lopplummer (aggregat)

Tämligen allmän.

Täml. allm. i Glanshammar, Rinkaby, Svennevad och Viby (Nilsson 1978, 1986, Kjellmert 1947) och tycks f.ö. vara spridd i hela området. Samzelius (1764b) ansåg den vara allm. men flera nutida inventeringar, främst på Närkeslätten, styrker inte påståendet.

Växtplatser är bl.a. källkärr, markkalkhäll, ravinsmpskog, blockbrant, strandalskog, översilad kärrfibbleäng, blandskog och kolbotten. På lövmull har den setts i sen tid i Hjälmarlundar i Götlunda och i hasselvegetation i Lerbäck och Lillkyrka. Broddeson fann den i Falls lövrika slåtteräng i Sköllersta 1926.

Se även groddlummer Huperzia selago subsp. arctica och vanlig lopplummer Huperzia selago subsp. selago

Lopplummer är ursprunglig och växer, oftast med små förekomster, i friska men framfor allt i fuktiga skogar, inte minst bokskogar. Särskilt vanlig är den i sluttningar och där gärna vid bäckar, i bergbranter och blockmarker samt på hällmarker. Även i många alkärr/alsumpskogar kan man finna lopplummer. En fuktig ljunghed, en högmosse med torvtäkt och en vitmossklädd sjöstrand är exempel på udda ståndorter.

Lopplummer tycks ha ökat under 1900-talet, sannolikt som en följd av att landskapets skogsareal ökat kraftigt.

Spridd–tämligen allmän i Skogslåglandets och Bergslagens skogsområde; tämligen sällsynt på Mälarslätten. Sistnämnda väl av samma skäl som plattlummer. Utbredningstyp: N1.

Gammal bofast art.

Trivialart.

Först uppgiven av Thedenius (1839).

1. Lycopodium selago L.

Syn.: Huperzia selago (L.) Bernh.

Within the vast area of this variable species several lower taxa are distinguished (cf. Hultén, Circumpol. I, p. 52, 242; F l. Eur. 1/1964, p. 3; Hultén, Fl. Alaska Neighbor. Terr. p. 25-26). The subsp. miyoshianum (Makino) Cald. & Tayl. (syn.: subsp. chinense [C. Chr.] Hult.) in western N. America and Japan etc. is marked separately on the map. The following more or less clearly defined taxa may also be mentioned, although they are not mapped here: the two closely related, probably circumpolar subspp. appressum (Desv.) D. Löve (cf. Hultén, Fl. Alaska Neighbor. Terr. map p. 25) and arcticum (Grossh.) A. & D. Löve, the subsp. patens (Beauv.) Cald. & Tayl. in N. America and subsp. dentatum (Herter) Valent. on the Azores (Sjögren in Mem. Soc. Brot. 22/1973, p. 51, maps p. 52, 53). In addition, there are several occurrences, with their special taxa, in restricted areas on the southern hemisphere (Hultén, Circumpol. I, p. 52, 242; cf. Meusel et al. 1965, map p. 8). Some of these are noted in the margin of the map. As to the taxonomy of the species, cf. also L. Hämet-Ahti and I. Kukkonen in Ann. Bot. Fenn. 21/1984, p. 209. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 52 and map 46).

En upp till 2 dm hög lummer med upprätta, något bågböjda, gaffelgrenade skott. I topparna finns inga särskilda sporax, utan sporangierna sitter gömda i översta delen inne vid bladbaserna (ser ut som små, gula “ägg”). I övre delen finns ofta utåtstående små platta skott som sprätter iväg aerodynamiskt utformade groddknoppar, “loppor”, då man försiktigt trycker dem nedåt.

Lopplummer saknar långa krypskott. Den “kryper” endast genom att de böjda skotten kan rota sig i nedre delen. Till skillnad från andra lumrar bildar den därför ej vida mattor, utan står enstaka eller i små grupper, ibland i häxringsliknande bestånd.

Förväxlingsrisk:
Strandlummer (Lycopodiella inundata) (ej i inre Norrland) är mindre och har korta, men tydliga, hårt rotade krypskott med mjuka blad.
Dvärglummer är mycket mindre, vekare, och har tandade blad.
Övriga lumrar har långa krypskott och sporax i topparna.
Björnmossor kan möjligen likna lopplummer.

(Lycopodium selago)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 61–75 %, i synnerhet i nordöstra Skåne och på Linderödsåsen. Nationellt fridlyst.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig lopplummer H. s. subsp. selago i landskapet.

Lopplummer finner man oftast i frisk eller fuktig gran- och blandskog, särskilt uppe på block och tuvor och helst i anslutning till rörligt vatten i sluttningar, strandskogar och kanterna mot skogskärr. Den förekommer även på socklar i alkärr samt i bäck- och dikeskanter. Ibland växer arten torrare, t.ex. på block i bok- och hasseldungar. Den är ovanlig i hagmarker, på igenväxande myrodlingar och i gamla grustag.
Arten missgynnas vid avverkningar, återplantering och dikning. Oftast ser man enstaka, små exemplar. Lopplummer revar sig inte och växer därför endast långsamt i sidled. Stora bestånd tyder på att lokalerna varit ostörda länge. Sådana förekomster bör skonas i skogsbruket.

