murgröna

Murgröna är ursprunglig. Den växer i skogsmark och vid havsstränder, dels krypande på marken, dels klättrande på bergväggar, block, trädstammar och i snår. Vanligen finner man några få, icke blommande exemplar men här och var i norra Halland finns stora, rikt blommande bestånd på bergväggar eller i trädkronor. Vid Ramnaflåg i Gällinge fanns på en sydvänd bergvägg under många år en 12 m hög murgröna, täckande en yta av ca 40 m². Exemplaret rasade ner en snörik vinter i början av 1980-talet. En sevärd murgrönelokal finns nära Annabo vid Lygnern, där arten bildar stora, rikligt blommande kvastar i toppen av några ekar. Arten är frostkänslig och under stränga vintrar decimeras bestånden, men de återhämtar sig vanligen under perioder med mildare vintrar.

Växten odlas ofta och förekommer ibland förvildad i anslutning till odlingsplatserna.

Kustgynnad, sydlig växt i mulljord, även ofta odlad. Bristen på uppgifter om arten i Närke i äldre tider tyder möjligen på att den aldrig spontant funits i området. Dess pollen har aldrig hittats i lagerföljderna (Florin 1961), men växten har gett namn åt den naturvetenskapliga föreningen Hedera vid Karolinska läroverket i Örebro och dess tidksrift Murgrönan. Arten odlades i Örebro trädgårdar (Bagge 1785).

Gammal bofast art.

Uppgiften hos Emers (1959), Håbol ej preciserad, är sannolikt felaktig, eller avser odlade exemplar.

1381 Hedera helix L.

This variable species is restricted to Europe and adjacent parts of Africa and Asia. It is separated into three subspecies in Fl. Eur. 2/1968, p. 314, each having rather distinct distribution areas. Further, the closely related H. caucasigena Pojark in Caucasus and H. taurica Carr. in the Crimea and Dobrudzha (more likely subspecies of H. helix) are included in this map. The species s. lat. has been introduced and partly naturalized into N. America (S. and SE. states) and New Zealand and probably other parts of the world. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 303.

Murgröna växer halvskuggigt–skuggigt på mullrik och något näringsrik mark. Den är ett vanligt inslag i många av Ölands busk- och skogsmarker som ädellövskogar, blandskogar och hässlen. Murgröna växer även på magrare marker i björkdominerade skogar och sandiga talldungar. Speciellt större tallar och ekar kan vara helt inklädda av kraftig murgröna. Sällsynt är den noterad från örtrika granskogar. Vid flera tillfällen är den funnen längs den västra landborgen där den växer i kalkrika rasbranter. Murgröna är även noterad från övergångszoner mot skog som i vägrenar, åkerkanter och brynmiljöer. Ofta har växten planterats på kyrkogårdar och kan ibland hittas på utkast. Men murgröna har även spridit sig ut på alvarmarken, speciellt till områden med lite mäktigare jordtäcke, där den växer inne i buskage med enbuskar och den är även funnen i flera karster.

Murgröna är en växt som tydligt expanderat sedan Sterner (1938) och den hittas idag i samtliga socknar. En orsak kan vara klimatförändringar med varmare vintrar vilket gynnar murgröna som har en sydlig utbredning i Europa. Under de kalla krigsvintrarna på 1940-talet frös i princip samtliga öländska murgrönor ner. De mäktiga, nästan trädlika exemplar som man ser idag är alltså drygt 70 år gamla. Den allmänna förbuskningen av landskapet har också gynnat arten. Förekomsterna på alvarmark är ett nytt fenomen och Rikard Sterner själv fann murgröna vid endast ett tillfälle på Stora Alvaret, hasselkarsten i Sandby sn 1917, där den växer än idag. Jämfört med Sterner (1938) ses en ökning i statistiska analyser (Telfer).

Växten blommar sent (september–oktober) och bildar rikligt med nektar som lockar till sig besökande insekter. Bären mognar följande sommar och äts av fåglar (ofta trastar) som på detta sätt hjälper till med spridningen. Bladen är tre- till femflikiga, vintergröna och med tydliga nerver. De blombärande skotten har helt andra blad och är ovala–romblika.

