lundstarr

504 Carex montana L.

This Eurasiatic species occurs mainly in C. and partly E. Europe and occasionally farther to the east. In addition, var. manshuriensis Kom. (syn.: C ulobasis V. Krecz.) in E. Asia is tentatively mapped. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 73.

Lundstarr är ursprunglig men kulturgynnad. Den trivs allra bäst där underlaget är rullstensgrus eller andra isälvsavlagringar. De små ljusgröna tuvorna, som inramas av rikligt med vissna fjolårsblad växer i torra till friska ek- och lövblandskogar, särskilt i sluttningar mot gläntor och bryn. Hagmarker, ljunghedar, slåttermarker, gravhögar, vägrenar och vägslänter är exempel på starkt kulturpåverkade växtplatser där man kan finna lundstarr.

Kalkgynnad glänt och brynväxt, förr möjligen vanlig i slåtterängar, täml. allm.–allm. i kalkområden, exempelvis 51 lokaler på Glanshammar-kalken (Nilsson 1986).

Arten ses numera vanligen i igenväxande asp- och hasseldungar, kalkrika bryn och gläntor med ask, alm, ek och tall. Sällan finner man den i rasbranter, slaggområden och vägkanter. Broddeson (ms) antecknade den rikl. på slåtterytor NÖ om Lanna bruks hållplats i Vintrosa 1929. Det största beståndet fann han 1933 NNÖ om Gröndal i Hovsta.

En viss släktskap med slåttervegetation hade en klippt gräsmark och fotbollsplan vid Höglunda i Tysslinge där den växte på flera ställen 1991.

Larsson 1868.

Gammal bofast art.

Allmän-tämligen allmän i SÖ. Västmanland upp till mellersta Skogslåglandet. Spridning - i synnerhet V-ut - sannolikt ofullbordad. Tänkbar utbredningstyp: S2.

Många omständigheter talar för, att arten ännu inte besatt alla områden, där den skulle kunna trivas. Såsom förhållandevis klimathärdig mullart, frekvent ej minst på Salakalken, borde den på många ställen i V. Bergslagen, särskilt i denna regions nedre delar, ha många idealiska ståndorter. Den omotiverade luckan i V. Västmanland fortsätter in i Värmland, där växten på nytt dyker upp inom ett högst begränsat område V Klarälven. Det är troligen med full rätt, som HÅRD AV SEGERSTAD (1924, 1952) betraktat den som "en sen invandrare i Skandinaviens flora". Hur pass sen dock en öppen fråga; jfr nedan.

Lundstarr växer ljusöppet eller i lätt skugga på torr eller måttligt fuktig, oftast mullrik mark, helst på grusig eller sandig jord. Den är vanligast i gles lövskog, särskilt i dungar med ek och hassel på backar, i åssluttningar och i bryn, men den påträffas också i örtrika, naturliga betesmarker. Någon gång kan man se den på tuvtoppar i rikare kärr. Arten kan bilda stora bestånd i gammal slåttermark; troligen var många av lundstarrens småländska lokaler tidigare liehävdade. Den tål dock ett ej alltför intensivt bete och uthärdar även måttlig igenväxning.

Tuvorna av lundstarr är mycket karakteristiska på våren, när de unga, lysande gröna skotten kontrasterar mot den omgivande kransen av gråbruna, långa, vissna fjolårsblad. Lundstarr växer gärna på basrik jord tillsammans med blåsippa Hepatica nobilis, underviol Viola mirabilis och andra ädellövskogsörter, men den ses lika ofta på basfattig mark utan anmärkningsvärda följearter.

Lundstarr uppges av Sjöstrand i LUB 2 vara funnen "Vid Runsten enligt Ahlquists herbarium". Uppgiften förs vidare i Sjöstrand (1850 och 1863) men förbigås med tystnad i Sterner (1938). I Sterner (1986) har uppgiften hamnat under "Floristiskt tillägg". Det finns ett par tveksamma belägg av lundstarr (se nedan). Närmaste förekomster av lundstarr finns i Småland och på Gotland så helt omöjligt vore inte ett öländskt fynd men det återstår att bevisa.

Ursprunglig.
Ofta dominerande i lövskogar, ängsbarrskogar samt glesa barr- och blandskogar; flera noteringar i ängen samt vid stensträngar och husgrunder från järnåldern. Lundstarr är koncentrerad till mellersta Gotland, där den nu är allmän i skogarna, vilket förmodligen får genomslag i den noterade andelen av inventerade provrutor. Johanssons (1897) ”På n. Gotl. sällsynt, på mellersta och kring s. hällområdet täml. allm.” stämmer ännu bra, men i dag måste den betecknas som allmän i de nu obetade skogsområdena.

Lundstarr växer på frisk till torr mulljord i ek- och hasseldominerade ängslövskogar, oftast i gläntor och bryn och gärna på sluttande mark. Även i hagmarker och i blandskog kan det finnas gott om de små, mjuka, ljusgröna tuvorna, som oftast inte blommar, då de växer i skugga. Liksom andra arter, som skyr kusten, förekommer den knappast väster om den linje E6 och järnvägen skär genom landskapet.

Lundstarren växer i frisk till torr ängsmark, nästan alltid tillsammans med ek och hassel, ofta i bryn. Ibland finner man den kvarstående i mer slutna ängsskogar med asp eller gran. Den bildar ofta stora bestånd i tidigare betade slåttermarker som på den vackra kullen vid Sundby nära Malmköping. I Sörmland ligger de flesta lokalerna i gammal slåttermark och lundstarren gör intryck av att vara en relikt från det gamla odlingslandskapet. Arten minskar genom igenväxning och skogsplantering. Enligt Hård af Segerstad (1924) skulle den ojämna fördelningen kunna förklaras av att lundstarren är sent inkommen och ännu inte hunnit sprida sig till alla lämpliga områden.

Anges av Lindberg (1979) med referens till Hultens växtatlas och ett frågetecken. Någon konkret uppgift från landskapet har dock inte framkommit och prickarna i Hulten bör vara hemmahörande i Uppland.