nålstarr

Trivialart, men sparsammare i det nordöstra inlandet.

437 Carex dioica L.

This species s. lat. is widely distributed in Eurasia and N. America. Subsp. dioica occurs from W. Europe to C. Asia, and subsp. gynocrates (Wormsk.) Hult. (C. gynocrates Wormsk.) in E. Asia and northern N. America and on W. Greenland. The gap between these taxa in W. and C. Siberia is on the whole filled by the closely related C. redowskiana C. A. Mey. (see map no. 439). C. dioica s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 170 and map 161).

Nålstarr är ursprunglig men hävdgynnad. Den växer på fuktig och oftast tuvig mark med lågvuxen vegetation - översilade kärr och kärrängar, mader vid sjöar och vattendrag samt hävdade fuktängar och fukthedar. Den undviker de allra fattigaste kärrtyperna. På tuviga ståndorter växer nålstarren vanligen uppe i eller på kanterna av tuvorna. Någon gång kan den vara beståndsbildande så t ex i ett av grundvatten påverkat vitmosskärr vid Fylleån i Tönnersjö.

Kärrväxt, allm–täml. allm. i Skogsbygden och i avtagande grad ned till Hjälmaren. Junell (1972) såg den i Multentrakten i Kvistbro ”endast på en del myrar”.

Arten är känd från naturlig vegetation i Skogsbygdens bäckraviner och källkärr, f.ö. vid sumpskogar, stränder vid åar, sjöar och extremrikkärr i Kumla och Vintrosa m.m. Broddeson antecknade den från sanka slåtterängar och en del nutida fynd har gjorts i upptorkande myrar med stark igenväxning.

Massuppträdanden har noterats vid bl.a. Sjömossen i Ramundeboda 1930 (Broddeson ms) och i strandkärret vid Vissbodasjön i Lerbäck 1992.

Androgyn nålstarr

Samlades vid Länna hagar i Hardemo 1853 Blomberg (LD) och vid Porla i Skagershult [troligen 1853] Zetterstedt (UPS, Arwidsson 1928).

Gammal bofast art.

Sannolikt ganska förbisedd.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i Bergslagen och större delen av Skogslåglandets skogstrakter. I myrfattiga områden mot Mälarslätten samt på denna spridd-tämligen sällsynt. Den avtagande frekvensen orsakad av myrfattigdom, i sin tur beroende dels av sentida utdikning, dels av de naturgeografiska förutsättningarna. Utbredningstyp: N1.

Den späda nålstarren växer ljusöppet i ej alltför näringsfattiga kärr, gärna med översilande grundvatten. I kärr där vattnet är mer stillastående finner man den oftast i kanterna eller på tuvor. Växten anträffas i mosselaggar och dråg, på gungflyn och i strandkärr. Den förekommer också ofta i låg och gles vegetation på välhävdad, fuktig, helst källpåverkad mark.

Arten missgynnas starkt av dikning. I kulturlandskapet är den helt beroende av slåtter och bete och försvinner när hävden upphör.

Nålstarr växer ljusöppet på fuktig mark, gärna med rörligt grundvatten. På Öland påträffas den i kalkkärr eller fuktängar där den helst växer uppe på tuvorna; nålstarr ses även utmed källdrag och i skogskärr. Många lokaler är hävdade genom bete och några har tidigare varit slåtterängar. Som mer udda miljö för Öland kan nämnas Knisa mosse, Persnäs sn, där nålstarr växer på gungflyet i mattor med vitmossor Sphagnum sp.

Nålstarr växer främst inom de större våtmarkskomplex som finns i Mittlandet. Många av dessa kärr har numera ett svagt eller helt obefintligt bete varför nålstarr riskerar att försvinna när igenväxningen fortskrider. På Stora Alvaret återfinns arten vid de större alvarträsken med omgivande, ofta välbetade kalkfuktängar där arten inte är hotad i dagsläget. Något svårförklarligt är att den är ganska ovanlig i den annars så artrika östra sjömarken. Kanske är markerna där generellt för torra för arten? Nålstarr minskar på dagens Öland, en minskning som redan noterades i Sterner (1986). Arten har främst missgynnats av utdikningar som dränerat landskapet samt upphörd hävd av våtmarker.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Källmyrar (även i vitmosstuvor), agmyrkanter, fuktiga ängen, någon gång i fuktmark med starr, översilat kärr, fuktäng med älväxing och fuktig skogsmark i kant av kärr. Nålstarr saknas dock nästan i källmyrarna i Lummelunda–Stenkyrka. Möjligen har arten minskat något sedan 1800-talets slut eftersom Johanssons (1897) ”H. o. d.” ungefär motsvarar tämligen allmän.

Nålstarr växer oftast ganska sparsamt och exponerat på tuvor i kärr och mosselaggar, i fuktiga naturbetesmarker och fuktängar, som inte får vara alltför näringsfattiga. Den lilla arten är betesgynnad och har minskat kraftigt i takt med upphörande hävd, framför allt i de södra inre delarna av landskapet, där den nu tycks saknas i stora områden.

Nålstarr är en karaktärsväxt för kalkkällmyrar och andra kalkkärr och säkert gynnad av både kalk och rörligt markvatten. I vissa trakter, t.ex. på Kolmården, är den vanlig också i fattigkärrkanter, särskilt nära in- och utflöden. Nålstarren är bunden till kärrens tuvor och torrare partier. Den finns också regelbundet i kalkfuktängar och andra fuktängar, särskilt med genomsilande grundvatten. Arten är beroende av gles, låg vegetation. Den är därför starkt betesgynnad och snabbt minskande vid upphörande bete. Sårbar. Mycket känslig för dikning. I fuktängar är den helt beroende av fortsatt hävd för sin existens.

Det brukar alltid gå att finna båda könen av nålstarr inom någon eller några ­kvadratmeter (till skillnad från hjortron, som kan uppträda med stora fält av bara ett kön). Honblommorna kommer möjligen något före hanblommorna, i senare delen av vitsippans tid. Blomningen fortsätter ända in i ekorrbärets tid. De blommande axen är oansenliga. Efter blomningen blir hanaxen ändå svårare att se, men de mogna honaxen med brunsvarta täta kolvar av utstående frukter hör till de växter man lätt upptäcker. Inga gröna delar övervintrar.

Nålstarrens hybrider med stjärnstarr, myrstarr och repestarr finns belagda från Hälsingland, se dessa.