norrlandsstarr

Norrlandsstarr är en spontant invandrad art av oviss ålder. Den medelhöga, beståndsbildande starren växer i strandlinjen eller på sand- och grusöar i den näringsfattiga Krokån. Dessutom är den i andra delar av landskapet funnen i en vegetationsrik damm och i alsumpskog vid en sjöstrand.

Denna i Norrland vanliga starr har sina närmaste svenska växtplatser i södra Östergötland. Dessutom finns äldre, ifrågasatta uppgifter från Ljungby och norra Tjust i Småland samt från Blekinge och Skåne. Söderut återkommer arten i nordvästra Tyskland, Nederländerna och på de Brittiska öarna (Hylander 1966 a).

473 Carex aquatilis Wahlenb.

This polymorphic species is widely distributed in Eurasia and N. America. Subsp. aquatilis as well as the arctic subsp. stans (Drej.) Hult. are circumpolar (Hultén, Circumpol. I, p. 74 and map 65). The knowledge of the frequency within their total ranges is uneven. Same more areas within the borderlines in Siberia and northwestern N. America should perhaps be hatched. The N. American, boreal subsp. altior (Rydb.) Hult. is also mapped.

Uppgiven från RO Ronneby Angelskogs å, H. Wistrand (Holmgren 1942); Karön, 1886 L.M. Neuman (LD; först uppgiven av Neuman 1887, sedan av C. Palander enl. Westerlund 1890; Holmgren 1942 grundar sig på den senare källan; se även Hård af Segerstad 1923a); Djupadal, C. Palander (Neuman 1887, Holmgren 1942). Belägget är korrekt bestämt, men uppgifterna är ej inkluderade i Neuman & Ahlfvengren (1901); arten är dessutom uppgiven som tvivelaktig för Blekinge enligt Hård af Segerstad (1923a) och Hylander (1966).

20; lokalt spridd(-tämligen allmän?) i Ö. Bergslagen och Ö. Skogslåglandet, varifrån den längs Svartån når (nått) Mälaren. En nu förstörd lokal vid nedre Kolbäcksån (!). Utpräglat nordlig art med få stänkförekomster S Dalarna. Vad gäller Västmanland, talar mycket för, att den - bofast på nuvarande, ekologiskt ej särpräglade lokaler - inte uppnått sitt potentiellt möjliga utbredningsområde. Endast ofullbordad spridning torde för nuvarande hindra den att förekomma i hela Bergslagen och Skogslåglandet, kanske även på Mälarslätten. Utbredningstyp osäker.

Allmän i större delen av landskapet men i de inre N och NV delarna mer spridd och ojämnt utbredd, här mest koncentrerad till å- och älvstränder. Vid Faxälven dock tydligen sällsynt, noterades ej inom Ramsele kraftverks dämningsområde av Holmen (1959) men är känd på några andra lokaler i socknen, i övrigt bl a i Helgum vid Helgumsjön 1986 (Lundq.). Sjörs (1960) betecknade arten som mycket sparsammare än Carex acuta vid Ångermanälven inom Resele och Åda/sliden. Som havsstrandväxt vanligast och rikligast vid den flacka kuststräckan norr om Höga Kusten.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Wiken vid sjön” [Hedeviken],

Perenn, beståndsbildande (jordstam!), ofta högvuxen graminid som ej bildar tuvor. En starr med 2 märken och separata han- och honax (men se nedan!). Har långa, 3–6 mm breda blad, som är rännformiga och grågröna, är något blekare på översidan (försedd med mycket små papiller), och får inåtrullade kanter när de torkar. Får 2–10 dm höga strån, som är mjukt avrundat trekantiga utan någon som helst strävhet. Upptill med långa stödblad som står nästan upprätt i mycket spetsig vinkel. I stödbladens veck sitter 3–5 ljusa eller mörka, 2–8 cm långa honax inklämda mellan strået och stödbladet. Honaxen är klubbformade, dvs de är långt och jämnt avsmalnande i nedre delen, men avslutas abrupt i toppen (“baseballträn”). Ofta är de något skaftade med glesnande, allt mindre honaxfjäll nedåt längs skaftet. Tillsammans med formen och placeringen, ger detta ett intryck av att “axen kläms ut ur stödbladsvecken”. Axen är mycket tätt packade, med tätt anslutande honaxfjäll, så att de känns fasta och lätt rullas mellan fingrarna (“valsformade”). Högst upp sitter några hanax, men det översta honaxet har ofta hanlig topp (en 1–2 cm lång, brun, smal tofs) och det nedersta hanaxet kan ha några utriklar vid basen.

Norrlandsstarr bildar ruggar längs sjöstränder, vid åar, i kärr och i diken. Vid älvarnas sel finns ofta vidsträckta bårder av norrlandsstarr, och den blir där högvuxen. Förekommer också på grundvattenutflöden vid havet, havsstrandängar vid Bottenviken, på myrar, på sand med rörligt grundvatten under etc., och är då ofta betydligt lägre.

Förväxlingsrisk:
Vasstarr (C. acuta) är mörkt grön, har mycket vassa kanter överst på strået, breda, slappa stödblad, och cigarrformade, något utfallande honax som inte är lika täta.
Andra stora starrar med uppträdande likt norrlandsstarr har 3 märken.

Denna i Norrland vanliga art är i Svealand och Götaland en stor sällsynthet. Närmast är den känd från ett antal nyupptäckta lokaler i östra Halland helt nära Smålandsgränsen (Georgson m.fl. 1997), där den får bedömas vara spontan. Ett belägg finns från Ljungby Ljungby i Lagan 1903 (T. Sjövall i GB). Bestämningen har bekräftats av G. Samuelsson, men Hylander (1966) accepterade uppgiften endast med reservation. Det är sannolikt att arten, som är mycket lik vasstarr C. acuta och lätt förbises, finns i västra Småland, men bekräftelse erfordras.

Förr på många ställen runt Sicklaön i Nacka, men nu helt försvunnen från havsstränderna genom bebyggelse och utfyllnad. I Sörmland funnen i tidigare betade strandängar eller kärr. Enligt Almquist & Asplund (1937) endast vid eller nära saltsjöstränder, men i Stockholmstrakten även funnen vid några insjöar.

Norrlandsstarr är lik vasstarr både i utseende och livsmönster. Dessa två arter växer ofta tillsammans, och är ibland svåra att skilja åt. En bra karaktär, som kan användas vid många tider på året, är klyvöppningarnas placering på bladen. På vasstarr sitter de på bladets utsida (undersida), på norrlandsstarr på insidan, den som är vänd mot strået när bladen står upp som en kvast runt strået. Klyvöppningarna ses med lupp som tätt sittande korta vita streck. Norrlandsstarrens blad och stråkanter är inte heller lika skärande skarpa som vasstarrens.

Inget grönt övervintrar på norrlandsstarrens plantor. De blommar i skogsstjärnans tid, ungefär samtidigt med vasstarr. Av utbredningskartan att döma tycks detta i första hand återspegla att den helt saknas vid en del älvpartier, till exempel hela Svågan och en stor del av Voxnan.