mörkt kungsljus

Gammal bofast art.

1630 Verbascum nigrum L.

This European and W. Asiatic species has been favoured by man's influence on the landscape and introduced into several localities. On the Balkan Peninsula subsp. abietinum (Borbas) Fergus. is distinguished.

Mörkt kungsljus är en gammal, starkt kulturgynnad art. Den växer i små grupper på ljusöppen mark med mer eller mindre gles växtlighet, t ex väg- och åkerrenar, järnvägs- och industriområden, grustag, avfallstippar och andra ruderatmarker. Till skillnad från flertalet andra arter i släktet är mörkt kungsljus flerårigt.

Arten har ökat i frekvens under 1900-talet, sannolikt gynnad av ökade transporter och ökad anläggningsverksamhet.

Artens förekomst i Närke är skiftande och gynnad av kalkrik mark. Afzelius (ms 1779–1784) ansåg att den var ”långt allmännare än” kungsljus. Samma åsikt gällande Askersundstrakten fanns i Gellerstedt (1852). Den var täml. allm. i Närke ”särdeles i kalktrakter, der den väl aldrig saknas; derföre mest i västra och mellersta Närke” (Hartman 1866). Mörkt kungsljus saknas dock mestadels i de kalkrika socknarna i öster, Glanshammar och Rinkaby (Nilsson). Växtplatser är vägkanter, banvallar, grustag, grusplaner etc. På ödetomten Södra Saltängen 401 306 i Ramundeboda, nedlagd 1954, växte den kvar 1991 (OREB/ELj).

Myrin 1832.

Cirka 40 lokaler på Mälarslätten, varav 22(-cirka 25) recenta, en gammal, troligen tillfällig (förvildad?) förekomst i Ö. Skogslåglandet: "Kila" [sannolikt = Fängsbacken/Sätra] (WALL 1852). Utbredningen alltså markerat sydlig; här vid sin svenska NV-gräns. Utbredningstyp: S7.

Barlastplatser, vägrenar, trädgårdar. Förr införd med barlast, numera sannolikt främst spridd med fröblandningar och landsvägstrafik. - 7 (6).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–30 %.
Kommentar: vitblommiga former är mycket sällsynta.

Mörkt kungsljus växer på torr, ofta grusig mark främst i vägkanter. Även olika ruderatmiljöer är vanliga växtplatser såsom jordtippar, grustag och stenbrott. Ibland finner man växten i gårdsmiljöer, på strandvallar, i betade torrängar och åkerkanter.

Utbredningen visar att mörkt kungsljus är vanlig, speciellt på södra halvan av Öland. Den undviker Stora Alvaret men växer längs de vägar som korsar alvarmarken från väster till öster. Norr om Borgholm är det glesare med fynd men längst uppe i norr, Högby och Böda sn, återkommer mörkt kungsljus. Kartbilden idag påminner mycket om den i Sterner (1938) med en antydd ökning, främst från ruderatmarker där Rikard Sterner inte noterade den. Jämfört med Sterner (1938) visar statistiska analyser på en liten minskning (Frescalo); vår bedömning är att mörkt kungsljus har en oförändrad utbredning på Öland.

Vid tre tillfällen är plantor med vita blommor noterade. Hos dessa plantor kan även håren på de två nedre ståndarknapparna vara ljusa, normalt är de tydligt violetta. De vitblommiga plantorna kan förväxlas med grenigt kungsljus V. lychnitis. Mörkt kungsljus har basalblad med hjärtlik bas medan de hos grenigt kungsljus är kilformade.

Gammal, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Mest i vägkanter; även körvägar, gårdsmiljöer, soptippar, ruderatmark och grustag; enstaka fynd på betesmark och torrängar. En form med vita blommor är funnen i Visby (Fries 1932, f. albiflorum), kanske en odlingsflykting – i dag är en vitblommig form av arten inte ovanlig i trädgårdarna. Mörkt kungsljus är en flerårig, konkurrensstark art; i flera områden har den funnits sedan 1800-talet, såsom Eksta, Stenkumla, Visby, Lummelunda, Stenkyrka och Rute. Under våra inventeringar har den påträffats i 27 socknar, rikligast på norra Gotland. Arten har en ojämn utbredning över ön och saknas inom stora områden. Johansson (1897) namngav bara 13 socknar. Möjligen spred sig mörkt kungsljus något under 1900-talet.

Mörkt kungsljus växer på frisk till torr, grusig eller sandig jord på ödetomter, vägkanter och banvallar, i grustag, på grusplaner och skräpmarker. 

Varifrån och hur mörkt kungsljus kommer till sina växtplatser är okänt, men arten är perenn och uthållig där den står, ofta i hög ört- och gräsvegetation i en vägslänt. Den utvecklar en grov och tämligen lite grenad jordstam. Årets skott dör och inget grönt övervintrar. Arten blommar i ljungens tid. Blommorna är i regel gula, men i Sunnanåker, Alfta har ett bestånd av både gul- och vitblommiga exemplar påträffats.