ljus flaskstarr

Gammal bofast art.

Trivialart.

Allmän

534 Carex rostrata Stakes

This arctic to boreal-montane species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 104 and map 95). In N. America the common var. utriculata (Boott) Bailey is distinguished. The situation in E. Asia does not seem to be taxonomically and geographically settled (partly confusion with C. rhynchophysa C. A. Mey, no. 535). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 79.

Flaskstarr är ursprunglig men kulturgynnad. Den bildar vanligen vidsträckta bestånd i många olika kärrtyper, i och vid sjöar, gölar, vattendrag, märgelhålor och torvgravar samt diken.

Kärrväxt, allm. i såväl näringsfattiga som -rika stränder etc. Nilsson (1986) fann 91 lokaler i Glanshammar. Som myrväxt uppträder flaskstarr ibland ymn. över stora ytor.

Mångtusenåriga lämningar av arten har samlats på flera ställen i Närke, bl.a. i sjönötstorv vid Tärnsjömyren i Skagershult (Post 1909a).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som C. ampullacea.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Blåsstarr och flaskstarr

Två kraftiga starrarter som blir upp till en meter höga och har typiskt stora och uppblåsta fruktgömmen i kraftiga majskolvliknande, hängande honax. Axfjällen är ljusbruna. Hanax är så gott som alltid flera. Båda arterna bildar ofta stora bestånd med kraftiga utlöpare. Stjälkarna är tydligt trekantiga ända ned till basen och är liksom bladen köttiga. Bladen är långa, oftast över 3 dm med spetsarna som i genomskärning trekantiga. Bladens snärp är helbräddad och över 2 mm lång. De föredrar fuktiga ståndorter, gärna stränder, diken, laggar och kärr men blåsstarr växer helst något näringsrikare än flaskstarr som också går att finna i de blötare partierna på myrar.
Flaskstarr har typiska långa rännformiga, 2–6 mm breda och tydligt blågrönaktiga blad samt en trubbkantad och slät stjälk. Honaxen är mycket långa med mycket tätt sittande fruktgömmen som blir ungefär 5 mm stora.
Blåsstarr har rent gröna, cirka en halv cm breda, i tvärsnitt M-formade något köttiga blad. Stjälken som är saftig blir upp till 4 dm hög och är sträv och vasskantad. Honaxens fruktgömmen är stora , upp till 8mm och är tydligt uppblåsta när de har mognat. Jordstammen är kraftig med rödaktiga basala slidor.

Förväxlingsrisk: Älvstarr (Carex rhynchophysa) liknar mycket blåsstarr och växer på liknande fuktiga platser men finns sällsynt bara i Västerbotten och Norrbotten. Den kan i NILS-sammanhang räknas till blås- och flaskstarr. Skogssäv (Scirpus sylvaticus) kan när den är steril likna blåsstarr men bladen är oftast över 1 cm (upp till 2) och den nedre delen av skottet är runt eller endast svagt, trubbigt trekantig. Även sterila bestånd av gräsull (Eriophorum latifolium) kan påminna om blåsstarr men har plattare, mer otydligt M-formade blad och en snärp med fint fransad kant som alltid är kortare än 2 mm. Skottbasen är dessutom ofta rundad. Slidstarr (Carex vaginata) har som blåsstarr rent gröna M-formade blad men de är inte köttiga och oftast kortare, utan en i genomskärning trekantig spets. De basala slidorna är inte rödaktiga och jordstammarna är inte lika långa och kraftiga. Andra kraftiga sumpväxande starrar med M-formade blad har blågrönaktiga, aldrig rent gröna blad. Ängsull (Eriophorum angustifolium) är den art vars blad kanske kan sammanblandas med flaskstarr men de är rent gröna, ej blågröna och ofta rödaktiga nedtill.