Ursprunglig. Fuktig skogsmark eller kärr; barrblandskog med björk eller lövskog på sand- eller torvjord. Växer även i djup skugga. Efter utdikningarna av de stora myrarna på Gotland har lopplummer även koloniserat utdikad, nu beskogad myrmark (Bursmyr, Martebomyr, Vätlingmyr i Stenkyrka och Elinghemsmyr i Tingstäde, Stenkyrka och Hangvar).

Äldre uppgifter anger inte underart. Ett belägg, från Fårö, har visat sig höra till ssp. arctica, medan andra äldre fynd, från Klinte och Fårö, representerar ssp. selago. Uppgifter sedan 1983 tas upp nedan ssp. selago, även om flera av dem inte redovisats till underart.

Se groddlummer Huperzia selago subsp. arctica och vanlig lopplummer Huperzia selago subsp. selago

Lopplummern förekommer i Sörmland i två ganska väl skilda naturtyper. Dels växer den i sumpskog och i skogskärr på socklar och i kärrkanter, dels på skuggiga berghällar. I skärgården och vid sjöstränder finner man den ibland i öppet läge i genomsilade klippspringor. Sådana exponerade exemplar är vanligen styvare, gulgrönaktiga med kortare, mer tilltryckta blad än skuggformerna. De liknar därigenom de nordliga former som beskrivits som subsp. arctica. Det är emellertid, åtminstone i Sörmland, säkert beroende på växtplatsens ljus- och fuktighetsgrad. På berghällslokaler står arten ofta i små skaror (ibland 100-tals plantor) på grund av stark groddknoppsförökning. På fuktig mark växer den däremot vanligen enstaka. De enskilda plantorna är ofta långlivade och kan bli mer än 30 år.

Lopplummer växer på skogsmark, ofta på hällar med översipprande vatten, på socklar i sumpskogar, på tuvor i myrar och vid sjöar. Vid kusten finner man den på hällar nära vattnet. Oftast förekommer den som enstaka individ eller i mycket små bestånd.

Lopplummer är en ursprunglig art. Den angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten under 1800-talet. Både Arnell (1924b) och Wiger (1965) uppgav ett flertal lokaler eller trakter men gjorde inga bedömningar av om arten var vanlig. Sannolikt var den lika vanlig då som nu.

Troligen är växten känslig för konkurrens från dominanta gräs och andra fröväxter och beroende av blottad mark för att kunna etablera sig. Typiska växtplatser är nordvända klippor och hällmarker, jätteblock i skogen, block och strandbrinkar i skogsbäckar, bäckraviner och källstråk. Enstaka exemplar kan också växa i fastmattor på myrar.

Lopplummer förekommer även i igenväxande grustag, dikade myrar samt längs diken och skogsvägar. Arten är annars närmast kulturskyende och ovanlig i odlingslandskap och vid samhällen.

De vanligaste följearterna är gran (39%), blåbär, lingon, harsyra, ekorrbär, tall och rönn. Lopplummer sprider sina sporer tidigt på våren, ungefär samtidigt med blåsippans blomning.

Av lopplummer beskrivs en låglandsunderart, som sällan lär bilda groddknoppar och en fjäll- och höglandsunderart som regelbundet bildar groddknoppar. De skiljer sig även genom att bladen står ut från stjälken på den förra, men är mer tryckta till stjälken på den senare (Jonsell 2000). Bägge underarterna har påträffats i Hälsingland, men under vår inventering gjordes vanligen inte denna åtskillnad. Vid bedömningen är det viktigt att vara uppmärksam på att en planta som ser ut att sakna groddknoppar kan ha detta utseende därför att groddknopparna har trillat av. Vid noggrann granskning finner man i dessa fall de bara millimeterlånga sidoskott, på vilka groddknopparna har växt ut. Dessa skott bevaras under upp till åtminstone fem år.

Mycket små plantor uppkomna ur sporer har vi inte sett, däremot ur groddknoppar, “loppor”, på blottad dy på myr. Lopplummerns tillväxt är långsam och skotten lever länge, vertikalt stående och gröna. Varje år läggs ett 2–4 cm långt årsskott till de föregående. Varje årsskott har som regel sporgömmen och överst en krans av groddknoppar. Raden av skott blir upp emot 20 cm hög och omfattar cirka 8 årgångar. Här och där, men rätt glest, delar sig skotten i två. När skotten blir äldre än ungefär 8 år kröker de sig vid basen, blir bruna och lägger sig ned och döljs i mossan. Bladen sitter kvar men gulnar. På skottdelar som är omkring 12 år gamla skjuter rötter ut, och man finner ytterligare några årgångar med rötter innan man når den äldsta delen av plantan. Detta växtsätt innebär att bruna eller döende skott inte syns ovanpå mossan. Skottet vandrar långsamt, med de yngsta delarna upprätta, och kan på ett block komma till kanten, där det kan fortsätta hängande, men J-formigt krökt i den yttersta delen. Lopplummern hör till de mest pålitligt vintergröna arterna. Frostskador har aldrig setts.

Groddknoppar utvecklas ofta på speciellt utformade gröna minigrenar på skottens övre del och kan ses under större delen av året. Groddknopparna lossnar småningom, men minigrenarna finns kvar och kan ses vid närmare betraktande. Om man kommer åt groddknoppar uppifrån, som till exempel om man stiger på plantan, sprätter de loss och kan hoppa någon eller några decimeter.

I september kan fullmatade men stängda sporgömmen ses, samtidigt som föregående års sporgömmen är helt tomma. I fuktigt väder är även de tömda sporgömmena stängda. Sporspridning har på olika platser setts vid olika tillfällen, från mars till juni.