luddmålla

701 Bassia hirsuta (L.) Asch.

This species occurs on sea-shore meadows (probably extinct on Öland, SE. Sweden) and in saline and similar places. The distribution in especially W. Asia is incompletely known.

Världsutbredningen för luddmålla omfattar Centralasien, Svarta havet och delar av Medelhavsområdet. Dessutom finns en isolerad population i norra Tyskland och Nederländerna. I Sverige är växten känd som bofast från schäferiängen vid Ottenby, Ås sn. Dessutom finns ett tillfälligt fynd från Skåne (Trelleborgs hamn 1928). Nyligen är växten funnen i norra Halland (Wahlén m.fl. 2020). I övriga Norden förekommer luddmålla i Danmark där den är känd från flera lokaler men förefaller ha minskat under senare tid. Plantor av luddmålla från Öland är mycket håriga vilket skiljer dem från de danska som är betydligt mindre håriga. Detta kan tyda på att de öländska luddmållorna har ett annat ursprung än de danska (Jonsell 2001). Växten är ettårig och varierar mycket i antal beroende på årsmånen. Under gynnsamma år bygger växten upp en stor fröreserv i marken. Fröna bevarar sin grobarhet i jorden under många år vilket gör att luddmålla kan avvakta att förhållandena på växtplatsen blir mer optimala igen (Jonsell 2001). Luddmålla växer på fuktig, näringsrik och saltpåverkad mark med för övrigt sparsam vegetation.

Luddmålla hittades av J. P Rosén 1816 på schäferiängen vid Ottenby. Han har noterat på beläggsetiketten att den växte tillsammans med saltört Suaeda maritima vilket tyder på att lokalen var en skona (saltbränna). Sjöstrand (1863) beskriver lokalen enligt följande. "Börjar visa sig öster om lundens södra ända och träffas sedan, söder ut, både på stranden och på ängen ytterst ymnigt." Enligt Sterner (1938) växte den i leriga eller sandiga partier på den flacka strandängen, maximalt ett hundratal meter upp från själva strandlinjen. Genom åren har nästan 200 belägg av växten samlats från lokalen. Speciellt frekvent var samlandet mellan åren 1860–1890. Några år in på 1900-talet skedde en plötslig och kraftig minskning av luddmålla som därefter endast samlades vid två tillfällen. Den sista noteringen av luddmålla gjordes 1925 av Knut Sjöberg (belägg i S). Luddmålla fridlystes 1935 men hade då inte setts på ett decennium. Orsaken till att växten försvann är oklar. En faktor som angetts är att betestrycket ändrades och blev alltför hårt. Man kan även fundera på om extremt högvatten i kombination med stormar kastat upp mäktiga tångvallar som täckte lokalerna där luddmålla växte. Den är eftersökt under 2000-talet på schäferiängen utan fynd.

Gammal, förr bofast, numera utgången.