myntor

Nyckel till 24 arter, underarter, varieteter, sorter och hybrider som är funna vildväxande i Norden.

En ännu inte klarlagd mynta har odlats vid Larsgården i Almby efter inplantering från Bergianska trädgården i Stockholm 1925. Den kallades rosenmynta eller Larsgårdsmynta 1993 av gårdsägaren Karin Larsson och sågs förvildad i grusgångar och i en f.d. hage bland hassel, rönn och blåsippa m.m.

Mentha austriaca, arvensis f. glabrata, arvensis f. palustris, parietariaeafolia m.fl. beteckningar i Hamnström (1842) m.fl. avser möjligen alla vanlig åkermynta.

M. longifolia × suaveolens, M. ×rotundifolia; äppelmynta
M. spicata × suaveolens, M. ×villosa; hjärtmynta
Under denna rubrik behandlas hybrider mellan å ena sidan rundmynta M. suaveolens och å andra sidan gråmynta M. longifolia och grönmynta M. spicata. De har inte uppkommit på de platser där de blivit funna, utan det rör sig om trädgårdsformer av utomnordiskt ursprung som säljs eller sprids som doftväxter. De är nu ganska vanliga i landet som odlade och förvildade men är en modern företeelse; i hela landet räknade Hylander (1965) endast med fyra förekomster, och i herbarierna finns det bara två äldre småländska belägg (från 1936, båda ur trädgårdar). Under inventeringen rapporterades dessa hybrider framför allt från tomtkanter, men även från ängsmark, grusgropar och annan skräpmark, dit de kommit med utkast. Hybriderna sprids lätt med rotskott och kan bilda ganska stora bestånd.
Funna i 16 rutor; inga tidigare uppgifter (bortsett från odlade ex). Troligen inte alltid noterade. Lokalerna är slumpartat spridda. – Dels kvarstående, dels utkommen eller förvildad; tills vidare att betrakta som tillfällig.

Släktet myntor är besvärligt med många hybrider och odlade former. De tidigare odlade arterna och hybriderna är nu sällsynta men var tidigare vanligare. Ett stort problem under inventeringen har varit avgränsningen mellan vattenmynta och kransmynta, den senare är vanlig och mycket formrik.