lundäxing

Sylvén 1939.

208 Dactylis aschersoniana Graebn.

This species (in Fl. Eur. 5/1980, p. 171 as D. glomerata L. subsp. aschersoniana [Graebn.] Tell.) is restricted to C. Europe. The occurrences N of Denmark and Skåne (Scania) are adventive.

Ljusgrön hundäxing är ursprunglig i bokskogar och lundar i Skåne. Som gräsfröinkomling är den vanligen stationär men utan spridning till naturliga lokaler (Hylander 1953).

Gräsfröinkomling från Mellaneuropa.

Möjligen gamma bofast art, eller införd. Nu utgången.

(D. glomerata ssp. aschersoniana)
Status: gammal och bofast. Därtill någon gång inkommen med gräsfrö i parker.
Förändring och hot: uppgiven från betydligt fler rutor vid den föregående inventeringen (minskning med 36–60 %), men felbestämningar kan misstänkas ha varit vanliga varför analysen är osäker.
Kommentar: B, granskare KAO. Mellanformer mellan denna och vanlig hundäxing D. glomerata har samlats i ett tiotal rutor och att triploida ”hybrider” mellan underarterna förekommer är väldokumenterat.

Dactylis aschersoniana, D. glomerata ssp. aschersoniana; ljusgrön hundäxing

Lundäxing finns som spontan i ädellövskog i sydvästra Skåne men förekommer dessutom i parker norrut till Uppland, införd kring förra sekelskiftet med mellaneuropeiskt gräsfrö (Hylander 1943a). I parken vid Björnö växer den tillsammans med vitfryle Luzula luzuloides och parkgröe Poa chaixii, som också är gräsfröinkomlingar från Mellaneuropa.

Lundäxing växer halvskuggigt på närings- och mullrik mark. I Sverige är gräset känt främst från Skåne där det förekommer i glesa bokskogar. Flera botanister har tyckt sig finna växten i de rika avenboksskogarna vid Halltorps hage, Högsrum sn, men inga godkända belägg har uppvisats. Under inventeringen gjordes ett fynd vilket också är primärfynd. Lundäxing bedöms vara gammal på Öland men tidigare förbisedd.

Lundäxing kan förväxlas med skuggformer av hundäxing D. glomerata. Ytteragnarna hos lundäxing är glatta med mycket korta hår (max 0,1 mm långa) och kort borst 0,5–1 mm. Det nedre skärmfjället har 3 nerver. Hundäxing har ytteragnar som är strävhåriga av hår som mäter 0,5 mm och avslutas med ett 2 mm långt borst; det nedre skärmfjället har endast 1 nerv. I fält känns lundäxing igen på sitt ljusgröna ax som är smalare och klenare än det hos hundäxing och som bör föranleda en mer noggrann kontroll med lupp.

Gammal, bofast.

Inkommen, bofast.
Inkommen med gräsfrö till Palissaderna i Visby, troligen vid parkens anläggning i slutet av 1800-talet, av allt att döma senare utgången. Även inkommen med (förmodligen tyskt) gräsfrö (Nilsson 1981) till Sockerparken i Romakloster, Björke. Bruket stod klart 1894; den första disponentvillan byggdes till 1916, och förmodligen anlades parken då.

Inkommen med gräsfrö.

Lundäxing är i Sörmland bara funnen i parker kring slott, herrgårdar och äldre villaanläggningar. Arten infördes med mellaneuropeiskt gräsfrö under årtiondena kring sekelskiftet 1900 (Hylander 1943a). I Sörmland förekommer den nästan alltid i sällskap med andra, mera lätt identifierade ”parkgräs” som parkgröe och vitfryle. Den upptäcktes emellertid långt senare än dessa i landskapet. Den tycks i motsats till en del andra parkgräs självså sig, men är ännu inte funnen utanför parkanläggningar. Underarten har ett annat kromosomtal än hundäxing, men trots detta verkar hybrider vara vanliga på de flesta lokaler.