Flaskstarr växer i och vid vatten, oftast men ej uteslutande i näringsfattiga miljöer. Den förekommer vid flacka stränder av sjöar, åar och bäckar men också i dråg, laggkärr, skogskärr, dödisgropar och floar samt vid gölar och större hällkar. Också på gungflyn kan arten bilda vidsträckta bestånd. Den uppträder även i våta eller fuktiga ängar, diken, vattningshål och torvgravar.

Ljus flaskstarr växer på blöt, ofta något kalkfattig mark i sumpskogar, skogskärr och strandnära våtmarker. Den är också noterad på kulturpåverkade lokaler som diken och dammar. Ljus flaskstarr ses även på kalkrika men då påtagligt näringsfattiga lokaler som källflöden i rikkärr och genom kalkfuktängar där den växer på bar kalkgyttja.

Ljus flaskstarr är ovanlig på Öland och främst funnen längst i norr, Böda sn. Notabelt är att arten försvunnit helt från Högby sn där den ännu på 1970-talet hade förekomster vid Vedby och Vedborms träsk. Dessa svårinventerade agkärr är besökta under inventeringen utan fynd av arten. För övrigt finns några fynd från större våtmarkskomplex i Mittlandet och strandkärr i västra kustskogen. Den utdikning, igenväxning och ökad näringsbelastning som skett av landskapet har missgynnat arten. Men jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer på sand och torvunderlag i blöta myrar och alkärr, på sumpiga stränder, gungflyn, i diken och kanaler. Rikligast i Ireås vattensystem inklusive Tingstädeträsk (10 lokaler i 11 km²-rutor) samt på Avanäset, Fårö (4 lokalgrupper med stor utbredning fördelade på 11 km²-rutor). Inom båda dessa områden är flaskstarr känd sedan början av 1900-talet. Äldre växtplatser, som även noterats under våra inventeringar, finns också i Martebomyr och på Storholmen i Fardume träsk. Johanssons (1897) ”Sälls.” gäller nog ännu i dag, då arten endast lokalt har många växtplatser.

Flaskstarr är karaktärsart för de grunda småsjöar eller stora vattensamlingar som är vanliga i hällmarkerna och på de så kallade hamnerna, bergsplatåer vid kusten. Där finner man den tillsammans med vattenklöver, kråkklöver och ängsull. För övrigt förekommer arten på sjöstränder, i kärr och mosselaggar, torvgravar, sumpskogar och skogskärr.

Flaskstarren förekommer i kärr av alla typer, både rikkärr och fattigkärr, men saknas i rena mossar. Den är vanlig i diken och vattenhål, och bildar utbredda bestånd på grunt vatten i både fattiga och extremt näringsrika sjöar. Flaskstarren är slåttergynnad och bildar i likhet med trådstarr ofta vidsträckta fält i tidigare slåttermyrar.

Flaskstarr är extremt formbar och anpasslig. Den kan bilda grova mörkgröna vassar i näringsrika vatten men också visa sig som klena gulgröna glesa och låga plantor i fattigkärr. Det tar en tid innan man lär sig känna igen den i alla dess skepnader, om det inte finns ax med frukter. I fråga om anpasslighet liknar den vass, som har minst lika stor variationsbredd, delvis i samma miljöer. Tillsammans med flaskstarren finns ibland blåsstarr, som den ganska mycket liknar. Bladfärgen är dock gråblåaktigt grön, till skillnad från blåsstarrens rent gröna, en skillnad som framträder även tidigt på året, före blomning och fruktmognad.

Flaskstarr blommar i vitsippans eller skogsstjärnans tid, ibland fortfarande i ekorrbärets tid. Den har omogen frukt i linneans tid. I höstfärgernas tid är flaskstarr gulgrå som havre, odon rödviolett, dvärgbjörk avlövad, glasbjörk gul, asp gulorange och rönn tegelröd till brunviolett. Skott som ska bilda strån nästa år övervintrar till största delen gröna men dolda. Spiralvridna blad ses ibland. I ett strandkärr i Arbrå sågs en gång ett skott med bladen hopvridna till ett treslaget rep.