilla norvegica subsp. norvegica.

Ny bofast art, etablerad på flera ställen.

Norsk fingerört är en kulturberoende art som främst inkommit under 1800-talet från andra delar av Europa. Den ljusälskande och konkurrenssvaga växten trivs på torr, störd och mer eller mindre vegetationsfri mark - industritomter, hamnar, järnvägsområden, vägkanter och grusiga P-platser, anläggsplatser för timmer, grustag, jordvallar, grönsaksland och avfallstippar. Den vanligen ettåriga växten är bofast i landskapet men ganska obeständig på enskilda lokaler.

Sannolikt hade Osbeck infört arten till prästgårdsträdgården i Hasslöv, där den sedan förmodligen självsådde sig (se äldsta belägg). Fries (1818) uppger i varje fall att Osbecks ”planta” var odlad. Huvudsakligen bör växten ha nått landskapet med frövaror och mot slutet av 1800-talet uppträdde den som åker- och vallogräs (Neuman 1884; Lyttkens 1885). Genom förändrade brukningsmetoder har den sedan fördrivits från jordbruksmarken och är nu bunden till andra typer av starkt kulturpräglade ståndorter.

Norsk fingerört har ökat under 1900-talet. Den sprids huvudsakligen med väg- och järnvägstrafik.

1110 Potentilla norvegica L.

This widespread species includes two fairly well distinguished subspecies, viz. subsp. norvegica originating from E. Europe and W. Asia and spread by man west wards (also to N. and S. America and New Zealand), northwards (Fennoscandia) and probably east wards, and subsp. monspeliensis (L.) Asch. & Gr. distributed over a large area of N. America and spread locally to Europe. Totally the species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 178, 379 and map 170).

Vallogräs som ”växer på ängsbackar och ibland säden” (Samzelius ms 1758) Dess förekomst är ojämn, mestadels spridd–täml. allm. Den sågs ymn. i nyodlade åkrar omkring Örebro (Gellerstedt 1831) och har noterats från potatisland, trädor samt här och där i Mellansvenska myrodlingsvallar (Tolf 1903). Broddeson (ms) antecknade den vid en mila vid Lockhyttan i Kil 1934.

Nutida förekomster finns bl.a. vid sjöstränder i driftrand och strandtorv, i blockrika stränder och i betad strandäng. Den förekommer i tjock mossa på hällar och murar samt i grustag och sandhögar, vägrenar, ekholmar, bangårdar, lagårdsbackar, flygsandfält och rabatter m.m.

Ett 10-tal av E. Ljungstrand kontrollerade ex. har alla varit underarten ssp. norvegica.

I viss mån underrepresenterad i NO; Hård (1935) känner 24 lokaler, men preciserar endast åtta.

Av Wikström (1824) uppgiven från ”ängarne vid Lockerudsbäcken, Wenersborgs Församling”; lokalen är belägen i Västergötland.

Spridd i hela landskapet, känd i 38 socknar och torde förekomma i samtliga. Allmännast i kustlandet och Ådalen, glesare uppgifter i de nordöstra inlandssocknarna.

Wistrand (1962) har diskuterat rasbrantslokalerna i Pite lappmark och lanserat teorin att arten spritts med hö under beredskapsåren på 1940-talet. Från baracklägren skulle den sedan ha spritts till brantbergen med hjälp av t ex korpar. Några brantbergslokaler är inte kända från Härjedalen, men militärförläggningar med hästar fanns i t ex Fjällnästrakten. Det är möjligt att hö söder- och österifrån kan ha innehållit frön av norsk fingerört.

Spridd-tämligen allmän i alla delområden ovan och V om Östra Mälarslätten; i sistnämnda område glest spridd med vanligen några fynd i varje delområde; ej påvisad i Tortuna och på Ängsö. Redan av WALL (1852) befunnen vara "i östra Mälartrakten sällsyntare". Fynden i Sydost merendels på bangårdar och annan sandig-grusig ruderat mark. Det är mycket sannolikt, att arten missgynnas av mellanleror och styva leror. Utbredningstyp: N1.

Norsk fingerört är i Sverige (liksom i Norge!) införd med kulturen; troligen är den ursprunglig i östra Europa, västra Asien och Nordamerika. Den ett- eller fååriga, konkurrenssvaga arten växer på naken eller sparsamt bevuxen, helst något fuktig, oftast näringsfattig mark, i regel torv eller grus. Man påträffar den särskilt på skogsbilvägar, i grustag, på skräpmark och gårdsplaner, på sjöstränder samt på dikesvallar och mossodlingar. Under 1900-talets första del slog arten ofta till på dikade myrar, och under 1800-talet noterades den regelbundet från svedjeland.

Norsk fingerört är inkommen till Sverige redan under 1700-talet. Den växer på öppen, frisk–fuktig och gärna näringsrik mark. När många mossar dikades ut i södra och mellersta Sverige under början av 1900-talet fick arten ett stort uppsving. Under inventeringen har ett fynd gjorts som ogräs i en plantskola vilket hittills är det enda kända från Öland.

Inkommen, tillfällig.

Inkommen, bofast.
Förekommer främst i dikade myrar på kanal- och dikeskanter, i blottad myrjord och i torvgravar. Johansson (1897) angav arten som i sen tid inkommen vid myrarnas avtappning. Enstaka fynd har gjorts på ruderatmark. Under Projekt Gotlands flora noterad från socknarna Stånga, Etelhem, Garde, Sproge, Hejde, Atlingbo, Vall, Visby, Vänge, Sjonhem, Halla, Viklau, Ganthem, Gothem, Lokrume, Martebo, Lummelunda, Boge, Lärbro, Fleringe och Rute. Förutom från några av dessa socknar har tidigare växtplatser noterats i Havdhem, Hablingbo, Fardhem, Ardre, Eksta, Fröjel, Eskelhem, Akebäck och Väskinde (Johansson 1897, 1910b, Fries ms).

Endast ssp. norvegica är känd från Gotland.

Norsk fingerört blommar i skogsstjärnans till linneans tid. Blomställningens många blommor öppnar sig en i taget och de små och glest sittande kronbladen faller av omkring ett dygn efter att blomknoppen har öppnats. Mogen frukt ses redan i mjölkens tid. Bladen i rosetten är vanligen trefingrade med breda flikar, men plantor som växer på särskilt näringsrik jord kan få parbladiga rosettblad med två par och ett ändblad. En grön blad­rosett övervintrar intill fjolårets döda skott.