lunddraba

Karlskoga Knista Villingsberg, på brodämme 1948 Hård (GB, O. Nilsson 2008. Jfr dock sanddraba).

963 Draba muralis L.

This species is restricted to Europe and adjacent parts of Asia and Africa. It has been introduced into several places, especially outlying localities.

En tillfällig förekomst i en villaträdgård i Varberg 1992.

Lunddraba har i Sverige sin huvudsakliga utbredning i den sydöstra delen, från Skåne t o m Uppland, men med några förekomster även i Västergötland (Mossberg m fl 1992).

Lunddraban är en ettårig, höstgroende art med övervintrande bladrosetter. Den växer framför allt på myllrika hyllor på berg i lundar. Vid kusten före­kommer den på många slags torrbackar, även strand­vallar. Arten är beroende av milt vinterklimat och hör till den grupp av höstgroende småväxter som i inlandet främst växer på öar och uddar vid de större sjöarna.

Europa. I Sverige i Götaland och Svealand, främst nära kusten.

Sällsynt i Mälarområdet, funnen endast(?) på Mälaröar. Uppenbarligen mycket värmefordrande, i Sverige utpräglat SÖ-lig. Utbredningstyp: S13.

Gammal bofast art.

Lunddraba har en intressant utbredning och växer främst i de södra och sydvästra delarna av Europa. I Norden är den knuten till kusttrakterna i södra delarna av Östersjöområdet; Blekinge–Uppland, vidare till Åland samt öarna Öland, Gotland, Ösel och Dagö.

Lunddraba växer på grusig–sandig och kalkrik mark som tidigt värms upp av vårsolen. De flesta lokalerna är hävdade genom bete eller slåtter. Trots det svenska namnet är den alls ingen skogsart utan växer oftast i betade torrängar, gärna längs fästigar eller där röjningar skett och marken ligger öppen och sårad. Andra vanliga miljöer är av ruderatkaraktär såsom jordtippar, grushögar, gamla sandtag och stenbrott. Även grusiga vägrenar och sandiga åkerkanter kan hysa växten. Ibland växer lunddraba i betade hässlen, på grusalvar, sandstränder, skiffergrusvallar och gamla myrstackar.

Lunddraba är vanlig över större delen av Öland. Endast på de skarpaste partierna av Stora Alvaret saknas den. Arten förefaller ha klarat sig väl sedan Sterner (1938), detta eftersom den har förmåga att utnyttja många starkt kulturpåverkade miljöer i dagens landskap.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppna, torra miljöer, gärna betade eller på annat sätt kulturpåverkade, ofta i sandiga jordblottor eller på myrtuvor: kalkhällar, alvarmark, torrbackar, sandig ängsmark, enbuskmark och strandängar; ibland också på sanddyner, vägrenar, åkrar samt skräphögar och ruderatmark. Johansson (1897) beskrev artens frekvens och utbredning som ”H. o. d. på n., flerst. på mellersta och s. Gotl.” och gav exempel på lokaler från Burgsvik i Öja till Fårö. Under Projekt Gotlands flora har lunddraba påträffats från Sundre till Gotska Sandön, Fårö, och är nu mer spridd och vanligare än förr.

Förmodligen inkommen med plantmaterial.