majbräken

Allm. i frisk–våt mineral-, torv- och blandjord. Under Hjälmarinventeringen 1928–1929 sågs den efter mer än 40 år på 10 sänkningsskär av 40 undersökta (Morander 1986).

Gammal bofast art.

Trivialart.

Majbräken är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer ofta rikligt och ibland även beståndsbildande i fuktiga skogar, i alkärr/alsumpskogar, utmed bäckar och åar, vid dammar, i skogsdiken och mer eller mindre skuggade vägdiken men också på solöppna ståndorter som t ex intill stengärdesgårdar.

Allmän

49 Athyrium filix-femina (L.) Roth

Within this extremely variable and widespread, Eurasiatic and N. American species a large number of lower taxa are described. Among them five subspecies and one variety are mapped. Outside the map area the species s. lat. is reported from at least Rhodesia, Natal, W. India, Java, China, Haiti, Peru and Argentina. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 178 and maps 168 A and 168 B). Cf. world map in Meusel et al. 1965, p. 15.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Majbräken växer i lövkärr, alsumpskogar, strandskogar och andra fuktiga lövskogar samt längs bäckar. Särskilt vid skogskällor påträffas den ofta i stora bestånd. Växten förekommer dock även på torr mark på åkerrenar, i bryn och beteshagar, kring rösen, längs stenmurar och diken; den går ut i mellersta delen av klippskärgården.

Majbräken är främst funnen i västra kustskogen, delar av Mittlandet och de fyra nordligaste socknarna (Böda, Högby, Källa och Persnäs). Utbredningen känns igen från Sterner (1938) och majbräken är idag funnen i samma antal socknar. Vad som sticker ut är att växten nästan försvunnit från alvarkarst. Rimligen är de flesta karstsprickor idag alltför torra för majbräken. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Frisk till fuktig barrskog, t.ex. blåbärstallskog, granskog, gran–hasselskog. Ofta på sand, men även moränjord och torv (utdikade myrar). Gärna vid diken i skogsmark. På en lokal i karstspringa i öppen häll.

Spridd från Vamlingbo och Hamra till Fårö (saknas på Gotska Sandön). Undviker kalktallskog och hällmark och är som helhet sällsynt på norra Gotland. I det öppna jordbrukslandskapet saknas den också. Enligt Pettersson (1958 s. 70) under spridning på 1900-talet, gynnad av betesfred. I dag med tydligt högre frekvens än hundra år tidigare (Johansson 1897).

Majbräken växer på frisk till fuktig, mullrik mark i gran-, bland- och lövskogar av alla slag. Den kan bilda väldiga bestånd tillsammans med andra storvuxna ormbunkar ut-efter skogsbäckar och fuktdråg samt i raviner och intill bergrötter, ibland också i sumpskogar och skogskärr. Den påträffas också ofta i snår utefter diken och vägkanter samt i igenväxande fuktiga betesmarker.

Majbräken växer på fuktig mark i örtrik barrskog, fuktiga lundar, alkärr och bäckdråg i skog samt i diken och raviner, ibland även på torrare lokaler.

Majbräken växer i fuktiga, örtrika barrskogar och lövskogar, gärna på blockrik mark. Den förekommer även på vassbevuxna stränder och i kärrkanter. Speciellt välutvecklad och storvuxen blir den i alsumpskogar och i bäckraviner. Intill havet och vid sjöar kan den även växa i bergskrevor.

Majbräken är ursprunglig och den vanligaste ormbunken i Gästrikland. Den var vanlig även på 1800-talet.

I kulturlandskapet förekommer den i öppna betesmarker, gärna skyddad av block eller trädgrupper, samt i övergivna igenväxande odlingsmarker, längs diken och på övergivna gårdstomter. Arten undviker torra och solexponerade marker och har inte noterats på sjö- eller havsstränder.

De vanligaste följeväxterna i skogen är harsyra (42%), älggräs, gran, rönn, hultbräken, vitsippa, ekorrbär och skogsfräken.

Majbräken förökar sig rikligt på nakna jordytor, främst rotvältor. Där ser man ofta mängder av protallier med början till sporofyter (ormbunksblad). När de blir tillräckligt stora för artbestämning visar det sig oftast vara maj-, ek- eller hultbräken. Majbräkenplantor kan utvecklas även i mörkret under mycket tät örtvegetation.

En mycket varm period på våren kan få majbräken att starta bladutvecklingen i förtid med resultat att många blad fryser till döds medan de fortfarande har formen av kräklor. Många ormbunksarter är mycket känsliga för frost när bladen har vecklat ut sig. Allra känsligast är då maj- och hultbräken, varav enstaka blad kan skadas av lätt frost som lämnar större delen av deras plantor och alla plantor av ek-, strut- och skogsbräken oskadade.

Att majbräken är anpassad till en fuktig miljö visades den torra sommaren 2006 på ett litet klapperfält i Lindefallet, Enånger, där denna art och träjon växer blandade. Alla majbräkenblad låg torkade på mark medan träjonbladen stod upp spänstiga. Majbräken betas av älgar, som repar av de delar av bladet som är närmast spetsen men lämnar nerven kvar som en piska. De vanliga markormbunkarna förlorar på hösten sin gröna färg och blir gula eller bruna i en viss tur­ordning. Örnbräken kommer först, därefter strutbräken, sedan maj-, hult- och ekbräken, sist nordbräken. Skogsbräken behåller klorofyllet under vintern. 

Majbräken är en hos oss vanlig ormbunke i fuktig och något näringsrik skogsmark. Den följer framför allt skogens bäckar och åar men finns också i blöta granskogssluttningar, i tuviga sumpskogar och i lövkärr. Den vill gärna ha rörligt markvatten, men vid sjöstränder finns den också på annan sumpig mark och i lövbestånd. Den kan även ses i fuktiga lägen i bergsbranter, vid sippervatten t.o.m. på hyllor, t.ex. på Rankleven i Borgsjö. Majbräken är alltid rotad i fast mark och finns inte på torv eller gungfly. Den nyetablerar sig gärna i gamla skogsdiken och i ungskog på kärrig, igenväxande odlingsmark. Av och till koloniserar den fuktiga skogsbilvägsdiken, då gärna bland högörter och sly. Majbräken kan också förekomma på torr mark och ses ibland i skog på steniga eller blockiga ställen, t.ex. i rasmark och vid havet på strandklapper – malnar. Man kan också träffa på enstaka majbräkenstånd helt torrt och solöppet ute i odlingslandskapet. På betad mark kan den stå kvarlämnad intill någon sten eller invid ett röse. Någon gång hittad i torra diken, t.ex. vid banvall i Stöde Ede.