Gammal, bofast.

Ursprunglig, även förvildad.
På träd och mark i ängsbarrskog, hällmarkstallskog och blandskog, på kalkklippor och block samt över kalkklapper och i karst. Även förvildad från odling på tomter, kyrkogårdar och liknande miljöer.

Murgröna förekom enligt Johansson (1897) ”Flerst.”, motsvarande mindre allmän. Pettersson (1958) markerade ca 100 lokaler på en karta, vilket tyder på en viss ökning sedan slutet av 1800-talet. Sedan 1950-talet har murgröna ökat ytterligare. Utmed västra kusten har den utvidgat sina förekomster inåt land (p.g.a. mildare vintrar?), och på södra Gotland finns ett pärlband av lokaler som följer vägnätet och bebyggelsen; hit är arten troligen fågelspridd (från odlade exemplar?).

Enligt Pettersson (1958 s. 14) blommar murgröna endast utmed kusterna. Detta stämmer inte riktigt längre, blommande murgröna har exempelvis noterats i Vall (BGJ). Det kan bero på mildare klimat, men man kan också gissa på att murgröna på senare tid har spritts från odlade plantor med främmande proveniens.

Murgröna är Gotlands landskapsväxt.

Murgröna växer i halvskugga eller exponerat på torr till frisk, gärna skalhaltig jord i de ädellövskogsklädda rasbranter som ofta kantar dalgångarna. Här kan växten täcka tiotals kvadratmeter på marken och klä in trädstammarna. Man finner också murgrönan i mer öppna löv- och blandskogar samt i klippstup och krattskog i klåvor på öarna. I varma och soliga lägen blommar den rikt. Arten odlas även och är vanlig på murar och bergväggar i kustsamhällena, ofta mycket stor och rikt fertil.

Murgrönan växer på mer eller mindre kalkhaltig mark, gärna i sydexponerade moränsluttningar med gles träd- och buskvegetation. Arten är vintergrön och känslig för hårda vintrar och förekommer i Sörmland vanligen bara i form av markkrypande revor som ibland kan täcka stora områden. Skott som klättrar på trädstammar eller klippor fryser oftast bort under kalla vintrar och murgrönan blommar därför bara i särskilt frostskyddade lägen som vid Grindsjön i Sorunda eller på Korpberget i Salem. Många av murgrönans lokaler har under 1900-talet övergått till skuggig skogsmark där arten efterhand försvinner. Murgrönan missgynnas också av avverkning eftersom den har svårt att hävda sig i tät hyggesvegetation och ungskog. Murgrönan har i Sörmland sina nordligaste svenska förekomster och i det nuvarande kalla klimatet sprider den sig endast vegetativt med revor. Man har hävdat att den ursprungliga kolonisationen bör ha skett under bronsålderns varma klimat som upphörde för cirka 2500 år sedan (Fröman 1946). Detta stöds i viss mån av att de flesta förekomsterna ligger i höglänt terräng som var land redan på denna tid. I de rikare, till synes mer lämpade lundområdena vid kusten saknas murgrönan helt. De sörmländska murgröneplantorna skulle i så fall ha en vördnadsvärd ålder. Murgröna har ofta odlats vid gårdar och torp, inflyttad från närväxande exemplar och på flera lokaler är den kvarstående från sådan odling eller utplanterad. Murgrönan minskar starkt och på många lokaler finns den nu bara som en försvinnande rest. Framför allt skogsbruket är ett hot mot förekomsterna som bör visas stor aktsamhet. Murgrönan är fridlyst i Stockholms och Södermanlands län.

Europa och Mindre Asien. I Sverige sydlig, upp till Stockholmstrakten.

»Hedera arborea växer i skogen vid Harnäs« (Erik Alrot 1722). Samma uppgift refereras också av Linné i Flora Svecica 1755, »Gästrikland i Harnässkogen«. Om Linné sett växten själv eller tagit del av rektor Alrots uppgift är oklart. Linnes uppgift refereras därefter i Gävletraktens växter (Hartman 1848, 1863). I första utgåvan med fotnoten »conf. introduct«. I Robert Hartmans egna anteckningar i andra utgåvan med tillägget »har ej bekräftats«.