mjölkdunört

Fjäll-levande dunörter Epilobium sp. (delvis)
(fjälldunört Epilobium hornemanni, mjölkdunört E. lacteum, källdunört E. alsinifolium och dvärgdunört E. annagallidifolium)

En grupp nordliga dunörter som är typiska för våta lokaler i fjällen. Dessa fleråriga arter har det gemensamt att den upprätta köttiga stjälken är trind och kal så när som på två rader med vitaktiga hår. Den senare karaktären är viktig då den skiljer dem från övriga dunörter. Gruppen har även i allmänhet ovanjordiska utlöpare Blommorna som kan vara både vita och skära är för släktet typiska, fyrtaliga med urnupna hylleblad De vita märkena är oflikade och klubblika. Bladen är kala och i alla fall nedtill motsatta samt ovala till brett lansettlika och ojämnt tandade. Frukterna är avlånga skidor som spricker upp i flera delar och blottar de vithåriga vindspridda fröna.

Denna grupp dunörter är karaktärsarter för fjällens lutande källkärr med mossan källnicka Pohlia wahlenbergii. De hittas dessutom ofta i bäckkanter, snölegor och andra fuktiga fjällmiljöer. De flesta av arterna är allmänna i hela fjällkedjan och en del av dem går även att hitta i skogslandet, dock ej ända ned till kusten, söderut till Dalarna och Värmland.

Förväxlingsrisk:
Alla övriga arter dunörter har stjälkar som är runtom gleshåriga eller kala och saknar alltid hår i tydliga rader.
Kärrdunört (E. palustre), lappdunört (E. laestadii) samt smaldunört (E. davuricum) (som är den av övriga dunörter man oftast finner i fjällen) har smalt lansettlika blad och ganska tunna, ej så köttiga stjälkar. Smaldunört saknar dessutom alltid utlöpare.
Bergdunört (E. montanum) och backdunört (E. collinum) växer på torra lokaler och kan också hittas i fjällområdet. De har blommor med fyrflikigt märke, gleshåriga blad och stjälkar som dessutom är något kantiga.

Först uppgiven av Murbeck (1886). Arten samlades dock redan 1836 av Thedenius på Funäsdalsberget. Vid denna tid var dess systematiska ställning ännu inte klarlagd.

1369 Epilobium lactiflorum Hausskn.

This arctic-montane species occurs in same restricted areas of Europe and N. America. As it is often misunderstood, its distribution is insufficiently known. Thus, the map should be regarded as preliminary. It is recorded among the amphi-atlantic plants by Hultén, Amphi-atl., p. 194 and map 176.

Källdrag och sipperstråk i skogsmark , sumpskog, bäckraviner, även kvarstående på fuktiga hyggen. Växer ofta i blöt mossa. Ibland i kulturskapad miljö såsom sipperpåverkade vägslänter och diken på grusigt eller lerigt underlag, undantagsvis i grustag och lägdkant på lerig jord. Sannolikt något gynnad av basiskt underlag. - 39 (22).