nordisk stormhatt

Förekommer rikligt i Tåsjö sockens kambrosilurområden, t ex Tåsjöbergets sluttningar och V om Tåsjön samt på kalkmoränberikad mark i västra Helgum, Edsele och Ramsele. Når nedströms utmed Ångermanälven endast till Rödsta vid Sollefteå på S sidan och till Berg på N sidan. Saknas nästan helt i de nordligare älvdalarna. Artens frånvaro i Höga Kustens diabas- och skalgrusområden är särskilt anmärkningsvärd. - 242 (20).

Troligen odlad (eventuellt friplanterad): Linde S: Yxe 1892 (E. Pärss., S). Trakten tämligen noga undersökt av mig 1978 utan återfynd. Som spontan sydligast i Sverige i Norra Värmland.]

Stormhatten förekommer också längre söderut i Sverige, t ex på Dalasiluren. Fries (1949) publicerade en karta över stormhattens utbredning i Norden. Inte mycket har förändrats i kartbilden genom Härjedalsinventeringen. Kartan har visserligen blivit "tätare" men fortfarande kvarstår den stora luckan i mellersta och södra Härjedalen i stort sett. Endast det här nämnda sydligaste fyndet ligger i denna utbredningslucka.

824 Aconitum septentrionale Koelle

This Eurasiatic species includes a Scandinavian population and separate from this, an East European and Asiatic population. The latter is described as A. excelsum Rchb. but is considered to be identical (or almost identical) with A. septentrionale. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 156.

Monokarp, perenn, mycket stor ört (upp till 2 m). Saknar stipler. Har kraftiga, mörka, 5–7 flikade, långskaftade, basala blad som kan bli 3–4 dm breda. Flikarna är i sin tur inskurna, med utdragna delflikar och tänder. Bladen har nätlik nervatur och är håriga på båda sidor. På undersidan har även ytorna mellan nerverna rätt rikligt med hår. Stängel upprätt, i toppen med en 2–7 dm lång blomställning med blåvioletta, zygomorfa blommor på långa skaft med stödblad. Blommorna är 5-taliga, med ett kronblad (egentligen hylleblad) omvandlat till en hjälmlik “mössa” med lång, uppåtriktad sporre. Frukten utgörs av baljkapslar, som sitter 3 tillsammans. Bildar ofta vinterståndare.

Nordisk stormhatt bildar magnifika bestånd på frodiga marker i stora delar av Norrland (men saknas alldeles längst i norr). Närmast kusten är den tydligt kalkgynnad, men i fjällkanten verkar den kunna nöja sig med rörligt vatten i annars rätt fattig miljö. Det tar många år för en stormhatt innan den orkar blomma, sedan dör den. Hos de yngsta exemplaren är bladen betydligt mindre flikiga.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig när den blommar eller har frukt. Unga exemplar kan dock vara knepiga i blandade bestånd.
Midsommarblomster (Geranium sylvaticum) kan ha blad som är mycket lika, även om de aldrig uppnår samma storlek som stormhattens. De är ljusare, och har på undersidan synnerligen sparsam behåring, ofast ingen alls, på ytorna mellan nerverna. Bladets översida har en mer liggande, och tätare behåring än stormhatten. Krävs ytterligare säkerhet, har midsommarblomster smala stipler där bladen är fästade i rotstocken.
Smörbollar (Trollius europeaus) har blanka, helt kala blad.
Vitsippsranunkel (Ranunculus platanifolius) (Värmland–Lycksele lappmark, vanlig bara i Härjedalen och Jämtland) har styvare, blad som är kala eller endast glest håriga, och flikarna är ej så uppdelade i finare flikar.
Trädgårdsstormhatt (Aconitum × stoerkianum) har glänsande blad som är flikade ända in till bladets mitt.
Stor riddarsporre (Delphinium elatum) (förvildad, ses ibland ute i naturen) har kala blad och klart blå blommor med rak sporre.

Nordisk stormhatt förökar sig med frö och plantan är perenn. Blad och stjälk utvecklas sent, när vitsippa och harsyra blommar. Själv blommar den i linneans tid, före torta. Hela växten vissnar tidigt, efter ormbär men före nattfrosterna. Inga gröna delar övervintrar. Den är giftig som färsk, men ofarlig efter torkning i hö, vilket Carl Johan Hartman till sin förvåning såg när han besökte Jämtland 1813. Nordisk stormhatt växer i grandominerad skog av högörttyp på kalkrik berggrund, helst vid bäckar eller i sur­dråg, gärna tillsammans med majbräken, hässlebrodd, hallon och torta, och med arter karakteristiska för lågörtskog. På de spontana lokalerna i nordvästra Hälsingland ses också taigastarr, köseven och norrlandsarv i dess sällskap, speciellt efter störning, till exempel på hygge. Arten är där vid sin svenska sydostgräns. Troligen inplanterades den mellan 1947 och1955 vid Dropphäll i Arbrå, och fanns kvar där på 1990-talet. Den inplanterades också 1994 på Digerbergets nord­sluttning i Hanebo och var kvar där 2007.